Hembygden

Ur svensk sång

Hembygd! Slättbygd! Med hundrade min­nen

är du oss när,  var i världen vi gå,

fyller med stolthetens eld våra sinnen,

bringar vårt hjärta att starkare slå,

skingrar de dystraste moln på vår panna,

höjer vår håg till det rätta och sanna.

Hembygd,  vad är det hos dig,  som oss tju­sar,

fyller vårt bröst med ett skälvande ljus?

Är det den sång, som i björkarna susar,

eller din slätt med dess hundrade hus,

eller din sommar, som solig och fager

drar över landet sin ljusnande dager?

— Sommarens fägring kan tjusa och locka,

tända den trängtande själen i brand.

Men — när det ringer i hävdernas klocka,

då stannar sanden vid timglasets rand,

då höjs vårt sinne från dagarnas strider,

minnena stiga ur hänsvunna tider.

Och de stå upp för vårt undrande öga,

klädda i rustning så sölverne blank,

manande, varnande, bjudande höga,

klara och ädla och utan all vank

tala de till oss med stämma, som klingar

stålmalm som hammarn, mot stödet man svingar. 

Rösterna säga:  "Ert värv är att värna

jorden och grunden, som en gång var vår,

följa den höga och strålande stjärna,

som i de eviga rymderna går. 

Aldrig för våldet och hotet er böja,

aldrig i räddhågad dådlöshet dröja.

Aldrig må tvedräktens ande er splittra,

göra ert land till ett träldomens land,

aldrig må kämparnas kotor förvittra

inunder mullen på skymmande strand

tagen av ovän. Med sköld och med båga

skolen i taktfast mot fienden tåga.

Lären, att lagen är lag och skall skydda

ringhet och rätt emot våld och mot hot,

ty uti landet med laglöshet hydda,

åker och hus utav fiendefot

trampas i glömska och namnlöshet neder,

medan sig nattmörkret däröver breder.

Skydden de minnen, vi åt eder skänkte,

värnen den fred, som kring grifterna rår!

Minnens, att stjärnan, som klar för oss blänkte,

går än framför eder år ifrån år.

Den skall lysa till signade kullen,

där ni med oss finna ro under mullen."

Så tala rösterna. Stilla de lyckta

maningen till oss, vi sentida led,

som liksom fodren en gång skola flykta

hän över gränsen till gravarnas fred.

— Sanden i timglaset åter förrinner

och om de manande orden oss minner.

Hembygd, vår kärlek du har, och din saga

älska vi högt med vår varmaste glöd!

Vård om din hävd och ditt minne vi taga,

allt, som kan höja dig, ge vi vårt stöd.

Bygden, som gavs oss, skall ingen förtrycka

fri skall den blomma i ro och i lycka.

Hembygd! Slättbygd! Med hundrade minnen

är du oss när, var i världen vi gå,

fyller med stolthetens eld våra sinnen,

bringar vårt hjärta att starkare slå.

Hembygd! Vår ädlaste kraft vi dig viga,

och du skall växa och stiga och stiga!

Hjalmar Krokfors

(Kronoby, Österbotten)

Publicerad i tidningen Allsvensk Samling,
en tidning utgiven av riksföreningen för svenskhetens
bevarande i utlandet nr 39/30.09.1930