 KONDOLEANSVERSER 3
(Upprepning av verser kan förekomma)
VAD ÄR DÖDEN? TÄNKVÄRDA TANKAR
Du somnade stilla
då färden var slut
från allt vad du lidit
Du nu vilar ut
Vi binder en krans
av minnen
de vackraste och
finaste vi har
Vi vet att de aldrig vissnar
Hos oss är Du alltid kvar.
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan
Som saknat Dig
Flyttfåglar dock i denna värld,
o Gud vi äro alla.
Oss förestår jämväl en färd,
när bort du vill oss kalla.
O, gode Fader, giv, att då
vårt rätta mål vi hinna må,
det oss din nåd bereder,
hos dig uti en evig vår,
där ingen höst oss förestår
och solen ej går neder!
Du finns i vinden som smeker vår kind
Du finns i solen som värmer vårt skinn
Du finns i regnet som faller som tårar
Du finns alltid hos oss
Vi fick aldrig bära dig i våra armar, men vi skall alltid
bära dig i våra hjärtan
Och en dag skall vi bära dig med glädje istället för tårar.
Du möter oss ej mer som förr,
välkomnande därhemma
vid hemmets kära dörr.
Där hörs ej mer Din stämma
Din plats är tom vid fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt, Din blick så varm
Blott minnets rosor dofta
Att dö kan inte vara farligt
när livet bjudit på en
hårdhänt strid.
Att somna in, att bäras bort
helt varligt,
kan inte vara mer än stilla frid.
Att dö är seger, inte nederlag
Det lyser över bergen
Natt har blivit dag.
B Setterlind
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand,
och strödde mellan orden för
livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång
till soluppgång.
Det var den sista dagens
morgon. Jag stod som harens
unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför
hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig
i korgen och när jag somnat,
började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
B Setterlind
Det kom en dag en stilla vind
och smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som blåses ut
Din levnadsdag har nått sitt slut.
Det liv är icke längst
som längst varat
Den levat längst, som fyllde
livet bäst.
Den är ej rikast, vilken mest
har sparat
Nej, den är rikast som har
givit mest.
N Jakobsson
Det är något bortom bergen
Bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor
bakom heta hjärtat mitt.
Hören, någon går och viskar
går och lockar mig och beder
Kom till oss, ty denna jorden
den är icke riket ditt.
D Andersson
Du går ifrån oss, men är ej borta
I våra tankar Du lever kvar.
En ros fäller sakta bladen
Ett ljus brinner stilla ut
En flämtande livslåga slocknar
En arbetsfylld levnad är slut
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer.
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
mötas de igen.
Genom sorgens mörker
lyser minnenas ljus.
Herren är min herde
Mig skall intet fattas...
Ps. 23
Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår
vandring i parken
Att dö är att resa en smula
från grenen
till fasta marken.
S Dagerman
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar.
I minnet vi ser Dig
precis som du var.
I Vårvindens susning
Du somnade stilla
Nu sjukdom och oro
ej mer gör Dig illa.
Skön är vilan
som natten ger
Gott är att veta,
Du lider ej mer.
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den sig
aldrig densamma mer.
A Henriksson
Jag skall gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus
Jag skall klappa
så sakta på porten
där ingen mer går ut.
Och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
D Andersson
Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
Himlen allt förklarar.
J O Wallin
Minnet lever, det kan ej jordas
det kan ej gömmas i stoft och grus
Nej, det skall leva i
fågelsången, i blomsterdoft
och i vindens sus.
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan
som saknar Dig.
Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan
vår kärlek aldrig fly.
E Lindegren
Oroas ej, räds ej i
uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar
båtens segel,
som för dig bort från kvällens
land till dagens.
Gå utan ängslan ner i
strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.
P Lagerkvist
Plötsligt slocknar en låga
som värmt och som givit allt
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allting isande kallt.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut
Och då förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
Möda och arbete fyllde
ditt liv
Aldrig Du krafterna
sparade
För Dig var plikten en
säker giv
så länge som dagen
varade
Vi tackar för allt Du
givit
av kärlek och omsorg
om oss
och önskar Dig vila för
evigt.
Ljust är Ditt minne
Vila i frid.
Så var Du en länk till en värld
som var
En Epok, sedan länge förliden
Och med hjärtat varmt och
med hjärnan klar levde
Du helt i tiden,
Och finge vi be om en gåva
ännu det vore, att åldras så
vackert som Du och möta vårt
öde så värdigt som Du,
när livet levts färdigt.
Säg ej med sorg att han är död
Tänk med glädje att han levat!
Vad rätt du tänkt, vad du
i kärlek vill,
vad skönt du drömt kan ej
av tiden härjas
det är en skörd som undan
honom bärgas
ty den hör evighetens rike till.
V Rydberg
Vi minns dig med kärlek
ömhet och glädje
Du hade ett hjärta så
innerligt gott
Tack och farväl ifrån oss,
Dina kära
Vi vet, att vi stod Ditt
hjärta så nära.
Jag drömmer jag vandrar
i skog och mark
Jag drömmer jag åter är
frisk och stark
Jag vill aldrig vakna ur
dröm så skön
Ack låt mig få sova
det är min bön.
Tack kära Mor för åren
som gått
Tack för all kärlek och
omsorg vi fått.
Guds frid
När Far gick bort, så ensam
blev Din strid
Nu kära Mor, har även Du
fått frid
Sov, kära två, som delat
livets öden
i gravens ro förenade
i döden
Mötas och skiljas är
livets gång
Skiljas och mötas är
hoppets sång
Ej portar av pärlor
ej gator av guld
ej stjärnor i kronan
o Frälsare huld
men att bliva Dig lik
uti hjärta och sinn
är allt jag begär då
jag trött somnar in.
Frank Mangs
Minneslunden vacker är
sitt en stund på soffan där
Gräset blommar där idag
blomman där är kanske jag
Vinden smeker nu din kind
det är jag som är din vind.
Du var vårt allt på jorden
det finaste vi vet
Vi önskar du hörde dessa orden
Vi älskar dig i evighet.
Sakta, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden
kom som en vän
tog Dig vid handen
och ledde Dig hem.
Så har vi vandrat Du och
jag, i kärlek hand i hand
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land
Vår lycka var vår rikedom
nu har Du gått,
min hand är tom.
Herren är min herde,
Mig skall icke fattas.
Så ärligt och troget
Du kämpat
för mödorna aldrig
Du vek
Din blick var så
trofast och öppen
Ditt hjärta kände ej svek
Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag
Han märker när krafterna sviker
och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt famnen
och låter dem somna i frid.
Det gick så fort, vi fick ej talas vid
Ditt hjärta stannade och Du fick frid
Hav tack för alla goda år
Men sorgen efter dig är svår.
Ditt hjärta som klappat så varmt för de Dina
Och ögon som vakat och strålat så ömt
Har stannat och slocknat till sorg för de dina
Men vad du har gjort skall aldrig bli glömt
Du bäddas i hembygdens soliga famn
Där barndomens vagga har stått
Vid hembygdens kyrka Du hunnit i hamn
Och där dina steg du har gått
Det är hembygdens klockor som ringa
En hälsning om frid vill de bringa
Du gick så stilla din väg i livet
Så tyst och trogen Din plikt du gjort
Hav tack för allt du i kärlek givit
Ditt minne lever, det går ej bort.
Du styrde du ställde
Du ville oss väl
Du älskat oss alla av hela din själ
Välsignat vare ditt minne.
Ett hjärta av godhet har slutat att slå
Den eviga vilan har kommit
Dock finnes en tröst
Du sover i ro.
När dina steg har tystnat
Finns ändå ekot kvar
När dina ögon slocknat
vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta
Tar fram dem då och då
Så kommer du för alltid
Att vara här ändå.
Stilla kom döden den kom som en vän
Tog Dig vid handen och förde dig hem.
Var inte rädd Det finns ett hemligt tecken,
Ett namn som skyddar Dig när Du går
Din ensamhet har stränder in mot ljuset
Var inte rädd I sanden finns det spår.
I sorgen finns glädjen för allt Du oss gav
Av kärlek och omsorg till dem Du höll av
Redo att hjälpa, glad i Ditt sinne
Är Du oss alla i käraste minne
Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar
Vinkar åt mig , ler och väntar.
Och jag nalkas på en snövit sky.
I skogarnas sus bland fåglarnas sång
Finns friden för sökande själ
Där vill jag finna min himmel en gång
När till livet jag säger farväl.
Mor, du var gammal, sliten och trött
Av alla bekymmer i livet Du mött.
Men nu lilla Mor när du göms i din grav
Vaknar till liv allt gott Du oss gav.
Hav tack kära Mor för din möda, Din strid.
Vi önskar så innerligt, Vila i frid!
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden, över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt och allt skall tagas från mig,
Inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra ensam, - utan spår.
Per Lagerkvist
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat , började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Bo Setterlind
Från vänner skall du skiljas,
ditt liv tycks intet värt,
ja, kanske allt du mister,
som själen hållit kärt.
Du somnade stilla
då färden var slut
från allt vad du lidit
Du nu vilar ut
Vi binder en krans
av minnen
de vackraste och
finaste vi har
Vi vet att de aldrig vissnar
Hos oss är Du alltid kvar.
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan
Som saknat Dig
Att dö kan inte vara farligt
när livet bjudit på en
hårdhänt strid.
Att somna in, att bäras bort
helt varligt,
kan inte vara mer än stilla frid.
Att dö är seger, inte nederlag
Det lyser över bergen
Natt har blivit dag.
B Setterlind
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand,
och strödde mellan orden för
livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång
till soluppgång.
Det var den sista dagens
morgon. Jag stod som harens
unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför
hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig
i korgen och när jag somnat,
började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
B Setterlind
Det kom en dag en stilla vind
och smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som blåses ut
Din levnadsdag har nått sitt slut.
Det liv är icke längst
som längst varat
Den levat längst, som fyllde
livet bäst.
Den är ej rikast, vilken mest
har sparat
Nej, den är rikast som har
givit mest.
N Jakobsson
Det är något bortom bergen
Bortom blommorna och sången
Det är något bakom stjärnor
bakom heta hjärtat mitt.
Hören, någon går och viskar
går och lockar mig och beder
Kom till oss, ty denna jorden
den är icke riket ditt.
D Andersson
Du går ifrån oss, men är ej borta
I våra tankar Du lever kvar.
En ros fäller sakta bladen
Ett ljus brinner stilla ut
En flämtande livslåga slocknar
En arbetsfylld levnad är slut
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer.
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
mötas de igen.
Genom sorgens mörker
lyser minnenas ljus.
Herren är min herde
Mig skall intet fattas...
Ps. 23
Hur fort blir lönnarna gula
som lyser vår
vandring i parken
Att dö är att resa en smula
från grenen
till fasta marken.
S Dagerman
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar.
I minnet vi ser Dig
precis som du var.
I Vårvindens susning
Du somnade stilla
Nu sjukdom och oro
ej mer gör Dig illa.
Skön är vilan
som natten ger
Gott är att veta,
Du lider ej mer.
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den sig
aldrig densamma mer.
A Henriksson
Jag skall gå genom
tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus
Jag skall klappa
så sakta på porten
där ingen mer går ut.
Och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
D Andersson
Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
Himlen allt förklarar.
J O Wallin
Minnet lever, det kan ej jordas
det kan ej gömmas i stoft och grus
Nej, det skall leva i
fågelsången, i blomsterdoft
och i vindens sus.
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan
som saknar Dig.
Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan
vår kärlek aldrig fly.
E Lindegren
Oroas ej, räds ej i
uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar
båtens segel,
som för dig bort från kvällens
land till dagens.
Gå utan ängslan ner i
strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.
P Lagerkvist
Plötsligt slocknar en låga
som värmt och som givit allt
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allting isande kallt.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut
Och då förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
Möda och arbete fyllde ditt liv
Aldrig Du krafterna sparade
För Dig var plikten en säker giv
så länge som dagen varade
Vi tackar för allt Du givit
av kärlek och omsorg om oss
och önskar Dig vila för evigt.
Ljust är Ditt minne
Vila i frid.
Så var Du en länk till en värld
som var
En Epok, sedan länge förliden
Och med hjärtat varmt och
med hjärnan klar levde
Du helt i tiden,
Och finge vi be om en gåva
ännu det vore, att åldras så
vackert som Du och möta vårt
öde så värdigt som Du,
när livet levts färdigt.
Säg ej med sorg att han är död
Tänk med glädje att han levat!
Vad rätt du tänkt, vad du
i kärlek vill,
vad skönt du drömt kan ej
av tiden härjas
det är en skörd som undan
honom bärgas
ty den hör evighetens rike till.
V Rydberg
Vi minns dig med kärlek
ömhet och glädje
Du hade ett hjärta så
innerligt gott
Tack och farväl ifrån oss,
Dina kära
Vi vet, att vi stod Ditt
hjärta så nära.
Jag drömmer jag vandrar
i skog och mark
Jag drömmer jag åter är
frisk och stark
Jag vill aldrig vakna ur
dröm så skön
Ack låt mig få sova
det är min bön.
Tack kära Mor för åren
som gått
Tack för all kärlek och
omsorg vi fått.
Guds frid
När Far gick bort, så ensam
blev Din strid
Nu kära Mor, har även Du
fått frid
Sov, kära två, som delat
livets öden
i gravens ro förenade
i döden
Mötas och skiljas är
livets gång
Skiljas och mötas är
hoppets sång
Ej portar av pärlor
ej gator av guld
ej stjärnor i kronan
o Frälsare huld
men att bliva Dig lik
uti hjärta och sinn
är allt jag begär då
jag trött somnar in.
Frank Mangs
Minneslunden vacker är
sitt en stund på soffan där
Gräset blommar där idag
blomman där är kanske jag
Vinden smeker nu din kind
det är jag som är din vind.
Du var vårt allt på jorden
det finaste vi vet
Vi önskar du hörde dessa orden
Vi älskar dig i evighet.
Sakta, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden
kom som en vän
tog Dig vid handen
och ledde Dig hem.
Så har vi vandrat Du och
jag, i kärlek hand i hand
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land
Vår lycka var vår rikedom
nu har Du gått,
min hand är tom.
Herren är min herde,
Mig skall icke fattas.
Så ärligt och troget
Du kämpat
för mödorna aldrig
Du vek
Din blick var så
trofast och öppen
Ditt hjärta kände ej svek
Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag
Han märker när krafterna sviker
och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt famnen
och låter dem somna i frid.
Håll ut, du Herrens pilgrim,
en gång du kommer hem.
Du är på väg, i mörkret,
till Guds Jerusalem.
(Bo Setterlind)
Bortom gårdens ängar, bortom skogens rand
Vandrar åter far och mor hand i hand
Tillsammans i evighetens sköna land.
En sakta viskning av slättens vind
Vi hör i träden vid hemmets grind.
Ett tack till far av oss alla.
Ditt minne, ljust, skall ej i glömska falla.
Hur snabbt kom döden, hur opåtänkt,
ett avskedsord vi ej hann säga,
ett tack för allt vad Du oss skänkt,
vi fick ej till Dig framföra.
Ditt ljusa glada sinne,
skall stå som vårt vackraste minne.
Bland mossar, träsk och skogar
du sökte styrka och tröst.
Din rikedom fanns i naturen
och i dina näras omslutande röst.
Du lärde oss klarsyn och trygghet
hembygd som fostrat vår själ.
Du gav oss frihetens styrka
och ville oss alltid så väl.
Drömmar bleknar,
lyckan brister,
livets smala tråd är skör.
Den man håller av man mister
den man älskar mest -
den dör.
Kvällssol som sjunker i havet.
Jag sitter på strandstenens kant.
Tanken för mig till Landet
som finns med oändlig prakt.
I tanken finns en annan dag,
från evighet till evighet.
En solnedgång av annat slag,
giv mig Herre då, Din salighet.
Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu
och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut.
Jag hör skratten från lekande barn
och jag själv är ett barn i Guds famn
och mitt hem är den kärlek som var och som är
och som är och som alltid finns kvar.
Så sakta så stilla
Du tynade bort,
vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott.
Oändlig saknad är allt
som finns kvar,
vi tackar Dig för allt
som Du gav.
En tröst i sorgen Gud oss ger,
att den vi älskar ej lider mer.
Tårar falla ödmjukt sakta
i de spår Du lämnat kvar.
Nu finns Du hos oss i fågelsången,
i stjärnenatten och soluppgången.
I blommors doft, i vindens sus,
i vågens glitter, i havets brus.
Till Ditt läger kom en ängel
likt en fläkt från vårens skog.
Han ser på Dig och viskar ömt
nu har Du lidit nog.
Så följer han Dig stilla ut
på Din sista färd
över ljusets himlabro
till en lyckligare värld.
Plötsligt slocknar en låga
som värmt och givit allt.
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allt så isande kallt.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man
tydligt att ingenting är som förut.
Mitt hem är därpå den
andra stranden
där livets timglas ej rinner ut
Där ej till avsked man räcker handen,
ty himlens glädje tar aldrig slut
Det kom en dag
en stilla vind.
Som smekte ömt
din trötta kind.
Liksom ett ljus
som blåstes ut.
Din levnadsdag
har nått sitt slut.
Frid viskar träden kring
hemmet Du älskat.
Farväl bugar blommorna
Du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fågeln som var
morgon Dig hälsat.
Tyst sjunger vinden
När Dina steg har tystnat
finns ändå ekot kvar,
när Dina ögon slocknat
vi alla minnen har.
Vi spar dem i våra hjärtan
tar fram dem då och då
så kommer Du för alltid
att vara här ändå.
Solvind smeker slutet öga
fläktar i ny luft
leker i fjärran fura
Långsamt droppar vatten
doft av smältande snö
eko av vristande is
Våren vilar
Guds
övergår allt förstånd
(Göran Stenius)
Oroas ej
Räds ej i uppbrottstimmen
En vänlig hand
lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort
från kvällens land till dagens
Gå utan ängslan
ner till strandens tystnad
den mjuka stigen
genom skymningsgräset.
(Pär Lagerkvist)
Farväl viskar träden
kring hemmet Du älskat
Tack kvittrar fågeln,
som var morgon Dig hälsat
Tyst viskar vinden farväl.
Min själ är trött,
min längtan varm,
låt vid din barm mig vila sött!
Du är mitt liv, min oro säll!
Till livets kväll hos mig förbliv!
(Z.Topelius)
Den vi saknar mister vi aldrig.
Den vi älskat saknar vi alltid.
Vi mister aldrig den vi älskat.
Den vi älskat älskar vi alltid.
(Claes Andersson)
Vad rätt du tänkt,
vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt
kan ej av tiden härjas,
det är en skörd,
som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
(Viktor Rydberg)
Sista biten genom skogen
är vägen mossig och tyst
gömmer sig mellan granar
pysslar med blåbär och svamp
och tror att så ska det vara
så ska det alltid vara
solsken och skydd
tills vid en plötslig krok
havet brusar emot
hela det öppna havet.
(Solveig von Schoultz)
Hur än din visdom och din fromhet ber,
den Hand som evigt tecknar allting ner
rubbas ej därav. När en rad är fylld
kan inga tårar plåna ut den mer.
(Rubaiyat)
Låt mig, du fågel, med din flykt
att bryta upp och färdas tryggt
mot obekanta länder.
När allt är vinter här och is,
jag mot ett evigt paradis
min blick och längtan vänder.
Du unnade Dig så lite
Så bråd var Din arbetsdag.
Men själva vardagsslitet
fick helgens behag.
Kärlek hette Din vilja
Osjälvisk gärning Din värld
Renhetens vita lilja
Bugade sig på Din färd.
Det är en port - den öppnades tyst
och stängdes utan dån!
Och alla vägar leder dit,
men inga därifrån.
Och alla fråga: Vart? Varthän?
- men ingen svaret vet,. .
ty svaret på den frågan är
just portens hemlighet.
Genom saknadens tårar
lyser ett skimmer
från lyckliga tider
När far gick bort så ensam blev din stig
nu kära mor har även du fått frid
sov ni kära, som trofast delat öden
i gravens ro förenade öden
Från livet till döden är steget så kort
du rycktes så hastigt ifrån oss bort
tack för din omsorg du velat oss väl
tack kär -- för allt
Tyst vill vi gömma ditt solljusa minne
ödmjukt vi böja vårt huvud till bön
din ärliga blick och ditt vårglada sinne
göms ej i jorden hos gud får du lön
För oss alla fanns rum i ditt hjärta för oss
alla du gjorde ditt allt
du deltog med oss i glädje och smärta
hav tack kära - för allt
Hastigt förgår mitt liv det är så kort
jordlivets glädje och den bleknar bort
allting försvinner allting växlar här
du är densamme Herre bliv mig när
Allt till det sista samma sinne
kärlekens strålglans klar
levnadens bästa vackraste minne
mor, har du lämnat kvar
Tung är sorgen svår att bära
tomt det är i hemmets vrå
men vad allt du gav oss kära
finns i minnet kvar ändå
Hav tack kära mor för den kärlek du gav
för stegen du tog för oss alla
för sömnlösa nätter för arbetstung dag
för bönen du lärt oss i barndomens dar
för allt, ja för allt kära mor
Vår lycka var vår rikedom
nu 'har du gått min hand är tom
nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet
Ett tack för allt du oss har skänkt
för oss du strävat på oss du tänkt
ditt goda hjärta ditt ljusa sinne
hos oss skall leva i vackert minne
Hand i hand från
ungdomsdagar
vi trofast vandrat livets stig
O, min kära goda Maka
jag kan aldrig glömma Dig
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
i tid och evighet.
Nu har Du somnat och Din själ
reser så långt bort Du kära
men ändå känner jag så väl
Du är oändligt nära
Din omsorg om oss var så stor
Ett minne av en älskad
det ska jag alltid bära
jag och alla Dina kära.
Tack för att jag fick vara Din.
I hjärtat finns ett rum som bara är för Dig
och var jag än tar plats så finns Du här hos mig
Jag hör Din varma röst som inspelad musik
jag lyssnar om igen för den är helt unik
I mörker och i ljus Ditt ansikte jag ser
ur minnet tar jag fram de bilder där Du ler
Men bland allt Du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter Dig
när jag inte har Dig nära.
Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen, där Gud berett
vad ingen här i världen
sett och ord ej kan beskriva.
Jag drömmer jag vandrar
i skog och mark
Jag drömmer jag åter
är frisk och stark
Jag vill inte vakna
ur dröm så skön
Att evigt få sova
det är min bön.
Det susar så sakta en sorgesång
på stigar och vägar Du gått en gång
Farväl viskar träden
på gården Du älskat
farväl kvittrar fågeln
som var morgon Dig hälsat.
Frid susar träden kring hemmet Du älskat
Farväl bugar blommorna Du vårdat så ömt
Tack kvittrar fågeln som var morgon Du hälsat
tyst sjunger vinden farväl.
När Dina steg har tystnat
finns ändå ekot kvar
När Dina ögon slocknat
vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta
tar fram dem då och då
Så kommer Du för alltid
att vara här ändå.
Vid sommarvindens susning
Du somnade stilla
Nu sjukdom och oro
ej mer gör Dig illa
Skön är vilan som
graven ger
Gott är att veta
Du lider ej mer.
Så kom en dag en stilla vind
och smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som släcktes ut
Din levnadsdag har nått sitt slut.
Du var så god. Du var så glad
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
Så sorgsna våra sinnen.
Till livet Du kom
från livet Du gick
Du såg på oss
för ett ögonblick
Varför Du vände
vi söker ett svar
För alltid skall minnet
av Dig finnas kvar.
När en gång alla tidens höljen falla,
och jag får skåda det jag nu får tro,
och evighetens klara klockor kalla
min frälsta ande till dess sabbatsro -
då brister själen ut i lovsångs ljud:
Tack, gode Gud, tack, gode Gud.
När Far gick bort
så ensam blev Din strid
Nu kära Mor har även
Du fått frid
Sov kära två som delat
livets öden
I gravens ro
förenade i döden.
Så somnar jag glad i Dittbheliga namn
Du vakar tills dag sig tänder
När morgon upprinner då är jag i hamn
och skådar mitt hemlands stränder
Och trycker med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.
Jag ägt så mycket, det bästa på jorden.
Ett lyckligt hem med far och mor.
Nu är de borta, nu vilar de kära,
men minnet från hemmet finns kvar.
Nu till ett annat land du far,
där får du möta den du saknat har.
Vid sidan av mor du får bo,
jag önskar vila och evig ro.
Vi borde gripa var solfylld minut
som lyser i dagarnas ring
och glädja oss själva och andra
och frukta för ingenting
(Kerstin Hed)
Med lust och glädje
tänker jag på den sommartid,
då Gud de sina skänker
en evig ro och frid.
Stor var din kärlek och varm din hand
tomrummet aldrig kan fyllas.
Nu har du gått till ett bättre land,
där sjukdom och plågor ej finnas.
Ditt hjärta har klappat så varmt för de dina
och ögat som vakat och strålat så ömt,
har stannat och slocknat till sorg för oss alla
men vad du har gjort skall aldrig bli glömt.
Så värdigt Du gick genom livet
Så tappert Din börda Du bar
All godhet av Dig åt oss givet
I vårt hjärta alltid finns kvar
O Herre, i dina händer,
min kärlek, min ensamhet,
det vackraste som jag äger,
det bittraste som jag vet,
jag lämnar det allt ifrån mig
och böjer mitt huvud ned.
Du ser att jag inte orkar
förtvivla och hoppas mer.
(Viola Renwall)
Ögonen slutits,
tiden var inne
Djup är vår sorg fastän
ljust ditt minne
Kärlek och godhet
lyste din stig
Tack kära Mamma,
vila i frid.
Vårt liv, vår tid en dag i sänder
Så tyst och stilla glider bort
Om litet eller mycket händer
är tiden alltid kort
Det nyttjar ej att se sig om
Den tid som var, som är, som kom
Var blott ett lån från evigheten.
(Nils Ferlin)
Vila i frid ty dagen är slut,
Ditt varma hjärta har stannat.
Din livsgärning lever, den sinar ej ut
fast armen i döden har domnat.
Vi tackar för allt vad i livet Du skänkt,
för kärlek och lycka, vad vackert du tänkt,
for allt vad Du gjort för de dina.
Jag skall, gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra, i vita nätter
tills jag funnit min Faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten
där ingen mer går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Vi hava här ingen varaktig stad,
utan söka efter den tillkommande staden
vars byggmästare och skapare är Gud.
En ängel kom en natt till slut
och rörde vid ditt hjärta,
blåste milt ditt livsljus ut
och löste upp all smärta
Din trötta själ fick kraft igen,
steg med ängeln upp till himmelen
där allt är ro och frid.
Nu vill jag bryta upp, nu vill jag hädan fara
och komma till det land, där mig är gott att vara.
Jag har kämpat länge nog, med brister och besvär
nu längtar jag till ro och Gud mig ro beskär.
Hjärtats tysta suck han hör
och till slut de sina för,
in i evig glädje.
Stilla som när flingor falla
Över tyst och frusen sjö.
Gled du bort ifrån oss alla.
Hän mot fridens vila ö.
Det finns ett hav, som ingen ser
det finns en grav där ingen dör
det finns en sol, som ej går ner
det finns en strand i varje själ.
(Bo Setterlind)
Min fader var en ung soldat
den vackraste man fann,
vid femton år gevär han tog,
vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält
där stod han glad, var han sig ställt
i eld; i blod; i frost; i svält,
Han var min fader, han.
(J. L, Runeberg)
När aftonen nalkas
och dagen tar slut,
O, glöm ej att Jesus är här.
Din vandring är lyktad,
du har kämpat ut.
Mot hemmet dig Frälsaren bär.
Tack käre far för de tusen stegen
för mig i världen du trampat har.
Tack käre far du gick tyngsta vägen
och alltid redo för mig du var.
Tack kära Mor för den kärlek du gav
för stegen du gick för oss alla
för sömnlösa nätter, för arbetstung dag
för bönen du lärt oss i barndomens dag
för allt ja för allt kära Mor.
Aldrig en suck aldrig en klagan,
alltid så nöjd på jorden du var.
Tålig du bar dina sjukdomsdagar,
nöjd dit leva: nöjd du gick bort.
Alltid så god och så stilla,
tålig och glad du var,
så skall vi dig alltid minnas.
En trött liten Mor, med silvergrått, hår
och pannan som plöjts av bekymmer och år.
En blick som var kärleksfull, solig och klar
så lever Din bild hos de dina kvar.
Det känns så tomt, när Du gömmes i jord
tack och farväl lilla, älskade Mor.
Ta i din famn
hon var så trött.
Ta i din famn
det är allt vi ber nu.
Ta sakta ömt på din hand Gud,
så bra hon där vila nu.
När far gick bort så ensam blev din stig
Nu kära mor har även du fått frid.
Sov Ni kära, som trofast delat öde,
I gravens ro, förenade i döden
Du går icke ensam
Stjärnan har tusen vänner
Lycklig du är och säll
Himlen dig har i kväll.
Tack vår mor för vad du varit
för oss alla i vårt hem.
Du har vinkat när vi farit,
hälsat oss när vi kom hem.
Du har visat oss den vägen
som kan ge ett hjärta ro.
Du har sagt oss att vår räddning
är att fast på Herren tro.
Vi har ägt det bästa på vår jord,
ett lyckligt hem med far och mor.
Båda är nu borta, men vi har
i vårt minne allt vackert kvar.
Del finns en smärta
bortom alla ord.
Det finns en sorg
där inga tårar räcker till.
Det finns en mening
son i ingen kan förstå.
Livet,
kan ingen förklara
saknaden är bortom alla ord.
Jag håller en blommande kvist i min hand
och vandrar med dig till ett sommarens land.
Jag vill vandra så långt att jag glömmer hur hårt
en sorg kan oss drabba, hur allt kan bli svårt.
Det finns en värld,
som ej förgår,
det finns ett brev,
som ingen läst,
det finns en vind,
som allt förstår,
det finns en frihet utan sår.
Just när sommaren kommit
med fågelsång
Du vandrat Din tid
i vår värld
och fastän Din stund
på jorden var lång
tyst och tom står
nu hemmets härd.
Gråt inte vid min grav,
jag finns inte där,
jag finns i vindens sus
och fågelns sång
runtom vårt hus.
Det finns en port
som öppnas tyst
och stänges utan dån.
Och alla vägar bära dit
men ingen därifrån.
Du flög ifrån oss
lätt som en fågel.
Din omsorg som aldrig
på mödorna tänkte
är det vackraste minne
din kärlek oss skänkte.
Sov i ro där björkar susa
Sov i ro där tallar stå
Sov i ro där sol så fager
Blickar ner från himmel blå.
Vi binder en krans av minnen
de vackraste och finaste vi har
Vi vet att den aldrig ska vissna
Hos oss finns Du alltid kvar.
Om av detta långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordelivet har.
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv
till liv och verklighet.
Det käraste vi ägt vi för alltid har mistat,
en böjd liten mommo med silvergrått hår.
Den kärlek Du i våra hjärtan har ristat,
den bär vi med oss för kommande år.
Herre det är ju så ringa, allt jag begär.
Inga fröjder, som svinga högt emot skyarnas
inga under och inga skatter, som rost förtär.
Herre,
den ringaste flinga sjunker,
när stormarna rymma,
stilla till vila i skog och mo.
Herre,.................
Giv även mig din ro!
(Jarl Hemmer)
Nu slocknat en låga
som värmt och givit allt.
Ett ljus blåses ut
och plötsligt känns allt så kallt.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut.
Och då förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
Du världarnas upphov, du eviga makt
vad namn dig än här bliver givet
jag famlar i dunklet, jag vet ej min lott
där borta vid gränsen för livet.
Men en gång när döden slår upp sina grindar,
O, låt mig gå upp uti sommarens vindar
(A. Slotte)
Vid barndomens kyrka, i hembygdens famn
där, Du bäddas till vila invid Din kära.
Vår saknad är stor, men vi hoppas och tror
att Ni är tillsammans och får vila i ro.
Möda och arbete fyllde Ditt liv
aldrig Du krafterna sparade,
för Dig var plikten en säker giv
så länge som dagen varade.
Vi tackar för allt som Du givit
av kärlek och omsorg om oss
och önskar Dig vila för evigt
sen klockornas klang tonat bort.
Tack för all ömhet och kärlek vi fick,
värme och godhet som fanns i din blick.
Tack för din strävsamma arbetshand,
snar till all hjälp, öppen och varm.
Vi minns att ditt hjärta var innerligt gott
Vi minns allt det fina i livet vi fått.
Var inte rädd.
Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd.
I sanden finns det spår.
Din varma utstrålning, din blick, ditt väsen
Din hjälpsamma hand och din omtanke för oss
Må detta få bli ett frö som får gro och växa
i allas våra hjärtan.
Jag tror på ett löfte från en fordom sägen,
att modersögat aldrig slocknar ut.
Det kastar solglans över vägen
och följer oss till livets slut.
Så följde oss din kärlek rik och stor,
hav Tack för allt.
Tack kära Mor.
Vid ditt dödsbud smärtans tårar strömma.
Varför skulle du så fort gå bort?
Brustna äro banden ömma,
att skiljas är så svårt, så svårt.
Det känns som om en sol gått ner
när dina ögon ej strålar mer.
En tröst i sorgen
Gud oss ger,
att den vi älskar
ej lider mer.
Du kom till oss,
du gav oss en helt ny värld.
Men du lämnade oss
alltför hastigt.
Ett människoliv,
så skört det är.
Ditt glada skratt
skall ändå alltid leva
hos oss kvar.
Tack för den du var.
När jag går en gång dit ingen följer,
där det stora dunklet mig omhöljer,
lyckligt vore om en glimt allenast,
utav vad jag velat varmast, renast
lyste över stigen, över spåren
dem jag trampat djupa genom åren.
(H. Wahlroos)
Tack käre far,
för de tusen stegen
för oss i världen du trampat har.
Du gick den längsta,
den tyngsta vägen
och alltid redo att hjälpa var.
En älskad Mor med silvergrått hår
och pannan som plöjts av bekymmer och år
med blick som var leende solig och klar
så lever Din bild bland oss alla kvar.
Vid sidan av Far, du snart skall få ro
tack kära Mor för all omsorg stor.
Farväl susar träden
kring stugan Du älskat
Farväl bugar blommorna
Du vårdat så ömt
Tack kvittrar fåglarna
som var morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden
om vilan så skön
Tack för vad Du givit
Tack för vad Du var
Tack för de ljusa minnen
som Du lämnat kvar.
Jag skall gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten
där ingen mera går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Den dagen jag går,
för att ej vända åter
Jag vill att ni minns mig,
precis som jag var
Det blir bara värre,
mina kära, om ni gråter
För inget kan ändra
det öde vi har.
När dina steg har tystnat
finns ändå ekot kvar
när dina ögon slutits
vi alla minnen har.
Vi spar dem i våra hjärtan
tar fram dem då och då
så kommer du hos oss
att vara kvar ändå.
Ett fruset skidspår
som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett mänskoliv
som försvinner
på vägar som ingen vet
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar,
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.
(Bertil Gripenberg)
Tyst din levnadssol sig sänkte
Tyst sig skuggan spred
Innan vi det minsta tänkte
Det mot afton led.
Slumra gott Du kära
Tack för allt Du gjort.
Vi skall i hjärtat bära
Ditt minne rikt och stort.
Som ett kvällstrött barn du fick insomna
Stilla, utan smärtor i hans famn.
Änglaskarorna ha fått välkomna
Dig i himlens trygga, lugna hamn.
Mest har du dock längtat att få skåda
Lammet, som har löst oss med sitt blod.
Nu ej något mörker mer skall råda.
Du är lyckligt över dödens flod.
Ditt trötta huvud nu fått ro
som fågeln i sitt lugna bo
från världens stormar, kamp och strid,
du gått till frid i evig tid.
Så har vi vandrat Du och jag
i kärlek hand i hand.
Så har vi åldrats dag för dag
i våra drömmars land.
Vår lycka var vår rikedom,
nu har Du gått, min hand är tom.
Nu viskar jag de orden,
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
mitt allt i evighet.
När Dina steg har tystnat
finns ekot ändå kvar.
När Dina ögon slocknat
jag alla minnen har.
Jag spar dem i mitt hjärta
tar fram dem då och då
så kommer Du för alltid
att vara här ändå.
Du ordnade för oss alla
och ville oss alltid så väl.
När klockorna bort dig nu kalla,
vi tacksamt välsigna din själ.
Din dag är slut, Din vilas tid är inne
Ett strävsamt, verksamt liv Du lämnat har
Tomt blir det efter Dig, men i vårt minne
i tacksamhet och kärlek står Du kvar.
Ditt hjärta som klappat så varmt för de Dina.
Och ögat som vakat och strålat så ömt.
Har stannat och slocknat till sorg för de Dina.
Men vad Du har gjort skall aldrig bli glömt.
Skönt att få vila när krafterna domna
Trött efter årens möda och slit
Skönt i den eviga vilan få somna.
Vi önskar dig alla vila i frid.
Gud är vår tillflykt
och vår strakhet.
En hjälp i nöden väl beprövad.
En gång blir allting stilla
en gång får allting ro.
Ej något skall förvilla
min själ på himlens bro.
Din tid var slut, din vilas stund var inne
Med glädje skall vi minnas hur du var
Din godhet lyser vackert kring ditt minne
Vår tacksamhet skall dröja vid din grav.
Det finns inga ord för den saknad vi känner,
att Du lämnat oss är svårt att förstå.
Våra innersta tankar till Dig vi sänder.
Du finns i vårt minne så nära ändå.
Där i Guds stad blir aldrig natt
Där går ej solen ner
Där blir ej sången svag och matt
Dar gråter ingen mer.
När far gick bort så ensam blev din stig,
nu kära mor har även du fått frid.
Sov ni kära, som trofast delat öden,
i gravens ro, förenade i döden.
Det hem som Du älskat,
Du nu har fått lämna.
Den tomhet jag känner,
jag ej kan beskriva.
Minnet av Dig skall evigt bestå,
den ensammas väg jag nu skall gå.
Vila i frid
ty dagen är slut
Ditt varma hjärta har stannat
Din livsgärning lever, den sinar ej ut
fast armen i döden har domnat
Vi tacka för allt
vad i livet Du skänkt
för kärlek och lycka
vad vackert Du tänkt
för allt vad Du gjort
för de dina.
Vi ägt så mycket, det bästa på jorden
ett lyckligt hem med Mor och Far.
Nu är allt borta, nu vilar de kära
men minnet från hemmet finns kvar.
Nu till ett annat land Du far
där Du får möta den Du saknat har.
Tack kära mamma för allt.
Det fanns dagar som vindens fläkt
starka, varma, solljusa dagar.
Och det fanns andra i smärta skrivna,
av sorg och lidande sönderrivna,
men alla, alla av Herren givna.
Vida, vida min dröm mig för
hän mot oändligheten
jordens oro ej mer mig stör
all dess sorg är förgäten
upp mot blånande
rymdens sfär
sanningens vingpar
mig sakta bär
närmare evigheten.
Ett hjärta av godhet
har slutat att slå
Den eviga vilan har kommit
Oändlig är saknaden
sorgen är stor
Dock finnes en tröst
Du sover i ro.
Snart är du död och vet ej att du glider
på livets båt bort mot de andra landen
där morgon väntar dig på dolda stränder.
Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dager
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.
(Pär Lagerkvist)
Hav tack kära Mor och Far
för den kärlek ni gav.
För stegen ni tog för oss alla,
för sömnlösa nätter och arbetstung dag
för böner ni lärt oss i barndomens dar,
för allt, ja för allt kära Mor och Far.
Hav tack för allt vad Du oss skänkte
och vad för oss Du varit har.
Minst på Dig själv Du städse tänkte
men om vårt väl Du omsorg bar.
En kär liten mor med silvergrått hår,
och panna som plöjts av bekymmer och år,
men blick som var leende solig och klar,
så lever Din bild ibland oss kvar.
Hur tomt blir ej när Du gömts i jord
som blott burit godhet i gärning och ord.
Sov stilla, sov tryggt
i hembygdens jord.
Då klockorna ringa till vila.
Tack för allt du gjort och velat
Tack för kärlek stor vi fått
och förlåt oss vad vi felat
Sov gott kära pappa.
Ett hjärta av godhet har slutat att slå
den eviga vilan du funnit,
oändlig är saknaden, djup och stor,
dock finnes en tröst, du sover i ro.
Min långa vandring nu är slut
min längtans mål jag hunnit
min trötta kropp så öm och sjuk
har ro i graven funnit.
Det enda jag vet, det är att nåden räcker,
att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.
Det enda jag har att lita till en gång,
det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
Återseendet står kvar.
Du kämpade så tappert
mot sjukdom som var svår.
Du såg det som var vackert
och längtade mot vår.
Och vi som stod dig nära
vår saknad är så stor
Från alla dina kära,
vårt tack och sov i ro.
I hemmet ovan molnen, där får du vila ut.
Där ingen sjukdom finnes
din prövningstid är slut.
Där få du möta Jesus, vår Frälsare och vän,
av nåd han till dig säger:
"Mitt barn välkommen hem".
Nu rösten tystnat och handen domnat
som knutit samman vårt hem så kärt
Vi få ej sörja, hon har ej somnat
Hon ber för oss hos sin Jesus kär
Hur tyst och öde, hur tomt här hemma,
när den vi älskat oss lämnat har
Ej mer vi höra din kära stämma
men i vårt minne du lever kvar.
De trötta stegen nått vägen slut
Nu livets låga har brunnit ut
vår kära för alltid somnat.
Ett strävsamt liv har slocknat ut
en flitig hand har domnat.
Din tunga arbetsdag är slut
och nu du stilla somnat.
Vid vårvindens vaggsång
du sommade stilla.
Ej sjukdom och oro
nu mer gör dig illa,
Skön är vilan som natten ger
gott att veta du lider ej mer.
På den andra sidan stranden
ska jag möta dig en gång,
ömt du räcker mig då handen
luften fylls av fågelsång.
då ska vi tillsammans vandra,
aldrig, aldrig skiljas mer,
vi ska jämt få ha varandra
lyckan den emot oss ler.
Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.
Låt oss minnas de soliga dagar
då sorg och smärta fjärran var
Låt oss minnas de glädjedagar
då vi tillsammans var.
Små flitiga fingrar bar lagt sig till ro
Tack älskade Maja, mamma och mommo
för åren som gått.
Tack för all kärlek och omsorg vi fått
Vi spar våra minnen, tar fram dem då och då
Så är du för alltid med oss ändå
Våra hjärtan gråter, sorgen är stor
Men en dag möts vi åter, för vi vet var Du bor.
Till Ditt läger kom en ängel
likt en fläkt från vårens skog
Han såg på Dig och viskade ömt
nu har Du lidit nog.
Så följde han Dig stilla, ut på Din sista färd
över ljusets himlabro till en lyckligare värld.
Det susar av vemod kring hemmet
där du ej finns mer
Vart vi än blicken vänder
spår av din gärning vi ser
Tack för att du älskat och velat oss väl.
Begråt ej mig, nu är jag lycklig vorden.
Min själ är frälst, och min ande fri.
Jag lämnat Er jag älskat mest på jorden.
För att hos Gud än mera lycklig bli.
Det finns ett löfte från en gammal sägen
att modersögat aldrig slocknar ut
Det kastar solig strålglans över vägen
och följer oss till livets slut.
Förnöjsam som människa, den krans du band,
som blev ditt livsverks saga.
En hemmets sol, med dig gick ner
trots nu mot sommar våras.
Mig tyckes att idag jag ser
Din hemgårds blommor tåras.
Kring Din bår står barnaringen
som Ditt hjärta inneslöt,
känner nu hur smärtsamt dyrbar
länken var som döden bröt.
Minnet tar Du ej i graven,
ljust bland oss det lever kvar.
Mor, hav tack för allt Du gav oss,
under arbetsfyllda dar.
Måtte vi aldrig glömma
var vi i världen går
att till Guds eget hjärta
den bedjandes suckar nå.
På stigarna Du gått,
på solvarm åker och i höstlig skog,
skall nya släkten vandra,
och glädjas över spår Du lämnat kvar,
hos oss som stått Dig nära
skall Ditt ljus minne leva.
Vad du lidit ingen känner
ty du själv din börda bar
syntes glad bland dina vänner
fast du ofta plågad var
Det susar av vemod i hemmet,
då du ej finnes mer.
Vart vi än blicken vänder,
spår av din gärning vi ser.
Tack kära ______ för år som gått,
tack för all omsorg vi av dig fått.
En bro av nåd,
en väg som hemåt leder.
En tro som bär
i livets sista strid.
En Fadershand
som vila mig bereder,
som bär mig hem
och bjuder frid.
Ditt hjärta var ömt och varmt,
där fanns plats för oss alla.
Inget begärde Du, allt Du gav.
Oss Du mindes och omsorg bar.
Minnet vackert, krafter oss ger
att den tunga sorgen bära.
Vi stod vid din sida så hjälplösa blott.
Stilla och sakta du vandrade bort.
Vi ville så gärna behålla dig kvar
men ditt livsverk på jorden fullbordat var.
Dock, hoppet vi äger, i himlen du bor.
Jag ber och har bett för er alla"
var din hälsning i uppbrottets stund.
Du ville så gärna oss kalla
till kärlekens trygga förbund,
som burit dig själv genom livet
i glädje men även i sorg.
Så hjälpe oss Gud att förvalta
bönens och förbönens arv.
Tårar falla ödmjukt sakta
i de spår Du lämnat kvar.
Vad är vårt liv?
En hastigt flyktad dröm.,
en rök som skingras
och i vind försvinner.
Ett vilset löv,
på tidens snabba ström,
en liten låga
som så snart förbrinner.
Himlen har ett hem för oss alla,
också Du är väntad där
och varma händer
möter Dig i välsignelse.
Inte för att sörja
står jag vid Din grav
men för att jag gärna
minns den tröst Du gav.
I mitt hjärta lever
Du som jag har kär.
Där står tydligt skrivet,
vem Du var - och är.
När jag är trött av levnadsåren
och tanken, handen inte orkar mer.
När ögat knappast ser den sköna våren
och foten ingen stadga ger.
Då vill jag gärna gå till vila, stilla drömma
och jordelivets mödor glömma.
Där glömmer jag korset på jorden jag bär.
Och smärtan och sorgerna fara.
Där löses den gåta, som dunkel mig var.
Där dagas Guds morgon den klara.
Du togs hastigt ifrån oss när livet log
men du lämnade oss ljusa, vackra minnen.
Din kärlek och omtanke räckte till alla,
i glädje och sorg.
I med och motgång var du vårt stöd
Gud giv oss styrka att leva upp
till den soliga förebild du skänkte oss.
Det finns ej höst, som inte väntar våren
det finns ej vinter utan grönt i spåren
det finns ej natt, som ej sin morgon når
det finns ej död, som ej till liv uppstår.
Ty Du, barmhärtig år från år,
Bevarar för en nyfödd vår
Det frö, som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav,
Du lyfter snart dess täcke av,
Din sol det återväcker.
(Z. Topelius)
Från ungdomsåren har vi vandrat
tillsammans hand i hand.
Men är det sant att du är borta ?
Du som var mitt stöd i allt.
Nu tunga blir de sista stegen
som jag ensam har att gå.
Men hoppet återstår att vi mötas får igen.
När höstlöven faller mot vinter vi går.
Med saknad och sorg vi står vid din bår.
Vi anade inte vi dig skulle mista,
att sommaren som gått skulle bli din sista.
Tack och farväl
Så vävde livet sitt mönster
med trådar av tusen slag
En del var mörka som natten
och andra som ljusaste dag.
När dagarnas tal är fyllda
tas vaden från bommen ner
I himlen din livsväv bedömes
och Herren belöning dig ger.
Vi ägt så mycket, det bästa på jorden
ett lyckligt hem med mor och far.
Nu är allt borta, nu vilar de kära
men minnet från hemmet finns kvar.
Nu till ett annat land Du far.
Där får Du möta den Du saknat har.
Tack kära mamma för allt.
Det käraste vi ägt
vi för alltid har mistat,
en böjd liten mommo
med silvergrått hår.
På stigarna Du gått,
på solvarm åker
och i höstlig skog,
skall nya släkten vandra,
och glädjas över spår
Du lämnat kvar.
Hos oss som stått Dig nära
skall ditt ljusa minne leva.
Aftonbönen Din gick i uppfyllelse,
Herren öppnade Porten för Dig.
Herren vare med Dig,
Herren give Dig Frid.
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.
Men skönt skall minnet leva
som gräs över jord och grus.
Och vad som såddes skall växa
och blomma i himmelskt ljus.
(Bo Setterlind)
Så har vi vandrat Du och jag
i kärlek hand i hand.
Så har vi åldrats dag för dag
i våra drömmars land.
Vår lycka var vår rikedom
nu har Du gått, min hand är tom.
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
Mitt allt i evighet.
En gång skall du vara
en av dem
som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig
så som den minns
gräset och skogarna,
det multnande lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen
minns vindarna.
Din frid skall vara
oändlig så som havet.
Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimmen.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.
Där syrenen sprider sin ljuvliga doft
och vinden susar i lönnens krona.
Där fåglarna kvittrar sin morgonsång
och vildvinet frodas kring stugan.
Där båtarna puttrar i viken
och vågorna kluckar mot stranden
Där, just där vilar du i våra minnen.
Min älskade är död
Har gått ur tiden
In i vår Herres eviga tid
Din själ och ande
är en del av det eviga universum
Ett moln som kommer och går
En vind, en stjärna
i all evighet
Ditt stoft är kvar på jorden
för att påminna oss - om det Du var
och de nya släktled Du givit upphov till
Den lyckliga tid Du var med oss alla
Tack för all omsorg och kärlek vi fick
värme och godhet som fanns i Din blick.
Tack för Din strävsamma arbetshand
snar till all hjälp, öppen och varm.
Vi minns, att Ditt hjärta var innerligt gott
vi minns allt det fina i livet vi fått.
Bjud något vackert, min tanke;
giv av de friskaste frukter,
tag av de fagraste blommor
i mina drömmars gård.
Välj något vackert, min tanke,
så att de sorgsna och trötta
hava det gott i din vård.
Men den, som sitter under björken här,
får se ibland i blida sommartider,
hur Herrens leende på vattnen glider.
(Eino Leino)
För allt du gav så rikt och fullt
Jag tackar dig du kära mor
Vart än jag uti världen går
Du alltid är och blir mig nära.
Ditt hjärta som klappat så varmt för de dina
och ögon som vakat och strålat så ömt
har stannat och slocknat till sorg för oss alla.
Men vad du oss gett skall aldrig bli glömt.
Det är en strimma hav,
som glimmar grå vid himlens rand,
den har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilat
innan den flyger hem.
(Edith Södergran)
Oroas ej. Räds ej i
uppbrottstimman.
En vänlig hand lungt ordnar
båtens segel.
Som för dig bort frän
kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i
strandens tystnad,
den mjuka stigen genom
skymningsgräset.
(Pär Lagerkvist)
För den dag, som nu har gått till ända,
O, min frälsnings Gud, jag tackar dig.
Långt bortom älv och slätt
och skog och strand
ligger lyckans alltid
solbelysta land.
Livet är kort
Ett stjärnfall på himlen
som slocknar
Kärleken är evig,
den kan ingen ta bort
Farväl! Vi möts igen.
Havet ligger solblankt
och speglar morgonrymden,
milt i spegeln står jag
på en klippas röda block.
Mil på mil av stillhet,
blott någonstans från vidden
kluckar som en klocka ett ensligt fågellock.
+
Fråga icke rymden
hur länge skenet varar,
fråga icke vågen
vad djupets Gud befallt.
Simma, simma ut
i de vita sommarmolnen,
allting är en spegling och speglingen är allt.
(Jarl Hemmer)
Ett strävsamt liv
har slocknat ut
en flitig hand har domnat.
Din långa arbetsdag är slut
Ditt trötta huvud somnat.
Så skön går morgonstjärnan fram
och bådar, klar och lyckosam,
den stora dagens möte,
då själen, över jorden höjd,
får svinga sig med helig fröjd,
i himlafaderns sköte.
(J.O.Wallin)
Bortom evighetens förlåt
når min ljusa framtidsdag
sabbatsro, dit andens längtan
flyr med tysta vingeslag.
(Anna Olander)
Tack för allt vad du oss givit
av Din rika varma själ.
Tack för att Du hela livet
alltid ömmat för vårt väl.
Nu är du där hemma hos Gud, vilken tröst,
Hos Jesus, vår Frälsare kär.
Nu ser du hans anlet, nu hör du hans röst.
Nu vilar du säll vid hans älskande bröst,
Hur gott att och vi vore där!
I hemmet ovan molnen
där får Du vila ut.
Där ingen sjukdom finnes,
Din prövningstid är slut,
Där får Du möta Jesus
vår Frälsare och vän,
av nåd han till oss säger:
Mitt barn välkommen hem.
Så var Du en länk till en tid som var
en epok sedan länge förliden
med hjärtat varmt och med hjärnan klar
levde Du helt i tiden.
Finge vi be om en gåva ännu
det vore att åldras så vackert som Du
och möta vårt öde så värdigt
när livet levts färdigt.
Så sällsamt glad och nöjd Du var
Du Dina sorger tyst inom Dig bar
På plågans bädd Du ännu sade så
Att Du så bra, så bra det hade då.
Din tunga arbetsdag nu slutad är
Farväl och tack för allt vår kära.
Jag vill tacka livet
som gett mig så mycket,
det har gett mig skrattet,
det har gett mig smärtan
så att jag kan urskilja
lyckan ifrån sorgen,
de två ting som skapar
alla mina sånger,
och era sånger som är
mina sånger
och allas sånger
som är mina sånger.
(Violetta Parras)
Din tid är slut
Din vilas stund är inne
Med vördnad skall
vi minnas vad Du gav.
Din godhet lyser vackert
kring Ditt minne
och tacksamhet skall
dröja vid Din grav.
Så har vi vandrat Du och jag
i kärlek hand i hand.
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land.
Vår lycka var vår rikedom,
nu har Du gått, min hand är tom.
Nu viskar jag de orden,
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden,
mitt allt i evighet.
Kära lilla Mamma
nu är din strävan slut.
All oro den är borta
Och du får vila ut.
För allt vi vill dig tacka
för kärlek rik och stor
För omsorg och all möda
Hav tack för allt du gjort.
Tack för allt som jublat,
sjungit och emot mig lett
tack Herre för jorden,
himlen för allt som jag sett
Så var Du en länk till en tid som våren epok,
sedan länge förliden,
med hjärtat varmt och med blicken klar
levde Du helt i tiden.
Finge vi be om en gåva ännu
det vore att åldras så vackert som Du
och möta värt öde så värdigt,
när livet en gång levts färdigt.
Inget skrämmande i berget, mitt barn.
Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.
Inget skrämmande i enarna som hasta efter oss.
Det är bara natten, inget skrämmande.
Lilla handen i min hand.
Det blir så när det blir natt, barn.
Du bäddas i hembygdens famn
i där inga bekymmer skall trycka
Vid barndomens kyrka Du hunnit i hamn
där Dina kära Din kulle skall smycka
Det är barndomens klockor som ringa
och frid är den hälsning de bringa.
Borta är all jordisk smärta
nu Du fridens boning nått
Tung känns sorgen i vårt hjärta
men Du kära har det gott,
Aldrig kommer vi att glömma
vad Du gjort i gången tid.
Tack för stegen, tack för mödan
vila kära i Guds frid.
I höstvindens sus
Du somnade så stilla
Nu sjukdom och oro
ej mer gör Dig illa.
Skön är vilan som natten ger
Gott är att veta Du lider ej mer.
Det är Guds kärlek, den evigt höga
som speglar sig i en moders öga
och därför känns som om sol gått ner,
när detta öga ej strålar mer.
Du ville så mycket och mycket du hann.
Din dag var så verksam med allt som du fann.
Att hjälpa oss alla, stora och små.
Vi behövde aldrig kalla, du fanns där ändå.
Allt vad du lidit vi nog förstått
vi stod vid din sida så hjälplösa blott.
Vi ville så gärna behålla dig kvar,
men ditt livsverk på jorden fullbordat var.
Ett hjärta som vet
blott vad godhet är,
dess slag ljuda än bortom graven.
Varje kärleksverk,
hur litet obetydligt än det är,
varje ord du sagt i kärlek
frukt för evigheten bär.
Med fyllda segel
i morgonstunden
min farkost glider
till fjärran land
Där väntar vilan
där tonar sången
där somnar vågen
vid vänlig strand.
Du var så god Du var så glad
Du lämnat bara vackra minnen.
Så svår är ändå denna dag
och sorgsna våra sinnen
Med tack för allt vad Du oss skänkt
vi vet Du på oss alltid tänkt.
En dalande dag,
en flyktig stund
är människans levnad
i tiden.
Och släkten skifta
som löv i lund
när sommaren är förbiden.
<<<< 4
|
