| Sensommar |
| Skrivet av Joel Granvik |
| 2005-05-05 06:50 |
|
Sensommar Prolog vid T.U.F:s sensommarfest den 20 augusti 1933 av Joel Granvik Nu bärgar bonden sin säd och gröda och sommarn sjunger sin svanesång. Och svalor, mätta av sol och föda, begrunda livet och tidens gång, där de på dallrande trådar skockas, när skördefolket till åkern går. Från svala skogen, där bären plockas, barnsång och jubel vårt öra når. När solen sjunker och kvällen skymmer dunlätta dimmor i dalen stå, ock skördefolket fritt från bekymmer från dagens mödor mot hemmet gå, då röker rian vid insjöviken, och månen brinner vid himlens bryn, då blommar tjusande romantiken, i unga hjärtan runt om i byn. Men hösten kommer allt mera nära, dess svaga vingslag var afton ren om köldens närhet oss budskap bära, om mörkret minner oss var och en. Snart lyfta hemgårdens svalor vingen och flyga bort från vår karga nord. Bofinkar, siskor och sånghämplingen de söka snart också bättre bord. När hösten kommer och döden kräver sin stortribut uti lövrik trakt, då blir det ödsligt där bonden gräver och grått där förr det var blomsterprakt. Då få vi ensamma, tunga stunder, som dock behövas för litet var, ty utav samtidens stora under är du och jag nog mest underbar. Då födes ungdomens heta trånad och lyckodrömmarnas blå chimär, och ofta spinns då den fina spånad, som unga hjärtan förenar här. Och över allting, då mörkret trycker, och elden slocknat uppå vår härd, vi spana uppåt, till dess vi tycker oss se en solglimt från ljusets värld. (Öb 24.08.1933) |
| Senast uppdaterad 2005-09-19 11:38 |
