Kronoby visan

1. 

Om Kronoby jag tycker,

och varför gör jag det.

Jo det skall, ni få veta

och det är ganska rätt.

Ty var kan du uppleta,

det vill jag endast veta,

en nejd, som skulle vara

mer kärare för dig.
 

2.  

Och skulle du det höra

för lust att se dig om.

Så skall visst i ditt öra

en viskning ljuda kom.

Kom snart, kom snart tillbaka

du må nu ej försaka,

det land där fädren kämpat,

och för dig odlat har.
 

3. 

Här finns väl icke guldet,

som mången lockas av,

från syskon släkt och huldhet

långt över världens hav.

Men låt dig icke stöta

nog får du hinder möta.

Som detta företaga

för rikedomens skull.
 

4. 

Men Kronoby är vacker

det tror jag utan tvång.

Där strömmar mitt igenom

en flod med sakta spång. 

Till henne rinner bäckar

från sjö, från äng och häckar,

och komma fram till floden

som barnen till sin moder.
 

5.  

I mitten utav socknen

där står ett tempel skön,

som blev på tretton dagar

uppfört för kristnas bön.

Allt detta ses bevisa,

som var man kunnat prisa,

dess flit, dess kraft, dess sämja

ja ävenså dess mod.
 

6. 

Litet närmare floden

nära kyrkan står ett torn

där klockorna dig kallar

att höra Herrens ord.

Om söndagarna de ljuda,

och oss så vänligt bjuda

att gå till Herrens tempel

och tjäna Gud en stund.
 

7. 

Den plan, som omger kyrkan

mottog för varje död,

men numera nedgrävas

de flesta i en ö,

Som kostat mycken möda

förrn dit kund grävas döda.

Se här ett stort verk åter,

av Kronobybornas flit.
 

8.

Längs med flodens stränder

där mänskor satt sig ned.

Där hava trogna händer,

uppodlat mycket mer.

Men även in i skogen,

finns fåror efter plogen,

och säden gångar vackert,

i solen där sin ax.
 

9.

Ännu ett viktigt ställe,

varför mitt hjärta slår.

Det är folkskolans sälle

där barn i unga år,

skall kunskapskronan knyta

och barnen till ombyta,

som ständigt skola bruka

den jord i arv de fått.
 

10.

Det är visst ännu mycket,

som för mig återstår.

Det måste utelämna

kanske jag sluta får.

Men ber er därmed alla:

Ni må i minnet kalla 

de gamlas mod och trohet.

Adjö, farväl till slut.

Johan Jacobsson Holgers
(f.1855)

Publ. i Öb 05.01.1956