DEN GAMLA BYN

Å gamla by, här lever än en sista

kvarbliven rest i skymda vrår

av fornt och gott som världen hunnit mista

i dessa yttersta av onda år.

Det är som döda fäder toge talan

i tidlöshetens tysta ring

med ord av sällsam ro och mild hugsvalan,

när hand och öga möter kära ting.

På träbrons syllar rulla runda kavlar

med buller under kärrors hjul,

och löften luta sina gråa gavlar

mot längorna av stall och redskapsskjul.

I bastun bråkas hampans grova stänglar,

i smedjan lyser eld och blästrar bälg,

och högt mot himlen gnisslar brunnens svänglar

vid stekhusrännorna en sträv revelj.

Du glömda gäll, du går till ro, du vaknar

dag efter dag till stilla näringsfång.

En främling som dig gästat saknar

ditt verk, din vila som en psalm, en sång.

Och ängslan jagar kring i öde världar,

och hemlösheten snyftar still,

när här hos dig är trygga härdar

och trofasthet att ty sig till.

Hj.  Krokfors