|
De fallna Han ligger så blek på drivans bädd,
den fallne, i snövit svepning klädd
av dalande snöflingebyar.
Nu smärtorna domnat för länge sen.
Med blicken följer han stjärnornas sken
bak sönderbristande skyar.
Oändlig tystnad i skogen bor
och natten breder sitt mörka flor
kring bygderna, härjade öde.
Ej mera han nås av krigsbullrets larm.
Hans unga, tappra, sargade barm
har stillat sitt varma flöde.
Han drömmer sig än som liten pilt
i modersfamnen, där ljuvt och milt
en stämma så kär honom söver:
Sov gott, mitt älskade barn, hos Gud.
Hans ängel så visst i himmelsk skrud
dig skyddar och vakar över.
I öster ren dagen börjar gry
och nattens skuggor i hast ses fly
för solens strålande flöde.
Då vaknar den fallne ur dvalan opp.
Mot himlen han blickar med nyfött hopp
och glömt är hans eget öde.
Förbarma Gud, så ropar han,
var Du vår styrka och för oss an,
Låt oss ej förgäves blöda
för gudstro, för frihet och fosterland.
Bevara oss med Din starkhets hand.
Giv seger, giv kraft i vår möda.
Hans öga slocknat i dödens blund.
Men över nejden i morgonstund
den fallnes svanesång tonar.
Den går på rymdernas bönebro
och dallrar ut vid Allfaderns tron
som allting ser - och försonar.
Linnéa Wiik
(1967)
Dikten skriven för en
"permittentafton
under vinterkriget 1940
|
