| Vi fruktar ej stormen... |
| Skrivet av Jacob Tegengren |
| 2012-01-28 13:08 |
|
VI FRUKTA EJ STORMEN. . . Se, bygden oss hälsar så öppen och ljus, och sommarn är fager och ung med lärkdrillar, dofter och hängbjörkssus, och vi glömma, att vintern var tung. Den hårdaste vinter har varit vår gäst och oss hemsökt med motgång och slag. - O sång, som oss samlat till stämma och fest, sjung oss hopp och förtröstan i dag! Nu sorlar ett källsprång, av sommaren väckt, djupt inne i hjärtat: vår sång. Den längtar till ljus, ty med ljus är den släkt, den vill stiga ur boja och tvång. Och får den sin färg av den heliga glöd, som fyller och eldar vårt bröst, då trotsar den vintriga froster och död och vinner det evigas röst. Förnyad från släkte till släkte den bär våra drömmar, vår längtan, vår tro. En tolk för vårt innersta väsen den är; våra sorger den sjunger till ro. Ju mer vi beträngas, dess högre den skall förkunna vår vilja till liv. - Sjung varm, o vår sång, den, som kanske är kall, och mod åt den modlöse giv! Vi frukta ej stormen, som över oss går. ej ovänners hatfulla ord. Vi äro det träd, som blott djupare slår sina rötter i hembygdens jord. Vi veta: vårt liv är ej glitter och lek, men kamp mot en övermakt. Vi lärt oss av ränker och hot och svek att slå kring vårt eget vakt. Att strida är leva, när striden förs för vår goda, vår lagliga rätt. Vi måste få säga så högt att det hörs, att man kränkt den med vilja och vett. Vi främlingar nämnas, man lider ej mer vårt ärliga svenska namn. Man vill plåna det ut och sänka det ner föraktat i glömskans famn. Det namnet är vårt; det skall bäras alltfort i de bygder, där ödet oss ställt. Vår stolthet det varit, vi heder det gjort i fred och på bragdens fält. Det är vi, sona ha timrat med trägen hand till västerländsk odling en bro, men rivs den, då släckes ett ljus i vårt land - det är vår orubbliga tro. Den lyse vår väg likt ett flammande bloss - vår tro på vår rätt och vår stam. En gång skall det fällas dom över oss, må den då ej oss varda till skam. Må den lyda: de föllo ej undan för hot, ej för hatets giftiga röst; de bjödo manligt vart anfall mot sina ärliga svenska bröst. Ja intet vi sålt. Se, allt vad vi mist har man rövat med sniken hand, och ändå ha vi svenskar först som sist i kärlek tjänat vårt land. - Väx, kärlek, oss sporra till handling och dåd och stark i vart hjärta brinn och bliv den röda, lysande tråd, som vävs i vår levnad in. Jacob Tegengren Dikt vid Finlands Nionde Svenska Sång- och Musikfest i Jakobstad den 2 4 juli 1937 |
| Senast uppdaterad 2012-01-28 13:11 |
