FÄDERNAS RÖST

 

Där stiger var majnatt, när kornet vi sått,

ur mullen en sång utan ord,

— en viskning från dem, som före oss gått

och nu äro stoft och jord.

Den talar ur åkrarnas böljande säd

och ur gräset på linda och vång,

och den susar så djup i det åldriga träd

de satte som telning en gång.

 

När nekarna*) tömma sin gyllene skatt

på logen, ur slagornas dån

den talar på nytt: „vad ni njuta glatt,

ha ni fått som ett dyrbart lån.

De åkrar, som sluta sin ring kring ert hem,

ha vi brutit bland vildmarkens snår.

Det är lånet ni fått — det skall krävas av dem,

som trampa en gång edra spår".

 

Var julnatt, när högt över bygdens hus

brinner stjärnornas frostiga sken,

den rösten oss hälsar med hemvarmt sus

från brasan på härdens sten.

Vi höra den viska i tomtens steg,

när han tassar till skullens glugg

och blickar i drömmar på snöhöljd teg,

så vit som hans åldermanslugg.

 

Den ljuder ur klockornas brusande malm

för skaror på kyrkostig.

Den skall klinga så milt som en aftonpsalm,

när den kallar oss hem till sig;

när vi gå för att vila vår trötta kropp

i den boning, där stillhet rår,

och viska ur skuggornas skymning hopp

för det släkte, som följer vårt spår.

 

Jacob Tegengren

 

*) Kärvarna.