(Vörå)

Stanna skåpklockans pendel *)
— gammelmor skall dö.
Allt skall bli tyst och domna
som vågen på kvällstrött sjö.
Stillhet och ro må hägna
gammelmors ändalykt;
intet får störa själen,
när den skall lyfta till flykt.

Lätta på dräktens knutar,
lös hennes strumpeband;
intet får hindra färden
till  de förlossades land.
Aldrig med vett och vilja
andra hon skada gjort.
Se, hennes ögon skåda
mot något väntat och stort.


Gammelmor var så aktsam,
gammelmor var så klok,
mer än mången, som hämtat
visdom från skola och bok.
Ända in i det sista
trägen omsorg hon bar
om den gård, där hon prövat
goda och onda dar.

Munnen orkar ej forma
ord, men läpparna le.
Kanske en rad av syner
nu hennes ögon se.
Minnen från längst försvunna,
lyckliga år uppstå
och förbi själens öga
skrida varsamt på tå.

Barndomens gråklädda tomte
tittar ur rians glugg,
skakar sin röda mössa,
skrattar förnöjd i mjugg.
Sagan vid spiselhällen
täljer i vintertid,
fylld av spänning, hur pojken
gick mot jätten i strid.

Smultronstället i liden
lyser lockande rött;
doften och smaken smälta
samman på tungan sött.
Liljekonvaljernas  klockor
trängas i hagen tätt,
snart sluts den barnsliga handen
kring en ljuvlig bukett.

Ungmön till lördagskvällen
löftet med rönnblom klär,
vet, att han säkert kommer,
gossen, hon håller kär.
Framtidsönskningar hägra:
hemgården snart blir hans,
snart skall till brud hon klädas,
smyckas med krona och krans.

Syner från svunna tider
glida stilla förbi.  —
Se, nu slocknade blicken,
gammelmors själ är fri.
Knäpp hennes slitna händer
över psalmbokens pärm.
Gammelmors ande vilar
trygg i Herrens beskärm.

Jacob Tegengren