PÅ SÅNGARENS DAG
Inför Runebergsminnet 1940

Ragnar Ekelund

I.

Grå vinterdimma kring en öde slätt
Snöhöljda gärden, tegar, dikesrenar,

och här och där ett ensamt trädskelett
färglöst och grått, med is på nakna grenar.

Oändlig tystnad — ej ett ljud mig når
i denna värld av snö och köld och dimma,

ej skymt av liv — av människor ej spår,
av ljus och värme ej en fattig strimma.

Och där jag går i detta täta dis,
i detta landskap, arktiskt dött och öde

jag känner hjärtat stelna, bli till is
och blodet hejdas i sitt varma flöde.

II.

Det är en fråga blott som stannar kvar,
som fyller mig och söker mig betvinga:

ska solen aldrig stråla varm och klar,
ska fågelsången aldrig mera klinga,

kring denna slätt i ljusa mornars frid,
kring dessa bygder, nu så kalla, tomma,

ska allt som levat här från tid till tid
förgås och aldrig vakna upp och blomma?

Jag vet det ej, men tanken stannar än
stund efter stund i trista frågor fången.

Då lättar mörkret — det blir ljust igen
och all min dova oro är förgången.

III.

Jag hör på vägen nånstans längre bort
taktfasta steg som närmar sig alltmera.

Ur dimman stiger fram en grå kohort,
nej, inte bara en, de blir allt flera.

Jag ser dem knappt i denna töckenflod
jag hör blott stegen, tunga, fasta trygga;

ändå jag vet, att deras tysta mod
ska möta mörkret lugnt och aldrig rygga.

Det är som hörde jag ett sällsamt ord
ur dessa leder tryggt och stilla stiga:

— Än ska den blomma, vår och fädrens jord,
och den ska göra det evinnerliga.

Österbotten, januari 1940