Drömmar i vintertid

(För Falu Läns Tidning)

Ernst Lindblom

Jag drömde, det en vårdag var
Och lärkan drillade från skyn,
Och himlen stod så ljus och klar
Högt över skogens bryn.
Jag drömde och jag drömde,
 men jag vaknade till sist —
Och där låg snö i skogens snår
och frost på varje kvist

Jag drömde om en sommardag
Med fagra, ljuva blommor små.
Där bäcken gladt med friskt behag
Sågs genom ängen gå.
Jag vaknade — med sorg jag fann,
att det var vinter då —
Var slika drömmar komma från,
det kan jag knappt förstå!

Jag drömde, där fanns fröjd och frid
Och kärlek på vår vackra jord,
alt ingen oro, ingen strid
Blev någonsin förspord.
Hur underligt man drömmer dock
den långa vinterdag,
När anden ensam lyssnar ljuvt
till hjärtats matta slag!

Men kvällen kom; jag drömde då,
Att jag till Gud var sänkt i bön,
När hjärtevarmt från himmel blå
Han gav allt godt sin lön.
Jag drömde, men jag vaknade
ifrån min dröm och fann
Blott nattens tysta stjärnehär,
som kallt från fästet brann.

Jag drömde om ett liv, som var
På ljuvlig blomsterbädd en dans,
Där inga sorger hjärtat bar
Och intet vissnadt fanns. —
Då väcktes jag och fann,
hur allt i frost förvissnat låg,
Hur vintergatan lyste fram
bland tunga skyars tåg.

Så drömmer jag och vaknar opp
Och drömmer, vaknar, drömmer än;
När natten slutar så sitt lopp,
Jag vaknar upp igen.
Men en gång somnar jag — och väckes
förvisst till evig frid —
Så sannas kanske då den dröm,
jag drömt i vintertid.

Ur tidningen ”Dalpilen, Kopparbergs Läns Nyhets-
och Annons-Tidning”, No 16, 24.02.1920, sid 3
Redigering Elof Granholm 24.04.2014