Mattsons rimkrönika

I så gott som varje nummer av Sjuttons Pojkar*) ingick en rimkrönika av löjtnant Börje Fredrik Mattson. I dessa krönikor behandlas aktuellt som inträffat i sektionen. De vanligen fyndigt formulerade verserna var en uppskattad läsning i batterierna. Där kommenterades i lättsam ton vad som hänt sedan senast i sektionen.

Så här rimmar Fredrik M. i n:r 6 för 11.7.43:

Vi långt in på sommaren redan ha hunnit
och närma oss mörker och höst.
Och midsommarglädjen har varit och svunnit
förgäves vi söka oss tröst,
av döende sommars bleknande, svaga,
försvinnande sol, men den är
som tyckes, redan tagen av daga
oss vädret blott kyla beskär.
 
Men innan dess var ju livet här lustigt
vi njöto av värme och sol.
I skinnet kunde det svida rätt mustigt
då smorde vi Oxygenol,
eller vad det nu heter, på kroppen och genast
blev huden så brun och så fin,
men nu vi kunna blott tacka för senast
och huttra vid spis och kantin.

Vi skrev att det tränades vilt i sektionen
i senaste veckorapport.
Det gällde ju tävling i divisionen
men ej någon alldaglig sport.
Det gällde att visa vad krigisk förmåga,
vi alla besitta och ha.
Hur gick det?, det är väl också en fråga.
Naturligtvis; allting är bra.

Sektionen blev etta i grenarna alla,
blott mätning gav andra plats.
Och enskilda segrar oss även tillfalla
där tältplatser besatts,
av 20:an, ställningscentralen bland annat.
Men prisen, var blevo de?
Var haver väl lönen för mödorna stannat?

På backen där Huolto låg en gång
stå papptält till antalet fem
bland lövskog och myggor på grönskande liden
och A.U.K. dväljes i dem.
Här jobbas det verkligen dagen i ända
här läses och övas med fart
och klargörs begrepp som ej förr varit kända
och sjunges, ja det är så klart.

Och gäster har kommit och gäster ha vandrat,
och skådat och tittat och sett
och kanske berömt oss och kanske de klandrat,
men en var blaserad helt slätt.
Och Ab V-V står nära konkursen
hårt drabbat av ödets slag.
Men Folkgemenskap har medvind i kursen
och växer vareviga dag.

Vår ställning har blivit ett starkhetens fäste
med taggtråd omkring såsom mur,
och gravar och vallar, och näste vid näste
man kommer ej in eller ur.
Vår 20: a äntligen neder sig slagit
och håller sig still väl en tid.
- - Ja slut har då skrivandet tagit
vi önskar er ro och frid.
 

Fredrik M.

Sången om det lilla huset

Tredje batteriets chef, löjtnant H. var en herre med ambitioner, som ibland sträckte sig långt. Inte blott han själv, utan kanske ännu mer hans batteri, skulle vara bäst i allt. Denna hans ädla strävan tog sig bland annat uttryck i att vakthållningen i hans batteriförläggning var rigoriös; hit skulle ingen, varken vän eller fiende, kunna ta sig in obe­märkt. Ett annat utslag av självförhävelse var att han som den första i sektionen lät sitt batteris skickliga träkarlar spika ihop ett skrytbygge, en förnämlig, "hynscho", utedass på högsvenska kallad. Det dög inte mera med den vanliga stången över gropen.

Lyxhynschon hann vara i användning drygt en vecka när det hände som inte skulle få hända. Trots sträng vakthållning dygnet runt i batte­riförläggningen befanns skithuset en vintermorgon vara försvunnet. Dock inte spårlöst, ty färska spår i snön utvisade att huset bortförts med pulka.

Efter intensiva spaningar återfanns det följande dag, dolt och väl maskerat bakom en yvig gran.

Sektionens rimkrönikör B.(örje) M.(attson) förtäljer i Sjuttons Poj­kar om den för löjtnanten och batteriet något pinsamma episoden i ett epos rubricerat "Sången om det lilla huset":

Det var en gång, så sägs det, ett litet hus
av bräder byggt,
med handtag uti varje hörn, på bädd av grus
så nätt och snyggt.
Dit plägade man ofta vandra.
och en löjtnant bland många andra

Och när det lilla huset stått en tid
där ner det satts
då grävdes en annan grop där tätt invid
Till denna plats
man sedan högtidligen det lyfte
för att där tjäna samma syfte.

Så kom sedan en natt, en vinternatt
så kall och mörk.
Allt var så stilla, stjärnan den lyste matt
vid frusen björk.
I det tindrande stjärneljuset,
där stod nu det lilla huset.

Då syntes tvenne skuggor vid skogens bryn,
som andar tyst,
de gledo fram, de svunno, helt likt en syn,
ej hörts ett knyst.
De sökte efter vakten, de spanat
men ingen dem sett och anat.

Så smögo några män utur skogen fram
i snövit dräkt
de sprungo snabbt och listigt från stam till stam
helt oförskräckt.
Vad månne de i sinnet bära? ?
De närma sig huset, det kära! ! !

Än en stund vid handtagen fyra stå
i stram givakt,
ett kraftigt ryck, och huset det glider så
i långsam takt
emot vägen där pulkan väntar —
men ingen på korsudörrn gläntar!

Då morgon grydde, hördes ett väldigt rop;
"Ack, ack o ve!
Kvar finnes, kvar de lämnat, O! blott vår grop.
Men huset, se!
det har försvunnit i natten.
Vem rövade oss på skatten?"

Men sedan herr löjtnanten steg rådig opp
av handling full
och kallade inför sig sin trogna tropp:
— Ut på patrull!
och söken, till dess ni det finna!
Se männen av iver brinna.

Och dagen lider, skymningen hotar ren
att bryta in.
Och skaran drager åter mot korsun hän
med sorg i sinn!
Då hördes ett glädjerop skälla
och hoppet vaknade hos alla.

En brädvägg lyser, av granarnas genar skymd
i dyster skog
och jubel stiger mot himmelens blåa rymd.
Löjtnanten log
då i det sista svinnande ljuset
han såg åter det lilla huset.

Fredrik M.

Ur "Tigerns Sektion" - 1986

*) Sammanlagt utkom 39 nummer, första numret utkom 11.6.44 och  sista numret var daterat 28.4.44. (B.B)