Min barndomsby

Min barndomsby vid ån mellan åsarna
Du trygga, gamla by med de många röda gårdarna.
När helst jag möter mörker och tomhet på min färd,
jag längtar på nytt till Din ljusa, varma värld.
 
Ditt namn det rymmer icke just mycken poesi.
Din egenart och skönhet man spårar ej däri.
Nej, man skall se Dig bada i eftermiddagsljus
med återglans från rutorna i alla gamla hus.

Då liknar Du en sida uti en sagobok,
och på den trolska stämningen en främling ej blir klok.
Men Dina spridda barn, som gått och kommit åter,
för dem Din hemlighet Du snart upplåter.

Det är ett gånget släktleds arbete och möda
som signar dagens id och åkerns gröda.
Det är de gamlas stillsamt knäppta händer
som gör, att friden ej från dessa marker vänder. 

På Kvänosbacka med dess stengärdsgårdar
man spårar arv, det varsamt vårdar.
Och varje teg på Sunabacka, ja varje slänt
bär om de gamlas idoghet en värdig pränt. 

På sluttningen från Nörrbacka och ner till ån
tar byn en massa rikedomar årligen ifrån.
Det landet Gosen liknar fältet mest
när rågen blommar, vetet står som bäst. 

Och står man så vid Granholms och tittar utåt byn,
och ser de många rökarna, som stiger högt mot skyn
och vänder sen mot öster, där blicken når långt, långt,
då blir det uti bröstet både ljust, och stort — och trångt. 

Då har man sett av byarna i världen nummer ett.
Här finns båd´ skog och backe, rymd och slätt.
En by — som genom långsyn väcker längtan ut
men som osvikligt drar de sina hem till slut. 

Varhelst jag vandrat på en fjärran ort
jag bar Ditt minne med som något ljust och stort
och när mot aftonen min dag en gång skall lida,
då vill hos Dig jag kvällens stund förbida.

 
Tyra Sandberg