Ensam uppå Seljäsåsens barrskogsstig jag drömmer,

drömmer mig tillbaka bortåt tiotusen år.    

Fängslad utav insjöfamnad istidsås jag glömmer

nutidslivets vardagsjäkt, där lyssnande jag står.

Västanvinden inlandsljum i barrträdstoppar susar,

virvlande sin kåddoft kring bland rullstensgrusets snår,

insjövattnens silver till ett solskenskonstverk krusar,

krusar så som aldrig någon konstnär det förmår.

Mästaren bland mästare mig frigör och mig renar.

Stigen, som sig slingrar mellan lavbelupna stenar,

leder mig allt längre bort från oro och från strid.

Tallbarrsmjuk är mattan, och så lätt jag har att andas.

Seljäsåsens underbara läkemedel blandas.    

Österbottens Punkaharju skänker mig sin frid.

Allan Sandström

 (Obs! Seljäsåsen i originaltexten)