OMVANDLINGEN

Gården står öde.

Mäktigt reser sig ännu huset

på höjden vid sjöstranden.

Dörrarna är stängda,

gardinerna neddragna.

Tystnaden är hörbar.

Framtiden stannar, väntar,

ser sig omkring med förundran.

Skogen, som en gång förvandlades

till svedjemark och åker,

hämnas och vänder tillbaka.

Människorna är döda, har flyttat

eller resignerat.

Ladugården är borta,

häststallet likaså.

Brunnslocket är murket och

vinschanordningen ur funktion.

Allt som en paus i livet.

Som en mejad äng föll björkarna

i Bastuhagen för nymornad motorsåg.

I hemskogen fälldes många träd,

på åkrarna planterades nya.

Åkrar är inte mera åkrar.

Utsikten över sjön har ingen

förgripit sig på. Stengärden, ett bevis

odlarmöda, står kvar så länge de är onyttiga.

Syrenhäckarna och bärbuskarna finns

så länge naturen godkänner dem.

Emellanåt behöver naturen människan.

Några veckor under högsommaren

står bilar parkerade på ladugårdsbacken,

eller framför stentrappan i det omejade gräset,

det är den årstid då tiden står stilla.

Men på granntomten hörs ljudet av lekande barn.

Framtiden är ännu oanvänd,

den är en gåva som väntar.

En traktor spinner på tegarna,

ännu är det liv i byn.

Var dag är den viktigaste och hoppet lever.

Men på höjden står gården öde.

Här tickade klockan på stugväggen,

här stod vaggan, här lever minnet

av arbete och fritid.                                     

Här lever minnet av människor som gått bort.

Allt som bör sägas är ännu inte sagt,

men frågan om livets mening växer fram

och väntar på svar.       

Martin Sandvik