Österbottningarne i Karelen

Du ser en bygd, kring vilken skogen

med hedersvakt av höga furor står.

På raka tegar, fårade av plogen,

är brodden grön och väntar solvarm vår.

Från trevna gårdar slöjdarns yxa höres

i fyllda rior slagan kraftigt föres.

Du stiger in i stugan, och man bjuder

till välkomst handen efter gammal sed.

"Guds frid - Hur underbart och gott det ljuder

här i Karelens fjärran bygd:"Guds frid!" –

med välkänd klang av svenska bygdemålet,

så klart och rent och böjligt liksom stålet.

Du slår dig ned på bänken och du spörjer,

hur Österbottens gossar månde ha

här borta i Karelen -"Man icke sörjer"

-är svaret - "här man har det mycket bra".

- Du ler och tänker att en österbottning

ej nånsin givit tappt i livets brottning.

Och för din blick stå alla hårda strider

dem österbottningen har kämpat ut,

mot fienden i forna bittra tider

mot frost och köld - och segrat städs till slut.

Så namn han fått, därmed han stolt kan skryta,

för järnhård kraft, den intet mäktar bryta.

Du blickar på din värd och ser bekymmer

han panna skugga – ”Ja, allt vore bra”

- han säger, och liksom en slöja skymmer

hans öga – ”men vi ingen skola ha”.

Ja socknen har nog skola, vill vi säga,

men vi för våra barn ej någon äga.

Vi vilja ej, att våra barn de kära

det språk förgäta, som oss dyrbart är.

Att de en gång kanske förakta lära

det tungomål, som deras mor dem lär.

Och när de växa upp och bliva männer

ej deras eget hem dem mera känner.

Vi äro gamla, men i dem vi skåda

vår egen ungdom leva upp på nytt.

Vi deras liv och strävan se bebåda

en morgon, när vår kväll har snart förflytt.

Att detta våra själars samband stycka

det vore att ur bröstet hjärtat rycka.

Du, som hört de orden, honom handen

till trofast handslag räck! Vad nu du hört,

det var en yttring av den sanna anden,

som nordens folk till ljus och frihet fört,

och vetat fädrens arvedel bevara

i nöd och fattigdom, i strid och fara.

Vad fädren djupast tänkt, och ärvda lära,

an redbar vandel, mannatro och dygd,

det går till barnen, vilka fram det bära

i ädel idrott för sin fosterbygd.

Det är den grund, på vilken folken trygga

sin framtid och sin frihet kunna bygga.

Rafael Hertzberg

Wasabladet 3.11.1888

Prolog skriven för och framförd vid studentsoarén i  societetshuset  i Helsingfors måndagen den  29 oktober 1888.