En yrväderdags visa

Drivorna växa och vindarna tjuta,

Allting begravas av snömassans mängd.

Hemma vi sitta i stugan och njuta

Glada att dörren till stugan är stängd.

Knutarna smälla och fönsterglas gnissla,

Vinden på taket hörs spela så glad.

Isbarcken väggar och stenfoten gissla,

Bäddad i drivan är uthusens rad.

Rolösa mänskor nu hålla sig hemma,

Skvallrorna tystna var snöväders dag.

Hålls man ej inne, man råkar i klämma,

Drivornas famntag ej skänker behag.

Vinden den sjunger så dyster sin visa.

Sången, som handlar om hemlösas lott.

Den, som har lyssnat till visan, bör prisa

Herren, som hulpit att stuga man fått.

Hemmet det lilla blir slottet jag äger.

Snöyran hållit värdering för mig.

Greven i borgen — hans lott för mig väger

Samma som lotten jag fått på min stig.

Stugan är hemmet och hemmet blir världen

Fridfull är världen här inom min dörr.

Yrsnön, som tvang mig att sitta vid härden,

Lärde mig älska mitt hem mer än förr.

Albin Wickman

Öb 09.03.1929