Men sommardagen kändes kulen 
för Anttila var snart bortgången. 
Fast readagen var som julen 
så lyssna ingen mer till sången.

Det sågs ej många glada miner, 
alla väntade där stum och stel. 
Man rotade som bland ruiner. 
Sista akt i sorgligt skådespel.

Nu dessa kunder blev de sista, 
köpbehovet plötsligt blev akut. 
Biträden ej i tårar brista 
under tjänstens schizofrena slut.

Här slumpades bort levebröden. 
Det fanns ej rum för delad smärta. 
I vimlet glömde man väl nöden, 
för närmast fanns ens eget hjärta.

På stan man mötte nöjda kunder 
kånkande på både stort och småttt. 
En stor procent blev deras under, 
girigheten räknas ej som brott!

Vid trottoaren såg jag kunden, 
en dam som fann, sen köpte silen. 
Hon väl förvaltat hade punden! 
Körde hem i vita Audi-bilen.

Det blev sorti med tomma händer
det fanns ej ro att bida tiden.
Till grundaren man tankar sänder.
Det var den sista slutlikviden.

Loffe - 27.7.2016