Jag visste ej att du steg ombord
på Boing-planet 7 -7 -7.
Blev ”Sayonara” ditt avskedsord
då du mot England reser nu?

Du kände ej till mitt dagsprogram
att Guds natur mig kallar än.
Medan ensam där jag tog mig fram,
hörs ljud, ett plan, kanske en vän?

Men allt var över på sekunden
för över mig så snabbt du flög.
I början fanns ren avskedsstunden,
som om du nästan undan smög.

Jag frågan mig då därför ställde:
Vet någon av oss vem vi är?
Det var som om det endast gällde
att veta blott ett ungefär.

Du hann ej se mig mot dig vinka,
en hälsning syns ej tio mil.
Sekunden tog det blott att blinka,
ditt plan gick som en projektil.

Vid avfärd lämnas många kära
som glömde säga sitt adjö:
”Må tranans vingar än dig bära,
högt över Fujibergets snö.”

Finns hon i dina trötta tankar
som just du lämnat ensam kvar?
Kanhända hjärtat ännu bankar
för vännen som ej gav dig svar.

Du kanske flyr i bittra tårar,
från liv som ej mer är som förr.
Du bakom lämnat körsbärsvårar
och stängt för alltid hemmets dörr.

Du kanske somnat in så stilla
och har din gamla önskedröm.
Du har än råd din tid förspilla,
har överflöd på allt beröm.

Du kanske kommen är till åren
och gör din sista upptäcktsfärd.
Ditt Hiroshima lämnat spåren,
en torkad tår på huvudgärd.

Den enda stunden för oss båda,
den kom, den är, den var, den gick.
Men var det slumpen som fick råda
helt över detta ögonblick?

Jag såg en stund mot nån där ovan,
som gjort sin egen himmelsfärd.
Jag delar nu inbillningsgåvan -
sekunden – som blev minnesvärd.

Det finns ett hem för bådadera
där hemligheten får ett svar.
Där räknas ej sekunder mera
och då jag vet ock vem du var.

Elof Granholm

Facebook 29.08.2017