Bland finlandssvenskarna i Amerika 4 (7)

Hemmen och hemlivet.

Huru många gånger har man icke förargat sig, då man lyssnat till hemkomna emigranters klagolåt och gnäll över de eländiga förhållandena här i ,,gamla landet", i synnerhet på landsorten. Allt är dem så otillags. Det gamla hemmet är nu så torftigt och obekvämt. Maten så enformig och osmaklig, att man nästan svälter. Hela tillvaron förefaller så tarvlig och otillfredsställande, att man har svårt att komma tillrätta. Och man packar in så fort som möjligt och reser med en viss be­svikelse och missräkning svidande i hjärtat till­baka.

Mången har säkert gjort denna ledsamma iakt­tagelse och undrat och förargat sig över, att den förra anspråkslösa bondgossen och bondflickan eller drängen och tjänarinnan nu uppträda med så fina och stora låter och behov, att det gamla goda hemmet icke på långt när kan tillfredsställa dem. Men sedan jag varit hos dem i Amerika och sett, under vilka bekväma och goda hemförhållanden de där framleva sitt liv, så förstår jag mycket väl deras missnöje och huru svårt det måste vara att anpassa sig efter förhållandena här hemma. Åtminstone förargar det mig icke mer. Ty i de delar av Amerika, som jag besökte, bor och lever den svenske arbetaren under helt andra och bättre förhållanden än arbetaren hos oss.

Huru är detta möjligt? Jo, därigenom att den dugliga och skötsamma arbetaren värderas högt och betalas bra. Och levnadskostnaderna stå i rätt proportion härtill. Sålunda ha murare och rappare 14 dollars om dagen, målare och snickare 10 á 12 dollars, järnvägs- och dockbildningsarbetare 8 á 10 dollars. Under vintern 1923—1924, då levnadsstandarden var högre än vanligt, betalades i hyra för en snygg och bekväm lokal efter 12 å 16 dollars för rummet i månaden. En arbetare med 10 á 12 dollars om dagen kan därför gott bestå sig en lokal med 4 á 5 rum. Och för god helin­ackordering med tvätt betalade man vid samma tid 9 á 12 dollars i veckan. Tjänarinnor hade från 45 till 100 dollars i månaden. — För en snygg kostym betalar man 25 á 40 dollars, för ett par skor 5 á 8 dollars och för en paletå 25 á 45 dollars.

En arbetare behöver således icke offra mer än 9 eller 10 dagars lön för att klä sig chic från topp till tå. Hos oss måste man offra en hel månads inkomst för samma ändamål. Jag kom underfund med, att unga flickor efter ett års vistelse i New-York uppbära större lön som tjänarinnor t.o.m. i mindre familjer än jag efter 25 års tjänst som folkskollärare i Helsingfors. Levnadsförhållan­dena äro således gynnsammare för arbetaren i Amerika än här hemma. Och en arbetare, som lever naturligt och ordentligt, har tillfälle att göra rätt goda besparingar.

De flesta göra det också, i synnerhet nu, sedan bar- och saloonväsendet upphört. Visserligen spo­lierar en och annan som förr sin veckolön, när helg- och fridagar ge tillfällen, men de äro nog ett försvinnande fåtal numera. Överallt talade man om, att välmågan bland arbetarna stigit, sedan Amerika fått sin förbudslag.

En stor del av våra svenska landsmän ha därför blivit i tillfälle att skaffa sig egna hem. Reser man ut till New-Yorks vackra omgivningar och villa­städer, så finner man där överallt finlandssvenska hem. De utgöras oftast av en prydlig villa i två våningar, omgiven av en vacker trädgård.

Vi träda in i ett sådant arbetarhem. Porten är omslingrad av murgröna eller annan slingerväxt. Huru prydligt och nätt ter sig icke allt! Fönsterna i den soliga verandan lysa av blommor, och där står en vacker korgmöbel, som gör entrén särskilt inbjudande. Vi vandra genom 4 välmöblerade rum i nedre våningen. En bekväm trappa för till övre våningen. Där ha vi 2 á 3 sovrum med präktiga sängar. Ingenting saknas i bekvämlighet. Efter denna husvisitation slå vi oss ned i,,frontrummets" fåtöljer och dricka en välsmakande läskdryck, me­dan grammofonen och pianot ömsevis sjunga och spela hemlandsmelodier. Sen vi samspråkat en stund, bjuder värdinnan oss in i ,,dining-room", där middagsbordet står dukat. Man glömmer, att man sitter till bords i ett arbetarhem. Ty här serveras kalkonstek med grönsaker, som vuxit i hem­mets trädgård och många smakliga anrättningar, av vilka var och en serveras på en skild assiett. Under middagen tala vi icke om annat än Finland och särskilt om hemtrakten. Mitt värdfolk glä­der sig åt allt, vad de höra därifrån. Och det förmärkes tydligt, att deras tankar och känslor äro väl förankrade i hemmets mark. De torka nu och då förstulet en tår ur ögonvrån under vår vandring genom barndoms- och ungdomsminnenas lustgård.

Efter middagen flytta vi oss ut på verandan, där vi njuta sommaraftonens ljuvlighet. Framför oss står en grupp äkta hemlandsbjörkar med vita stammar och skira kronor. På ena sidan om dem utbreda sig persiketrädens saftigt glänsande löv­verk, och på andra sidan stå plommon och äppel­träd, allt liksom omslingrat av rosenträdets prakt­fulla rosenslingor. Det är Finland och Amerika i förening. Och bakom allt detta mellan lång­sträckta, mörka moln lyser aftonsolen brandröd och sätter hela västern i glöd. Över vår samvaro vilar en underbar stämning. Mitt besök i detta gästfria hem är ett bland de många, som sent skall förgätas.

Ett företag, som är särskilt glädjande och som kommer att få stor betydelse för finlandssvenskar­na såväl i ekonomiskt som nationellt hänseende är det nyligen startade ,,Egna-hem-bolaget i New-York". De olika nationerna ha sedan en tid tillbaka samlat sig, bildat bolag och inköpt gårdar, varför man talar om en jude-stadsdel, en italiensk, neger­stan och en skandinavisk stadsdel samt china-town, finn-town o. s. v. Men finlandssvenskarna ha icke företett samma enhetskänsla och sammanhållning, utan ända till senaste år bott i mindre grupper spridda överallt i den stora världsstaden. Först efter kriget, då hyrorna blevo övermåttan höga, överenskommo några österbottningar, främst terjärvbor, inom Lutherska församlingen i Bronx att bilda bolag och köpa sig egna hem. På en höjd vid Haarlem-River, som är en högerbiflod till Hudson­floden, inköpte de år 1920 ett 6-vånings stenhus, som inrymmer 20 lokaler á 3, 4 och 5 rum. Priset var 75,000 dollars. Här bo nu flera terjärvbor än i något annat hus i världen. Samma år inköptes ett annat stenhus vid 949 Ogden-Ave, alldeles i närheten av det förra. Det inrymmer 23 lokaler, som bestå av 3, 4 och 5 rum, samt 3 butiker och kostade 82,000 dollars. Företaget visade sig i ekonomiskt avseende synnerligen fördelaktigt, och vintern 1924 inköptes ännu ett tredje stenhus, som inrymmer 30 lokaler och kostade 135,000 dollars. Byggnaderna äro väl belägna. Luften däruppe på höjden är frisk och utsikten särskilt om kvällarna, då staden strålar i full belysning, storartad. Tre stationer ligga i närheten, och på ena sluttningen är en park, som inbjuder till vila och rekreation. En lycklig början till samling är således gjord. Ty där bo allaredan omkring 300 finlandssvenskar i ,,Summit-kolonien". Alla försäkra, att de bo både bilägare' och trevligare nu än förr, då de levde spridda i hyrda lokaler. Och ingenting uppväger känslan av att ha ett eget hem. Jag undrar därför storligen, varför många hundra hemlandssvenskar fortfara att bo i hyrda lokaler, ofta bland judar och negrer i snuskiga och otrevliga stadsdelar, då de genom sammanslutning lätt kunde skaffa sig egna fina hem. Om alla dessa förstode sitt eget bästa, så skulle de samla sig i enigt förbund med övriga hemlandssyskon och så inköpa de största och vackraste byggnaderna på kullen vid ,,Haarlem-River". Där är dessutom tillfälle att köpa egen kyrka, som redan står färdig mitt i byn. Och så kunde alla under enigt samarbete hjälpa varandra till lyckligare och bättre förhållanden både i and­ligt och materiellt avseende.

Och huru präktiga och bekvämt inredda hem ha icke våra svenska arbetare där i  ,,Summit-bolaget"! De bo ju som herrskap och fint folk. Vi kunna icke neka oss nöjet att göra ett besök där. Uppför en bred trappa komma vi in i yttre tam­buren. Där ser du en anslagstavla med inneboende familjers namn och ringledning. Du trycker på knappen, och om någon är hemma, så svaras därinifrån genom en likadan åtgärd, och inre dörren öppnar sig. Vi träda så in i en hall eller vestibul. I ena sidan av hallen står en stor trymå, i andra si­dan en brevbox med låda och namn för varje fa­milj. Vi gå upp för en snygg trappa, och dörren till familjen du söker står färdigt öppnad. I den lång­smala tamburen finns i allmänhet ingen plats för ytterplaggen. De bäras in i sängrummet, varpå vi bjudas in i frontrummet. Varje familj har dess­utom matsal och 2 eller 3 sängrum. Det näpnaste rummet är köket, med gashällen, gasugnen, isskåpet och tobbarna med varmt och kallt vatten för diskning och byk. Från källarvåningen går genom varje lokal en hiss. Genom den kan husmodern få allt, vad hon behöver, utan att gå utanför dörren. Men det bästa av allt är dock badrummet, som åt­följer varje lokal. Arbetarna i Amerika leva under särdeles fördelaktiga och hygieniska förhållanden. Och de ha en särskild omsorg om sin lekamliga hälsa. De ha icke blott sina friluftslekar och idrottsövningar, som allmänt övas av båda könen, utan de begagna sig också av den föryngringskälla, som kallas daglig vattenbehandling. Och det är icke blott de rikas lyx utan allas dagliga bröd. Så snart arbetarn kommer in från sitt arbete, går han i badrummet, som alltid står tillreds med varmt och kallt vatten och dusch. Först sedan han tvättat och duschat sig, går han till middagsbor­det. Och denna goda vana att bada och duscha flitigt har blivit en andra natur.

Varje måndag har husmodern byk, som torkas på de flata taken. Men i alla våningar begagnar man sig dessutom av en sinnrik anordning för tvättens upphängande. Klädstreck utgå från köks­fönstren och löpa över ett block, som är fäst vid höga järn- eller trästolpar på gården mellan hus­raderna. Husmodern öppnar köksfönstret, hänger upp plaggen och skjuter fram dem utan att själv behöva flytta sig. När tvätten är torr, tar hon in den genom att dra i linan åt motsatt håll. På allt sätt har man sålunda tillgodosett även arbetarnas husliga bekvämlighet och trevnad.

I de svenska hemmen råder familjetrevnad och ett glatt familjeliv. Nästan i varje hem finns både pianino, radioapparat och en bättre grammofon. Finns det ungdom i familjen, så spelas både fiol och piano, eller också är det någon, som tagit sång­lektioner. Och ofta visa de sig vara rätt goda ama­törer, vilkas sång och spel man med glädje åhör. Skolorna bidraga också i hög grad genom sina orkestrar och ,,assembles" att väcka och utveckla ungdomens musikintresse. — Under vackra aftnar och söndagar åker familjen ofta ut i sin automobil — de flesta äga en sådan. Och stundom bär det av flera mil ut på den amerikanska landsbygden, där det överallt finnes präktiga cementerade vägar. Villor med större och mindre områden ligga utmed vägarna och alléerna. Gräsmattor och sportpla­ner, där människor fritt få röra sig, finnas här och där. Och lustigt är att se, huru icke allenast unga utan även gamla män och kvinnor roa sig med olika slags boll- och friluftslekar, som fordra smidighet och rörlighet och åt vilka man hänger sig i ett sannskyldigt rus av glädje och kamplust. I Amerika möter man sällan en, som är ute för att promenera. Och spatserkäppen, flanörens oskilj­aktiga följeslagare, såg jag icke under hela min vistelse där. Som sagt: på landsvägarna påträffar man icke fotgängare. Går där en anständigt klädd, så håller nästa bil och ber honom stiga upp. Man antar, att han genom något missöde har råkat i fotgängarens situation.

Sällskapslivets och hemlivets trevnad vårdar man sig väl om i Amerika. Ett särskilt sätt att glädja och uppvakta varandra utgöra de s.k. ,,surprise partys". . Har någon i kretsen en be­märkelsedag, samla vännerna i tysthet medel till en gåva och komma överens om en uppvaktning. På ett givet klockslag ringer man på och går till anfall. I ett nu äro rummen fulla av gratulanter. Men gäster och värdfolk byta roller. Ty gästerna föra med sig all förplägning, duka bordet, koka, servera och ordna allt. Värdinnan och familjen sitta som gäster i sitt eget hem, medan vännerna bulla upp och bjuda. — En ganska originell men vacker sed, som vi gott kunde följa.

jag kom i beröring med ett stort antal landsmän och arbetarfamiljer. Och såvitt jag kunde finna, levde de gott och rikligt, i fullt människovärdiga förhållanden. Endast ett fåtal tryckas av fattigdom och ekonomiska bekymmer. Och dessa fattigare arbetarfamiljer i Amerika leva ungefär som folk­skollärare hos oss.

Men trots denna yttre välmåga är där ändå en inre otillfredsställelse, en oroande känsla som gna­ger och stör den lyckliga tillvaron. Så ofta jag kom samman med mina landsmän, gled samtalet över till ,,gamla landet". Ty där går genom allt en skälvande längtan efter Finland. Och där röjer sig en ömhet utan gräns för det land, där de fötts, för Finland, sådant det stod kvar i deras hjärtan, detta fattiga, kulna och undangömda men dock så kära fädernesland.

,,Efter ett år", säger en, ,,efter två år", säger en annan," så hälsar jag på därhemma." — De ville icke gå in på att Amerika var bättre. De kunde säga: ,,Inte ä Amerika bättre, men det ä så mycket rikare och större på alla vis, så att man bättre kan för­tjäna penningar här. Å så kan ju även barnen ta sig bättre fram än därhemma. Men hade vi nån­ting att leva och arbeta på i Finland, nog skulle vi återvända." Kärleken och längtan till hembygden kan aldrig dö. Den kan tystna och lugnas under dagens jäkt och bråk. Men det 'behövs blott ett ord eller en hemlandston, och den springer fram igen starkare än förr. Underbara, välsignade käns­la! Du är säkert en av de goda Guds andarna i människovärlden!

Flere unga försäkrade med bitter ton, att då de senast reste över till Finland, var det med full av­sikt att stanna hemma. Men de blevo så ogint be­mötta av föräldrarna, som inte ens ville tillåta dem bygga ett eget hem på fädernetorvan. Och de suckade över, att de betraktades som styvbarn och voro utstötta från det forna hemmet. — Sådana hinder borde av föräldrarna nödvändigt undanrödjas. Ty den största olyckan består icke däri, att de rest bort, utan däri, att de icke återbördas till fosterlandet.

Främlingskapet kännes tryckande för många därute. Och fosterlandskärleken lever frisk och varm hos våra svenskar i Amerika. Därpå fick jag se många och rörande bevis. Visserligen träffade jag på svenskt dödkött här och där, d. v. s. en och annan svensk och svensk familj, som så förgätit sin härstamning, sitt språk och sitt land, att Finland och dess förhållanden icke mera intres­serade dem. De låtsade vara amerikaner, men voro i själva verket varken det ena eller det andra utan ett slags mellanting och sluddrade ett språk, som man hade svårt att förstå. Men oaktat det i första hand smärtar och sårar ett svenskt sinne, då man möter sådant, så glömmer man det, då man ser, vilken kamp och strävan våra finlandssvenska män och kvinnor i allmänhet föra för att bevara och förkovra sitt fädernearv. Vilka ansträngningar och uppoffringar underkasta de sig icke för att kunna hålla sig uppe och icke drunkna i det stora folkhavet! Vi ha blott en ringa aning därom, in­nan vi varit med i deras krets och sett, huru de sträva och arbeta för sin svenskhet. Och huru glada och tacksamma äro de icke, om de få handräckning och hjälp i denna strävan! Både i New-York, Brooklyn och Worcester arrangerade vi Topelii- och Runebergsaftnar. Det var icke möda och ansträngning utan ett sant nöje att få arbeta med och för dessa hemlandssyskon, vilkas sinnen och hjärtan kände så varmt för våra stora hem­lands-skalder. En så intresserad och andaktsfullt lyssnande publik möter man sällan i hemlandet. Och efter varje sådan fosterländsk fest hörde man yttras: ,,Var det inte härligt! Det känns alldeles, som om vi varit i Finland i kväll!"

Artur Hedlund

Ur ”Från Amerikas underland” - 1926

Läs här om resan över Atlanten

Redigering Elof Granholm 20.05.2006