Bland finlandssvenskarna i Amerika 2 (7)

Samlingstanken vaknar.

De första emigranterna tänkte icke på att skaffa, sig egna bostäder i Amerika. Allt betraktades blott som tillfälligt, ty man var ju på resa, endast på arbetsförtjänst.

Oaktat emigrantströmmen redan i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var ganska stor, tänkte man i hemlandet mera på de få sjömän, som denna tid begåvo sig ut, än på de många emigran­terna. En sjömanspräst, pastor Emil Panelius, sändes till New-York år 1887. Den varmhjärtade pastorn upptäckte snart, att även kyrkligt arbete behövdes bland emigranterna. Och så blir det både sjömans- och emigrantmission. Den nitiske pastorn betjänar både svensk- och finsktalande. En svensk-finsk församling bildas i samband med sjömansmissionen. Kyrka anskaffas vid 529 Clinton st. Brooklyn. Och finlandssvenskarna både i Brooklyn och New-York omfatta den kyrkliga verksamheten med stort intresse och offersinne. Men snart uppkomma tvister, som hota att fördärva allt. Många skilja sig nu och övergå till riks­svenska församlingar både i Bronx och Brooklyn. Ty samkänslan och föreningstanken är livligt va­ken. Och då svensk-finska lutherska församlingar bildats på andra orter, bl. a. i Worcester, börjar man att i privata kretsar i New-York överlägga om saken. Alltmer lägger man märke till finlands­svenskarnas egenart och att de passa och trivas bäst tillsammans. Den kyrkliga samlingstanken växer och blir så småningom mogen att omsättas i handling. Men — invänder någon — om vi nu också skulle bilda egen församling, så ha vi ju ingen finländsk luthersk pastor att vända oss till! — Ja, —försäkrar en annan — jag känner person­ligen kandidat Johannes Nyström, som nu skall prästvigas vid Augustana-synodens årsmöte i Chicago. — Man skriver till honom, och strax efter prästvigningen infinner sig pastorn i New-York. Ett allmänt möte utlyses i finska kyrkan i Brook­lyn torsdagen den 19 juli 1913. Pastor Nyström håller "it sin första predikan inför en rätt stor åhörarskara. Man överlägger allvarligt i saken, och resultatet blir att mötet tillsätter en. kommitté, som får i uppdrag att vidtaga förberedande åtgär­der. Efter åtskilliga möten och sammanträden utlyser kommittén ett nytt möte den 20 september och nu beslutes att bilda en svensk-finsk luthersk församling. 30 medlemmar anteckna sig genast, och församlingens stolta namn blir ,,Svensk-finska Ev. Lutherska St Johannes församlingen av Greater New-York". Augustana-synodens förslag till konstitution antages och församlingens vice-pastor blir John Eastlund. Gudstjänsterna 'hållas varje söndagskväll i engelsk lutherska kyrkan, 266 Cumberland st. Vår svenska psalmbok användes vid gudstjänsterna och hemlandssångboken vid övriga möten. Även söndagsskolan börjar sin verksam­het med John Skrivars som förste söndagsskole­föreståndare och mrs A. Holmen som medhjälparinna. Församlingen har sålunda startat på ett lyckligt sätt. Man kan säga, att där råder ett hjärta och en själ. Men inom kort sticker sönd­ringsdjävulen fram sitt huvud igen. Tvistefrågan gäller nu, om församlingen skall bli fristående eller ansluta sig till Augustana-synoden. På en extra församlingsstämma besluter så församlingen in­kalla pastor John Gullans i Worcester till församlingens ordinarie pastor och ledare. Kallelsen antages, och den 17 november 1914 håller den nye pastorn sin inträdespredikan. Något tidigare hade studeranden A. Holm bildat en ungdomskrets inom församlingen och mrs A. Finnström och pastor Eastlund gemensamt fått till stånd syföreningar i Brooklyn och Bronx, vilka blevo till stor finansiell hjälp.

Församlingsmedlemmarna i Bronx finna dock kyrkvägen till Brooklyn något för lång, ty avstån­det är 2 eller tre svenska mil, varför pastorn an­ordnar särskilda gudstjänster för dem i Bronx. Och det blir således en New-York-avdelning med egen gudstjänstlokal, egen söndagsskola och ung­domskrets. Men därmed har utgifterna ansenligt ökats. — Huru mycket offrar icke vårt svensk­folk i Amerika för sin kyrka och församling! Stora summor betalas redan i hyror varje år och därtill prästlönen och andra löpande utgifter. Dessutom lämnar den lilla församlingen rätt stora bidrag varje år till missionen, skolor och barmhärtighets­inrättningar. Vilken beundransvärd offervillighet. På den lilla svenskkolonien kunna vi med skäl tillämpa skaldens ord: ,,Den känner intet offer svårt, ------ dess trohet trotsar döden". Ty den visar en särskild trohet och uppoffringslust, då det gäller fädernas kyrka och Guds rikes sak. Och därför välsignar Gud dess arbete, så att det går ständigt framåt.

Trots enigheten och den starka gemensamhetskänslan visa sig dock praktiska svårigheter under samarbetet mellan två från varandra så pass långt avlägsna delar av en församling som Bronx och Brooklyn. Och så kommer man i godo överens om, att New-York-avdelningen bildar särskild församling av samma pastorat. Boskillnaden uppgöres, och den 1 jan. 1919 organiseras ,,Svensk­finska Ev. Lutherska församlingen av New-York City". 126 kommunikanter och 70 barn överflytta då från Johannesförsamlingen, medan 97 kommu­nikanter och 38 barn kvarstå.

Egen kyrka står nu som närmaste mål för de båda församlingarna. Johannesförsamlingen i Brooklyn skrider raskt till verket och inköper en liten träkyrka med lämpligt läge för ett rimligt pris. Egendomen är nu värd minst 15,000 dollars eller cirka 600,000 mk. Bronx-församlingen håller ännu sina gudstjänster, sin söndagsskola och sina ung­domsmöten i tyska församlingens kyrka, som de hyrt för ändamålet. Men också den står nu i begrepp att köpa sig en egen kyrka, belägen på en vacker plats inom finlands-svenska kolonin i Bronx. Och då den, som vi hoppas, i en snar framtid blir deras egen, då kan man säga, att kyrkan står mitt i byn. Ty på tre sidor av kyrkan stå finlandssvenskarnas stora och vackra gårdar, från vars fönster de kunna se kyrkans tornspira, som pekar mot höjden. Och de komma väl att fullständigt slå vakt omkring helgedomen, så snart den blir deras egen.

Det faller sig rätt svårt att med exakta siffror ange finlandssvenskarnas antal i Amerika. Vi ha ju icke någon tillförlitlig statistik att hålla oss till i detta fall. Ty de, som gjort beräkningar ha kommit till något olika resultat. Men man kan dock utan överdrift påstå, att deras antal i Amerika uppgår till något över 100,000 personer. De utgöra således mer än fjärdedelen av antalet svenskar här hemma i Finland. Från den öster­bottniska svenskbygden; är cirka 35 %, ja från några av dess kustsocknar t.o.m. hälften av be­folkningen på andra sidan Atlanten. Vi kunna därför tala om ett Svensk-Finland i Amerika. Men liksom här hemma äro svenskarna spridda i mindre och större grupper både i ost-, mellan- och väst­staterna. I många städer bo dock flera hundra, ja, ända till tusen finlands-svenskar tillsammans. Och de ha då, såsom tidigare nämnts, bildat egna kyrkor och församlingar med egna präster. På de orter, där de äro i mindre antal, ha de sammanslutit sig med sverges-svenskar för att mäkta med prästlönen och kyrkans underhåll. Men i allmänhet sätta sig dock rikssvenskarna på sina höga hästar och vilja så litet som möjligt ha något att göra med finlandssvenskarna.

Bland de större svenskkolonierna äro de i New-York och Worcester. Och det är förnämligast från mitt besök i dessa kolonier jag här vill göra några erinringar.

I New-York bo svenska landsmän i tusental. Oaktat icke alla slutit sig till de finlands-svenska församlingarna, har ändå kyrkan samlat de flesta. Och intet, som gjorts för svenskhetens bevarande bland bröder och systrar i förskingringen, har visat sig vara så betydelsefullt och verksamt, som samlingen kring Guds ord på modersmålet.

Kyrkan i Amerika är i allmänhet icke blott en gudstjänstlokal, utan den är tillika en plats, där man avhåller möten och fester med religiöst-fosterländska eller enbart litterärt-musikaliska program. I kyrkans bottenvåning samlas också församlin­gens ungdomsklubb till månadsmöten med rätt gedigna och värdiga program. Där förekommer varken teater eller dans, såsom däremot ofta är fallet inom de engelsk-amerikanska kyrkornas ungdomsavdelningar. Även bröllop och andra familjefester anordnas i denna avdelning av kyr­kan.

Under 10 år har Johannesförsamlingen i Brook­lyn och församlingen i New-York-City haft förmå­nen att äga pastor John Gullans som sin herde och ledare. Och detta är lyckligt och väl för vårt svenskfolk. Ty han är den rätta mannen på den rätta platsen. Genom sin varma religiositet, sin flärdlösa och hjärtevinnande personlighet har han vunnit allas aktning och förtroende och ständigt stått som den enande och sammanhållande kraften, vårt svenskfolks verkliga Moses och ledare i den stora världsstadens öken. Hans församlingar göra intryck av en stor familj, där pastorn står som den rådgivande och hjälpande familjefadern under livets olika förhållanden. Är det en olycklig emi­grant, som av en eller annan orsak icke fått land­stiga, eller en medellös sjuk som borde få friplats på ett bättre sjukhus, eller gäller det att uppta ett lån för ett förmånligt bostadsköp, så vänder man sig till sin pastor, som genom sitt förtroende och sina relationer i amerikanska ämbetsmannakretsar kan lämna råd och hjälp och aldrig nekar att göra sitt ord gällande i dylika trångmål.

Under denna självuppoffrande, ytterst betydel­sefulla och mångsidiga verksamhet har pastorn ett troget stöd i sin hustru. Med utmärkt omsorg sköter hon ensam och utan tjänarinna sitt hem samt tjänstgör dessutom som orgelnist och kör­ledare i de båda finlandssvenska församlingarna. Med aktning och kärlek namnes därför även hennes namn inom den svenska kolonien.

Arbetet går stadigt framåt under denna kloka och goda ledning. Församlingarna växa men där­med också omsorgerna och arbetet. Och efter en 10-årig hängiven verksamhet börja den nitiske pastorns krafter ge vika. Alla inse också, att arbetsbördan härefter är för tung för en, varför de båda församlingarna komma överens om att bilda skilda pastorat. Hösten 1924 överflyttar pastor J. Gullans till Bronx-församlingen i New-York. Och Johannes-församlingen i Brooklyn inkallar då pastor G. Karlsson från Brandford.

Sålunda verka nu de båda församlingarna var på sitt håll enande och samlande vårt svenskfolk kring vår dyrbaraste och heligaste arvedel: Guds ord och fädernas kyrka. Och lyckligast och bäst vore det, om alla svenska landsmän i New-York samla­des i enig strävan inom dessa egna församlingar. Därav skulle både de själva och även den gemen­samma saken ha den största nytta och välsignelse. Ty uti sin egen församling ha medlemmarna det bästa stöd både i moraliskt, ekonomiskt och socialt avseende, och enighet och sammanhållning giver styrka.

Inom vardera församlingen verka även en ung­domsklubb och en söndagsskola, vilkas ledare är pastorn i församlingen. Dessa äro av särskilt stor betydelse för de ungas fostran och utveckling. De svenskfödda barnen äro ju tvungna att besöka de amerikanska skolorna, där det undervisas enbart på engelska, och där de icke få någon undervisning i religion. Söndagsskolan i Amerika har därför en ännu större betydelse och uppgift än hos oss. Det gäller ju icke blott att meddela undervisning om fädernas Gud och fädernas kyrka utan tillika att lära de unga använda, akta och älska moderssprå­ket såsom bäraren av det dyrbaraste vi ärvt av våra fäder.

På många orter var jag i tillfälle att närvara vid den svenska söndagsskolans lektioner och se, huru den arbetar. Och överallt visa de svenska barnen stort intresse för sin söndagsskola och äro allmänt och regelbundet med vid lektionerna. Ofta märkte jag, att föräldrarna följde sina barn åt och sutto där som åhörare.

Söndagsskolans arbete i våra finlands-svenska församlingar i Amerika är sålunda värt aktning och erkännande. Men jag gjorde dock en iaktta­gelse, som i hög grad smärtade mig. Vid en sön­dagsskolfest, till vilken jag var inbjuden, uppträd­de omkring 50 svenskfödda barn, av vilka endast 5 barn läste sina verser och bibelspråk på svenska, alla övriga på engelska. Vad skall man säga här­om? Vi veta ju alltför väl, att amerikaniseringsarbetet bedrives med stor iver och framgång av de amerikanska pedagogerna. Och så långt har det redan gått, att en stor del av första generationens barn varken kan tala eller läsa fars och mors språk. Men tillhör det nu vår svenska söndags­skola att underlätta utvecklingen i denna riktning?

"Dock, föräldrarna ha nog största felet i detta fall. Vad de försummat, är det svårt för söndagsskolan att gottgöra. Varje svensk mor och far borde i hem­met tala svenska med sina barn. Var de än bygga och bo, ha barnen rätt att få lära sina fäders språk, och detta språk har rätt till dem. Men om också hemmen och föräldrarna ha huvudfelet, så har nog söndagsskolan på vissa orter svikit sin uppgift som bärare och bevarare av modersspråket och underlättar i stället det amerikanska nationaliseringsarbetet.

Det är sålunda kyrkan, som först samlat svens­karna i Amerika och tagit vård om dem. Och kyrkan är numera en mäktig institution bland landsmännen där ute. Kyrkosamfunden äro med­lemmarnas egna på ett helt annat sätt än här hem­ma. De upprätthållas ju också genom så mycket större personliga uppoffringar. Allt bygger på fri­villiga kollekter och gåvor, på basarer och fester. Och därigenom väckes och växer både ansvars­känslan och det kyrkliga intresset, som visar sig vaknare och större än hos oss.

Artur Hedlund

Ur ”Från Amerikas underland” - 1926

Läs här om resan över Atlanten

Redigering Elof Granholm 20.05.2006