New York City

Del 2 (3)

Anders Myhrman

Bethelförsamlingen i Brooklyn 17

Kronologiskt näst efter Sjömansmissionen av kyrkliga organisationer bland vårt folk i New York kommer Bethel Missionsförsamling i Brooklyn och Evange­liska Bethlehem församlingen i Bronx. Båda var till sin karaktär »fria missions­församlingar», som termen lydde, eller Evangelical Covenant Churches, som samfundet nu heter.

På inbjudan av Albert Anderson predikade pastor Andrew Groop från Fitchburg, Mass., först bland finlandssvenskarna i Brooklyn år 1892 och gjorde flera andra predikobesök bland dem under de följande åren. En grupp blev små­ningom redo för stiftandet av en församling, och detta steg togs på juldagen 1899. På nyårsdagen 1900, då nästa möte hölls i en hyrd lokal, antecknade sig 17 personer som chartermedlemmar. Bland dessa var mr. och mrs. Albert Ander­son, mr. och mrs. Carl Erickson, mr. och mrs. Carl Olson, mr. och mrs. John Söderström, mrs. Olivia Peterson, mrs. Lovisa Blom och miss Rosa Eklund. En del av dessa hade tidigare varit med i sjömansmissionen.

Pastorerna Matts Josefson och Gustaf Blomgren betjänade församlingen en tid vardera; annars leddes mötena av lekmännen Ivar Hendricksson och E. Danielson.

Ett nytt skede i församlingens historia började 1905, då den från seminariet nyligen utdimitterade August Willandt blev församlingens pastor. Han innehade detta ämbete ända till 1923 med undantag av åren 1909—1912, då pastor Alex Hällis betjänade församlingen. Då pastor Willandt började, räknade församlingen endast 35 medlemmar, men under de följande fyra åren inskrevs mer än 80 nya. Den hyrda salen, nr 30 på 37:de gatan, blev på allt sätt för liten för verksamheten, och församlingen lyckades få köpa en passande kyrka på 4i:sta gatan mellan 7 och 8 Ave., som sedan blev församlingens hem. Under pastor Willandts tid organiserades söndagsskola, ungdomsförening och kvinnoföreningen Maria. Senare tillkom en juniorförening.

Efter pastor Willandts avgång betjänades församlingen kortare tider av pasto­rerna A. R. Lindblade och O. E. Edwards. Werner Wickström blev försam­lingens pastor 1929. Under perioden 1900—1930 hade inalles 265 personer till­hört församlingen, men av dessa var endast 63 med vid slutet av 1930. Förkla­ringen till detta anges ha varit synnerligen stor rörlighet: flyttningar till andra orter, mest västerut; återresor till Finland; åtskilliga dödsfall. New York var på sätt och vis en temporär vistelseort för många både kommande och farande landsmän.

Då pastor Wickström flyttade från Brooklyn, började en del medlemmar en agitation, som trots motstånd av ett ansenligt antal andra medlemmar ledde till att församlingen tillika med dess egendom övergick till den rikssvenska Tabernakelförsamlingen år 1934. Denna i sin tur sammanslogs med Pilgrim Covenant Chuch 1935. 18 För Bethelförsamlingen hade många landsmän offrat tid, arbete och medel i rikt mått; dess saga var nu all.

Evangeliska Bethlehemförsamlingen 19

Enligt en kort historik skriven 1930 av församlingens dåvarande pastor, F. R. Malm, var Bethlehemförsamlingen en frukt av pastor Matts Josefsons arbete. Redan 1897 började denne predika bland våra landsmän i Harlem och Bronx. År 1900 grundades en missionsförening och i samband därmed söndags­skola och syförening. Två år senare upplöstes missionsföreningen och en för­samling stiftades med mellan 20 och 30 medlemmar.

År 1904 började församlingen hyra en kyrka på 135:te gatan i Bronx av de amerikanska kongregationalisterna och genom köp kom den helt i församlingens ägo 1907. Den tillbyggdes och renoverades grundligt 1918. Från 1902 till 1930 betjänades församlingen av följande pastorer: Matts Josefson, J. Tinell, A. Hällis, E. O. Hedberg, V. Öblom och F. R. Malm. Tinell och Hedberg var riks­svenskar; de övriga var finlandssvenskar.

Församlingen räknade år 1930 omkring 112 medlemmar, söndagsskolan 127, ungdomsföreningen omkring 60 och juniorföreningen 18. Mera ovanlig för en kyrkoförsamling var en begravningshjälpförening (också kallad Bethlehem) med över 200 medlemmar. Några år tidigare hade församlingen också tagit ett annat ovanligt steg: den inköpte en sommarplats på sjöstranden vid Pelham Bay Park. Det blev den bland landsmännen välkända »Camp Bethlehem», där gudstjänsterna hölls under sommarmånaderna.

F. R. Malm var pastor i församlingen i omkring 20 år, och under den tiden inträffade ganska stora förändringar. Språkligt övergick man i alla verksamhets­grenar från svenska till engelska. Under senare delen av 30-talet byggdes den stora Triborough Bridge och staden övertog då mot skälig ersättning marken på vilken kyrkan var byggd för omläggning av gatorna, som ledde till bron. En ny och fullt tidsenlig kyrka byggdes då av församlingen på 187:de gatan. Sedan dess har församlingen ytterligare »amerikaniserats» genom nya medlemmar av icke finländsk men mest dock skandinavisk härkomst. Namnet ändrades till Bethlehem Covenant Church. Dess transformation var nu fullständig — åtmins­tone till det yttre.

Den 27 juni 1957 skrev församlingens dåvarande pastor, Oscar T. Backlund: »Bethlehemförsamlingen var ursprungligen en församling av svenskar från Fin­land. Många av dem finns ännu kvar». 20

Svensk-Finska Baptistförsamlingen 21

Enligt en kort historik över denna församling, som ingick i Finska Ameri­kanaren den 19 december 1930, började baptistisk verksamhet bland finlands­svenskarna i New York, då Erik Jansson från Finland höll möten och predikade bland dem under sommaren 1905. Pastor Edward Fleming kom dit senare på sommaren och fortsatte med möten i Jersey City, Brooklyn och Bronx. Den 3 oktober samma år organiserades »Finska Baptistförsamlingen Sion» i Jersey City. Någon fullständig namnförteckning över chartermedlemmarna finns icke, men följande antages ha varit med: John Uppgård och hans hustru, John Best (eller Bast) med hustru, Carl Johnson med hustru, Wilhelm Bejar med hustru, Victor Mattson med hustru, Victor Genberg med hustru, mrs. William John­son, Sofia Boje, Sofia Östman, Hanna Gästgivars och Betty Söderberg.

G. A. Schugren (Sjögren) tjänstgjorde som församlingens pastor från hös­ten 1906 till våren 1908. Under den tiden hölls möten icke allenast i den hyrda lokalen i Jersey City utan även i de andra redan nämnda stadsdelarna samt i Harlem. Matts Mattson och Axel Edwards vikarierade korta tider efter Schugrens avgång.

Med anledning av missförstånd och svårigheter upplöstes Sionförsamlingen och en ny församling med i huvudsak samma medlemmar organiserades den 20 mars 1909 under ledning av pastor A. J. Stormans. Denna förlades till Bronx, dit många av medlemmarna hade flyttat. Under de tre följande åren betjänades församlingen korta tider av Albert Esselström, Axel Edwards och Erik Jansson.

En mera stabil verksamhetsperiod inleddes 1912, då Isak Roy började sitt 14-åriga pastorat i Bronx. Lydia Hedborg (senare mrs. Victor Bedell) var även anställd som missionär i förening med församlingen en del av denna period, och amerikanska baptistorganisationer understödde församlingen finansiellt. Pastor J. A. Kallman blev Roys efterträdare 1926 och ledde verksamheten med framgång till 1932. Nämnas bör också att församlingen hade söndagsskola, ungdomsförening, strängband och kvinnoförening nästan från början. Charles Mårtens var i många år söndagsskolföreståndare och Charles Österlund ledde strängbandet.

Församlingen hade ända till 1928 sitt hem i olika hyrda kyrkolokaler. Men detta år lät den bygga på en tomt, som hade anskaffats många år tidigare, en sexvånings byggnad med 20 hyreslägenheter samt kyrksal, kök och serverings­rum, m.m. i första våningen. Allt tycktes gå bra och församlingen räknade ett par år senare omkring 130 medlemmar och omkring 60 barn i söndagsskolan.

Men 1932 utbröt en tvist, som splittrade församlingen, och en del medlem­mar bildade en konkurrerande församling under ledning av pastor Kallman. Denna församling flyttade dock efter en tid till Englewood, N.J., där en del medlemmar bodde. Denna splittring tillika med depressionen under vilken hyrorna och egendomsvärdet föll katastrofalt, satte församlingen i en mycket prekär ekonomisk ställning. Av de sparmedel som en del medlemmar hade in­satt i bygget, har endast omkring hälften kunnat återbetalas senare.

Matts Esselström var herde för församlingen under åren 1932 — 37 och där­efter John Hugo (Herrgård) till 1943. År 1939 hade församlingen 81 medlemmar och 50 å 60 barn i söndagsskolan. Namnet ändrades 1938 till Cypress Avenue Baptist Church.

Ett kraftigt uppsving ägde rum under åren 1947—52, då Harold Howard var pastor. All verksamhet försiggick då på engelska, och kyrkan blev delvis en »Community church» för grannskapet, vari folket vid den tiden hade blivit mycket blandat till både nationalitet och ras. Så t.ex. hade söndagsskolan 1950 över 200 registrerade barn och 20 lärare. Särskilda klasser och möten hölls under veckan för barn och tonåringar.

Under tiden gick flertalet av de gamla finlandssvenskarna i församlingen hädan eller flyttade bort från Bronx. Under pastorerna Roland Gustafson och Richard Moberg, som i tur följde Howard, grundades icke heller någon ny och tillräckligt kosmopolitisk bas för en kraftig församling. Ben Bertell, som hade övertagit vården av församlingen, rapporterade att den vid slutet av 1962 hade 43 medlemmar, av vilka hälften, bland dem 3 diakoner, var färgade. Endast 15 medlemmar var av finlandssvensk härkomst. Dessa var — mirabile dictu — huvudsakligen de gamla medlemmarna i kvinnoföreningen »Enighet», som bildades i Jersey City 1905, redan före församlingen, och som med en sakta växling av medlemmar har varit i oavbruten verksamhet ända sedan dess. Menig­hetens språk var ännu svenska, och den arbetade på att avbetala den gamla skulden på kyrkan.

Omkring 200 barn var inskrivna i söndagsskolan och av dessa var omkring 90 procent färgade: negrer och puertorikaner. Endast en elev i söndagsskolan var av finlandssvensk härkomst, i tredje led.

Så har historien om denna församling haft sin gång, det enda fall, där en finlandssvensk organisation formellt förblivit bestående men medlemskåren småningom bildats av en annan ras.

Evangelisk Lutherska St. Johannesförsamlingen 22

Lutherska församlingar var de sista som organiserades bland vårt folk i New York. Orsaken till detta förhållande torde åtminstone delvis ha varit tillvaron av den lutherskt orienterade Sjömansmissionen med dess anknutna organisa­tioner. Många landsmän med luthersk trosåskådning deltog i denna verksamhet. Men tanken på en egen luthersk församling började dryftas efter 1910.

En egentlig början till stiftandet av en finlandssvensk luthersk församling togs vid ett allmänt möte i den finska lutherska kyrkan i Brooklyn den 19 juni 1913. Johannes Nyström, nyligen prästvigd inom Augustana synoden och då pastor i församlingen i Gardner, Mass., hade kallats till mötet och efter predikan fungerade han som ordförande. A. Söderström var sekreterare. Efter en diskus­sion tillsattes en kommitté att föra saken vidare. Denna bestod av Paul Penn-ström (ordförande), Aron Söderström, Martha Wickman, Arthur Ericson, Irene Wiik och mrs. Joel Björk. Kommittén anordnade under sommaren flera friluftsmöten på den s.k. Finnkullen på 49 gatan och 10 Ave. i Brooklyn. De var väl­besökta och intresset växte.

Det första organisationsmötet var utlyst till den 20 september (1913) i Olivet-kyrkan i Brooklyn. Vid detta möte beslöts att stifta den Svensk-Finska Evange­lisk Lutherska St. Johannesförsamlingen i enlighet med Augustana synodens stadgar. Organisationen fullbordades vid två möten kort därefter. Johannes Nyström var närvarande och presiderade vid alla tre mötena.

Ett 20-tal finlandssvenskar inskrevs i församlingen som chartermedlemmar. Kommuni- kanternas antal var 30. Studeranden John Holm valdes till predikant.

I januari 1914 börjades en liten söndagsskola med John A. Skrivars som före­ståndare. En ungdomsförening och en kvinnoförening grundades också sam­ma år. En kyrka hyrdes på Cumberland gatan; vid gudstjänsterna användes den svenska psalmboken från Finland; vid andra möten sjöng man ur sångboken »Hemlandstoner».

Vid mitten av 1914 hade kommunikanternas antal vuxit till 70, och man beslöt då att kalla John Gullans, pastor vid Svensk-Finska Lutherska försam­lingen i Worcester, Mass., till pastor. Han flyttade med sin familj till Brooklyn på hösten samma år och började ett mycket framgångsrikt pastorat i St. Johannesförsamlingen, vilket i två repriser omfattade sammanlagt 19 år. Mrs. Gullans var utbildad musiker och kom därför att bli församlingens orgelnist och kör­ledare.

Ett par år senare flyttade församlingen till den finska församlingens kyrka i Brooklyn. Man började dock snart tänka på byggandet av en egen kyrka och satte även i gång insamling av medel till en kyrkofond. Ett sådant företag visade sig dock bli för kostsamt, men år 1922 hade församlingen tillfälle att köpa den förra tyska Bethlehemskyrkan på 51 gatan för ett pris, som församlingen då kunde betala utan att gå i skuld. Kyrkan reparerades grundligt för en kostnad av något över $ 1 600 och invigdes följande år.

Redan från början bodde många av St. Johannesförsamlingens medlemmar i Bronx och flera flyttade dit med tiden. Bland dessa påbörjades snart både sön­dagskola, ungdomsförening och syförening. Pastor Gullans höll även guds­tjänster där och delade sin tid och sitt arbete mellan de två grupperna. Slutligen kom det till en i allo fredlig delning, och den Svensk-Finska Evangelisk Luther­ska församlingen i Bronx stiftades den 1 januari 1919. I St. Johannesförsamlingen i Brooklyn kvarstannade då 97 kommunikanter och 3 8 barn, ett antal som var betydligt mindre än i den nya församlingen. Pastor Gullans betjänade båda församlingarna till 1924, då han avgick från St. Johannesförsamlingen.

Efter pastor Gullans avgång betjänades församlingen i tur och ordning för kortare perioder av pastorerna A. G. Carlson och John Eastlund samt studeran­den Walter Blomquist till 1930, då A. Walfred Anderson blev församlingens herde. Han dog dock efter endast ett år. Församlingen bestod år 1930 av 141 medlemmar; av dessa var 86 kommunikanter. Under C. S. Ohmans pastorat från 1930 till 1934 byggdes källarvåning under en del av kyrkan och en modern värmeapparat installerades. Totala värdet av detta var omkring $ 8 500 och ledde till en skuld på omkring $ 4 000. Gullans kallades igen till pastor och han tjänade församlingen till sin död 1943. Under de följande 10 åren hade pasto­rerna J. J. Younggren, Carl Glad och Vincent L. Hawkinson hand om försam­lingsvården, de två senare endast som deltidspastorer.

Vissa andra drag ur församlingens historia bör här nämnas. Ungdomsför­eningen med svenska som språk upplöstes 1926 och dess plats togs då av en helt engelskspråkig Luther League. En annan Luther League för juniorer orga­niserades senare. Kvinnornas syförening (senare Ladies Aid) samt en senare till­kommen Womens Missionary Society var aktiva så länge församlingen varade.

Söndagsskolan var alltid jämförelsevis liten, emedan medlemmar med barn ofta flyttade bort från Brooklyn.

Flera bemärkta prästmän från Finland besökte församlingen på resor i Ame­rika: fältprosten A. R. Hedberg 1919, biskopen J. R. Koskimies 1921, pastor Anders Sandbacka 1924, och rektor Johannes Nyström, som ledde församlingens stiftande, också år 1924.

På initiativ av fru Clara Gullans restes ett år en amerikansk »maypole». Detta ledde till resandet av en »åländsk» midsommarstång på kyrkans gårdsplan för den årligen firade midsommarfesten. Vid denna sjöngs alltid sommarpsalmen »Den blomstertid nu kommer». (Jfr bild 32 i boken)

Ännu i början på 50-talet höll pastor Glad ibland svenska gudstjänster. Dessa sägs ha uppskattats mycket av de äldre medlemmarna.

Församlingen firade 5-, 10-, 25- och 40-årshögtiden. Till 40-årshögtiden ut­gavs ett programhäfte, som också återger de viktigaste händelserna och dragen ur församlingens historia.

På grund av fortgående utflyttningar från Brooklyn försvagades församlingen ytterligare under förra hälften av 50-talet. Följden blev en sammanslagning av St. Johannes och den svenska Zionförsamlingen år 1956. Den nya förenade för­samlingen bär namnet Christ Evangelical Lutheran Church. Medlemmarna i denna är till en stor del av skandinavisk och tysk härkomst.

Pilgrimförsamlingen i Bronx 23

Redan 1913 då St. Johannesförsamlingen stiftades i Brooklyn bodde många av dess medlemmar på Manhattan, och i synnerhet i Bronx. Med tiden flyttade allt flera dit, och församlingen var därför uppdelad i två avdelningar. Sy- och ungdomsförening, söndagsskola och sångkör organiserades även i Bronx och gudstjänster hölls i en hyrd kyrka. Efter några år började en fullständig delning av församlingen synas önskvärd och efter en i allo fredlig uppgörelse, inklusive delningen av samlade medel för ett kyrkobygge, var man färdig för ett sådant steg vid slutet av år 1918.

Den 1 januari 1919 ombildades därför avdelningen i Bronx till en självständig församling med namnet Svensk-Finska Evangelisk Lutherska församlingen i Bronx vid ett möte i Tyska Lutherska kyrkan på Crimmins Ave. Församlingen började med 126 kommunikanter och 70 barn som chartermedlemmar. I bygg­nadskassan fanns då $ 3 595. En engelskspråkig Luther League organiserades samma år. Församlingens verksamhet var förlagd till St. Peters lutherska kyrka på 140 gatan i Bronx ända till slutet av 1927.

Dr. John Gullans förblev pastor för båda församlingarna till 1924. På grund av hälsoskäl avsade han sig då herdekallet i St. Johannesförsamlingen och tjänst­gjorde uteslutande i församlingen i Bronx till 1932. Fru Clara Gullans ledde kyrkokören och främjade sång- och musikintresset i församlingen. En sträng­orkester medverkade vid vissa möten och fester.

Det stora företaget under senare delen av 20-talet var uppförandet av den nya kyrkan på Woodycrest Avenyn. På Victor Johnsons initiativ inköptes en särdeles lämplig tomt år 1926. Kort därefter tillsattes en byggnadskommitté, som bestod av dr John Gullans, Victor Johnson (ordförande), Fridolf Gustafson (sekreterare), Joel Sandvik, Oscar Holm och Gideon Holm. En känd arkitekt uppgjorde ritningar, som vann allmänt gillande, uppförandet av kyrkan utgavs på entreprenad, och den 7 augusti lades hörnstenen med övlig ceremoni. En tre dagars högtid firades den 19—21 maj 1928, då kyrkan invigdes. Invändigt var kyrkan då ännu icke färdig, men den kunde delvis tagas i bruk. Inredningen färdigställdes under de närmast följande åren, till en del genom fritt arbete av medlemmarna. Vid invigningen värderades kyrkoegendomen till omkring $ 80 000. En ansenlig skuld vilade dock på densamma.

Under de första 10 åren av församlingens tillvaro hade omkring $ 80 000 influtit i kontanta medel. Till denna summa hade syföreningen bidragit med omkring $ 17 000. Över $ 5 000 hade utbetalats i välgörenhet utom försam­lingen.

Åren 1929—30 hade församlingen över 300 kommunikanter och mer än 100 barn i söndagsskolan. Bland de finlandssvenska lutherska församlingarna var denna församling då näst efter Duluth och Gardner den tredje i medlemskap och den främsta i fråga om kyrkoegendom. Som speciella verksamhetsgrupper nämndes söndagsskolan, syföreningen, ungdomsföreningen, Luther League, Girls Aid, sångkörerna och musikkåren. Som församlingsuppgifter angav dr Gullans: gudstjänstlivet och sakramentens bruk, den enskilda själavården, undervisningen av barn och ungdom, fester av religiöst och fosterländskt kynne samt den årliga Runebergfesten.

En analys av församlingens medlemskap vid denna tid är av intresse. Vid början av 1929 var 85 av kommunikanterna födda i Amerika, de allra flesta av finlandssvenska föräldrar, och 3 var födda i Sverige. Olika delar av Finland var representerade i resten av medlemskapet på följande sätt: Terjärv 120, Kronoby 18, Nedervetil 17, Närpes 15, Åland 12, Korsholm 9, övermark 7, Esse 6, Vasa 4, Helsingfors 3. Dessutom var 5 kommuner representerade med 2 medlemmar var, och 16 andra med endast 1 medlem var.

Under ledning av en kommitté, som bestod av Fridolf Gustafson, Harry Holmquist, Alfred Björk, Hugo Nelson och Edmund Mattson, fortsattes under depressionsåren inredningsarbetet i kyrkan av medlemmarna själva utan be­talning. Gudstjänsterna hölls under tiden i kapellsalen i nedre våningen. Den första gudstjänst som hölls i den då färdiga kyrksalen var julottan 1935. Genom ivriga bemödanden särskilt av orgelnisten Algot Björk och Fridolf Gustafson kunde en piporgel köpas och installeras följande år. Luther League anskaffade en passande altartavla, en bild av Kristus. Andra grupper och individer gav sina bidrag till fullbordandet av inredningen av kyrksalen och andra delar av kyrko­byggnaden. Kyrksalen med sidorum har sittplatser för 450, kapellsalen rymmer 3 50.1 nedre våningen finns också kök och serveringsrum jämte rum för söndags­skolan. I komplexet är också inrymd en våning på 6 rum och kök för pastorn och hans familj.

Språkförhållandena kan endast i korthet belysas. Luther League var engelsk­språkig från början och i söndagsskolan övergick man till engelska vid ungefär samma tid. Men vid invigningen av kyrkan i maj 1928 hade församlingen ännu sitt ursprungliga namn och det tryckta programmet hade dels svensk, dels engelsk text. Predikan och tal förekom på båda språken. Tio år senare var namnet Pilgrim Lutheran Church, och 20-årsskriften, huvudsakligen en kort historik över för­samlingen, var (jämte annonserna) helt avfattad på engelska. Men svenska guds­tjänster hölls 2:dra och 4:de söndagen i månaden, och den svenska ungdoms­föreningen höll sitt möte efter den svenska gudstjänsten den 4:de söndagen.

Det lån som upptogs mot inteckning i kyrkobyggnaden då den uppfördes 1927 var $36000. Skulden hade nedbringats till $21 325 i september 1945. Under de följande åren gjordes ansenliga insamlingar för skuldens reducering, och 1948 tillsattes en kommitté som skulle anordna en kampanj för utplånandet av skulden i samband med firandet av församlingens 30-åriga tillvaro. Denna kommitté bestod av A. W. Björk, Robert Nelson, Henry Forsström, Arne Wickman, Wendla Jansson och Thyra Skoog. Allt gick i lås, och en »Mortgage Burning Festival» hölls den 16 oktober 1949. Den ståtliga helgedomen var slutligen för­samlingens egen efter stora uppoffringar av dess medlemmar. Nya kyrkbänker anskaffades 1958.

Efter dr John Gullans avgång 1932 har Pilgrimförsamlingen betjänats av pastorer av rikssvensk härkomst.

I början av 1964 vidtog en invändig renovering av kyrkan. Den gamla orgeln flyttades och en ny konsol för densamma anskaffades. Likaså flyttades körläktaren. Hela auditoriet målades därefter i en ljusare och mera lyftande färgton. Församlingens medlemmar och deras vänner utförde frivilligt största delen av arbetet.

Pilgrimkyrkan har på ett visst sätt bidragit till sångarfärderna. Runeberg­kören av 19 5 6 på väg till den stora sångfesten i Åbo stannade ett par dagar i New York för repetitioner och en första konsert i denna kyrka. Likaså gav den s.k. Amerika-kören av år 1960 sin första konsert på amerikansk botten just i Pilgrim­kyrkan.

Pilgrimförsamlingen har även på senare tid uppehållit kontakter med hemlandet. Pastor Halborg besökte Finland — och särskilt Terjärv och Närpes — på sommaren 1963. Han deltog som talare i hembygdsfesten i kyrkan i Terjärv, varvid ett exemplar av Finlands svenska koralbok överräcktes till honom som en gåva till Pilgrimförsamlingen. En annan gåva, en särdeles vacker rya kom­ponerad och vävd i Närpes och bekostad av närpesbor, anlände just i tid för en församlingsfest i november 1964.

Den lilla höjden där kyrkan är belägen har också kallats »kyrkobacken», som sed var i gamla landet. Kyrkan har också ibland kallats »Terjärvkyrkan» — de många terjärvborna inom församlingen till åminnelse och ära. Pilgrimkyrkan har i stort sett varit centrum för finlandssvenskarnas i New York religiösa intres­sen och strävanden. Församlingens gudstjänst- och verksamhets språk är numera engelska, men svenska gudstjänster eller möten hölls ännu i början på 1960-talet vid särskilda tillfällen. Församlingen har numera sammanslagits med en annan, huvudsakligen tysk-luthersk församling, och bär namnet Holy Comforter Lutheran Church.

Finlandssvenskar i andra församlingar

Det är nog känt, att rätt många av de tidiga medlemmarna i den Svenska Metodist- församlingen i Brooklyn var finlandssvenskar. Tyvärr har det icke varit möjligt att erhålla definitiva uppgifter om dem och den roll de spelade i denna församling.

Frälsningsarmens 2:dra kår (svensk) i New York har i långa tider annonserat sina möten, fester och andra program i Finska Amerikanaren-Norden, och gör så än i dag. Den har även arrangerat »Finlandsaftnar» — särskilt för ålänningar och närpesbor. Antalet finlandssvenskar som tillhört armén och deltagit aktivt i dess verksamhet torde dock ha varit tämligen litet.

Anders Myhrman – ”Finlandssvenskar i Amerika” (II. Orts- och lokalhistoria, s 72-102) – 1972

                                                                                           Forts Del 3(3) >>>