Anders Myhrman

Boston, Mass.

I början av vårt sekel fanns i Boston ett ganska stort antal landsmän, mest ogifta. De unga männen fann sysselsättning i bygg- och hamnarbeten samt på verkstäder; de unga flickorna var hembiträden i amerikanska familjer.

Den första sammanslutningen bland våra finlandssvenska immigranter i Bos­ton var godtemplarlogen »Sveaborg», som stiftades den 7 januari 1900. En av stiftarna var John Johnson, vilken också var ordförande över tre år. Två andra tidiga medlemmar var Fritz Svens och Maria Siegfrids från Kimo i Oravais. I logens styrelse under året 1903 satt följande personer: John Johnson, Sophia Johnson, A. Minders, Maria Siegfrids, Anna Rönnqvist, Edla Petterson, Hanna Jakobs, W. E. Mattson, W. A. Halme, Maria Hägglund, Lina Nordström, Alexander Kronqvist, Erickson och A. M. Sundborg. År 1904 skrevs att logen då hade ett 60-tal medlemmar. 21

I januari 1908 skrev en korrespondent i Finska Amerikanaren, att det då fanns fyra organisationer bland våra landsmän i Boston: godtemplarlogen »Svea­borg», den äldsta föreningen; den fristående sjukhjälpsföreningen »Fennia»; nyk­terhetsföreningen »Stjärnan i Öster», nr 5 3 SFNF; samt sångkören S.F.S. (Svensk-Finska Sången?). Denna kör sades ha varit död i nära två år men hade igen »upparbetats» för att deltaga i Nationalfesten i Springfield den 4-de juli. John Löfholm från Maxmo var ledare för kören. 22

Stjärnan i Öster hade organiserats den 1 juni 1907 med 12 medlemmar. Ord­förande för året 1908 var Fritz Svens, viceordförande John Johnson och proto­kollsekreterare Maria Löfgren. Medlemsantalet var då 18, och vid slutet av 1916 var det 19. Högsta antalet som föreningen nådde var 26. 23

Ingenting vidare är känt om Fennias medlemskap och verksamhet. Den upp­löstes troligen någon tid före 1913, ty detta år stiftades i Boston sjukhjälpsför­eningen Topelius, nr 40 SFSF. Denna förening hade 28 medlemmar vid slutet av 1920, ingick som loge 207 i Runebergorden, men förlorade åtskilliga med­lemmar de följande åren. År 1923 skrev Ordens sekreterare att logen var stadd i upplösning och att den då flyttades till Quincy, där flertalet av de kvarstående medlemmarna då bodde. Otto Backman tog initiativet till denna flyttning. 24

Men detta var dock ej slutet i Boston. Följande år i oktober organiserades logen 206 av Ordens vicepresident, Walter H. Ekholm i Fitchburg. 25  En med­lemskampanj sattes omedelbart i gång och 1926 steg medlems siffran till 92 och år 1929 till 99. Denna period representerar icke allenast det högsta medlemskapet: den var också den verksammaste och på allt sätt bästa perioden i logens historia. Efter 1929 gick det småningom utför. År 1935 hade logen endast 44 medlemmar; 1940, 43; 1950, 38; och 1960, 30. I början av 1962 beslöt de då kvarstående med­lemmarna att upplösa logen 206 och ansluta sig till logen 211 i Norwood.

Den 7 augusti 1926 firade logerna i Boston, Quincy och Norwood den första gemensamma »Sommarfesten» i Peoples Park i Rosindale i utkanten av Boston. En rapportör skrev: »Det blir ett omväxlande program på eftermiddagen, och på kvällen från 6 till 10 blir det svensk dans. — Som du likar? Ja! Plenty att äta och dricka blir det. . . Det kommer väl cirka 500 av Bostons svenska ungdomar dit, och blir det inte tusen personer där, så är det inte som det skall vara.» 26  Sådana »Greater Boston Sommarfester» firades därefter några år, de flesta i Nor­wood.

De landsmän i Boston som hade kyrkliga intressen tycks ha varit fördelade mellan svenska lutherska församlingar och missionsförsamlingar. Alla delar av det svenska Finland hade sänt söner och döttrar till den forna »kulturvaggan» Boston, men Åland var nog i proportion till sin folkmängd bäst representerat. 27

Fitchburg, Mass.

Ett stort antal finnar bosatte sig på 90-talet i Fitchburg och grundade där typiska finska immigrantinstitutioner: tidning, kyrka, socialistklubb, och koo­perativ affär. Ett mindre antal finlandssvenskar kom också dit på 90-talet och något senare. De flesta fick anställning på verkstäder och metallfabriker.

Den första sammanslutningen bland dem var syföreningen »Tärnan», som såg dagen i nov. år 1900. Efter en kortare tid blev Tärnan en del av sjukhjälpsföreningen »Österbotten», som stiftades den 11 april 1901. År 1904 hade denna 38 medlemmar. 28  Österbotten förblev en fristående förening; ej mycket är känt om dess verksamhet, men den existerade ännu 1935.

Nykterhetsföreningen »Förgät-mig-ej», nr 34 SFNF, stiftades den 28 augusti 1904 av Henry Lillsjö. Den började med 14 medlemmar men hade vid årets slut ett 20-tal. Ordförande var Charles Sjöberg; vice, Edward Berg; sekr., Anna Holm; finanssekr., Hanna Berglund; kassör, Gustaf Gustafson. Efter ett par år föll föreningen i dvala, men återuppväcktes 1907 med hjälp från nykterhetsför­eningen Räddningslinan i Worcester. 29 Dess vitalitet var dock synbarligen låg, ty den upplöstes i oktober 1911.

År 1917 stiftade B. O. Lundeen, som då var medlem i nykterhetsförbundets styrelse, en ny förening, nr 34 SFNF, i Fitchburg, med 16 medlemmar. 30  Ord­förande blev Frans Welin och viceordförande Elin Henell, sekreterare Otto Erikson. Denna förening blev logen 202 i Runebergorden 1921 med 48 med­lemmar. Detta antal tillväxte kraftigt under de följande åren. I juni 1924 var medlemssiffran 103 och 1929 var den 110. Men 1935 hade den fallit till 62, 1940 till 46, 1950 till 20 och 1960 var den 23. Logen upplöstes i början av 1964.

Den drivande personen i logen 202 på 20- och 30-talen var Walter H. Ekholm, som också var Runebergordens president åren 1925 —1929. Det var också han som tog initiativet till Kulturfesterna i östra distriktet. Den första av dessa gick av stapeln i Fitchburg 1926, och dessa fester fortsattes sedan ett par årtionden. De flesta hölls på olika orter i Massachusetts.

Skandinaviska Baptistmissionen stiftades år 1910 i Fitchburg av Isak Roy, som då var pastor för Svensk-Finska baptistförsamlingen i Gardner. Den fort­satte i åtskilliga år med ett 20-tal medlemmar, mest finlandssvenskar, och betjä­nades av pastorer i andra församlingar eller teologiestuderande. Missionen om­organiserades senare till en skandinavisk baptistförsamling, som existerade till någon gång inpå 30-talet. 31 Fritz Svens, förut föreningsledare i Boston, var mångårig medlem i denna mission och församling; likaså Carl Olson med familj och C. F. Johnson i Lunenburg med familj.

North Chelmsford, Mass. 32

Fletcherbolagets stenbrott i North Chelmsford lockade dit mellan 25 och 30 finlands- svenska immigranter på 20-talet. De flesta var närpesbor. En del kom dit direkt från Finland, andra olagligt via Kanada. De bosatte sig i Lowell, Westford och North Chelmsford. Några var kunniga stenhuggare då de kom dit, andra lärde sig yrket där. Genom brev från de första som fick jobb där, fick de andra kunskap om arbetstillfällena och styrde kosan dit. Några av de olagligt till USA inkomna blev efter en tid återsända till Finland. På 30-talet mekanise­rades stenhuggningen och arbetsstyrkan nedgick från omkring 500 till omkring 150. En del av våra landsmän flyttade då till andra orter.

Följande närpesbor bodde ännu 1940 med sina familjer i dessa samhällen och arbetade som stenhuggare: Ivar Johnson, August Westerback, Frank Asp, Karl A. Nylund, Albin Hendrikson och Ivar Östman. Nylund hade sedan 1927 varit förman i ett stenbrott.

Runeberglogen nr 216 organiserades bland dessa immigranter i september 1930 med 20 medlemmar. 33 Men på grund av bortflyttningen hade antalet ned­gått till endast 8 år 1940. Logen existerar dock ännu (1964).

Under »vinterkriget» i Finland anordnade fyra finlandssvenska familjer till­sammans med fyra finska familjer en konsert i Lowell till förmån för Finlands­hjälpen. Den finska sångkören Saima i Fitchburg var ansvarig för huvuddelen av programmet. Så många biljetter för konserten såldes att vinsten blev omkring $ 900.

Quincy, Mass.

Många finlandssvenska immigranter men majoriteten från Åland bosatte sig i Quincy, Mäss, under perioden från seklets början till första världskriget. Sin utkomst fick männen i byggarbete, i stenbrott och på skeppsvarv. Flickorna blev som vanligt hembiträden.

Edward Mattson, som blivit godtemplare i Duluth, Minn., kom till Quincy 1908, ingick i godtemplarlogen Sveaborg i Boston, och började agitera för en sådan loge bland våra landsmän i Quincy. Följden blev, att logen »Finland» organiserades i november 1908 med 19 medlemmar. Den första styrelsen bestod av Edward Mattson, ordf.; Fred Mattson, vice; Ida Björklund, kaplan; och John Löfholm, deputerad.

Konkurrensen var i början svår med en loge som tillhörde Skandinaviska Förbundet, men den lade sig snart och rikssvenskar började ingå i logen Finland.

Då de blev majoritet år 1912 ändrades logens namn till »Frihet», nr 5 IOGT. Logens arbete har sedan dess fortgått till denna dag. Den har nu (1962) omkring 70 medlemmar av första och andra generationen. Finlandssvenskarna har under årens lopp utgjort omkring 50 % av medlemmarna. »Finland» hade en blandad sångkör med namnet »Näcken». Den leddes av John Löfholm från Maxmo. Sångerskan Sigrid Westerling från Helsingfors, som var på en konsertresa i Amerika år 1909, var gästsångerska vid en konsert, som arrangerades av kören. 34

I början av 1923 sägs Runeberglogen nr 207 i Boston ha varit i »upplösnings­tillstånd» med endast 16 medlemmar. Under ledning av Otto Backman och några andra medlemmar, som bodde i Quincy, flyttades logen då till denna stad. Åtskil­liga nya kom med och en viss reorganisation ägde rum. I styrelsen valdes den 27 juni till ordf., Albin Erikson (Hammarland); vice, Victor Isakson (Åland); finanssekr., Ida Mattson (Kronoby); kassör, Otto Backman (Vasa); protokoll-sekr., Edward Mattson (Eckerö), marskalk, Alfred Mattson (Eckerö). Andra chartermedlemmar var Isak Norton (Vasa), Leonard Aunes (Åbo), Felix Johnson (Borgå), Walter Bloom (Hammarland), Naima Isakson (Vasa), John S. Mattson (Eckerö), Edwin Sundberg (Geta), Anna Sundberg (Jomala), Walter Flinkman (Saltvik), Fred Oberg (Geta), Hilda Oberg (Quincy), John Lindblom (Åland), Thure Karlström (Gotland), och Lydia Karlström (Helsinge). 35

En kampanj för nya medlemmar sattes snart i gång och i juni 1924 hade logen 68 medlemmar. Under åren till 1927 var Ida och Edward Mattson drivande kraf­ter inom logen, men flyttade då till New York. År 1929 steg medlemsantalet till 189 — det högsta i logens historia. År 1935 var det 131; 1940, 66; och 1950, 40. Möjligheter till en ganska stor och aktiv loge fanns ännu då bland våra lands­män i Quincy, men det brast i ledningen. I slutet av 1953 upplöstes logen och dess medlemmar övergick till logen 211 i Norwood.

Under sina blomstringsår var logen i Quincy aktiv icke allenast med regul­jära förhandlings- och programmöten: den höll också många större festligheter. Den var värd för två distriktsmöten och två av österns s.k. kulturfester. I början av 30-talet fanns inom logen en blandad kör, som sjöng vid kulturfester i Gardner 1930, i Worcester 1931 och i Norwood 1932. Ledaren var densamme som hade lett kören Näcken 20 år tidigare, — John Löfholm. Vid östra distriktets kultur­fest i New York 1935 sjöng också en damkör från Quincy med Ebba Munck från Jakobstad som solist och ledare. Inom logen fanns också under senare delen av 30-talet en mycket aktiv sportklubb. Den leddes av John Anderson och Bruno Stenfors från Geta. 36

Våra landsmän i Quincy bildade icke någon egen kyrklig organisation. Fler­talet förenade sig förr eller senare med den rikssvenska lutherska församlingen i staden. Ett mindre antal förenade sig med missionsvännerna, baptisterna, eller adventisterna. 31

Edward och Ida Mattson, som hade flyttat tillbaka till grannskapet av Quincy vid mitten av 50-talet, blev mycket aktiva i arbetet bland våra landsmän i Amerika under sommaren 1960 för fonden för Finlandkörens konsertresa. Vid banketten dagen efter konserten i Norwood tilldelades Edward Mattson Svenska Finlands Folktings förtjänstmedalj för det arbete han utfört i Amerika och vid besöken i hemlandet. För de tjänster hon gjorde isynnerhet före och under körens besök erhöll Ida Mattson en medalj utgiven till minne av Otto Anderssons 80-årsdag. I en stor samling av vänner från New York och många orter i New England firade de sitt guldbröllop den 12 maj 1962.

Springfield, Mass.

Den första finlandssvensk, som bosatte sig i Springfield, var möjligen Gabriel Carlson, som var född i Taklax by i Korsnäs 1861 och som emigrerade till Amerika redan 1878. Han blev uppfinnare av konfektyrmaskiner, kom till Springfield 1894 och blev där delägare i och chef för Confectioners' Machinery and Manufacturing Company — senare vanligen kallat »Carlsons Shop» av våra landsmän. Före Charles Mangs, som kom dit och började arbeta för nämnda bolag 1902, var där tre andra: Kristoffer Henrikson, Karl Klemens och Pete Carlson. Under de följande åren, särskilt 1904—05, kom många unga män och kvinnor till Spring­field. Bland dessa kan nämnas Maria Lindqvist från Lassfolk i Sideby, Sandra Lindberg från Skaftung i Sideby, Ida Stenfors, samt systrarna Lydia, Lina och Helmi Holm. En del kom direkt från Finland, andra från vissa städer i Connecti­cut. Flickorna fick plats som hembiträden i amerikanska familjer, och de unga männen började arbeta i Carlsons shop. Sandra Lindberg började med ett boardinghus för de unga männen. 38

Den första sammanslutningen bland dessa immigranter var nykter- hetsför­eningen Finland, nr 41 SFNF. Den organiserades den 19 april 1905 med 21 medlemmar. Föreningens första ordförande var A. A. Norgård, viceordförande Gabriel Grönlund och sekreterare Carl J. Gabrielson.

Det sägs att föreningen i början bestod av både kyrko- och icke kyrkomed­lemmar, samt att många fattiga och av olyckor drabbade personer hjälptes. Men åtskilliga av de tidiga ledarna började igen tjäna Bacchus och kyrkomedlemmarna, lämnade därför föreningen. Efter en besvärlig period kom den dock i nya gängor och nykterhetsarbetet fortgick. År 1908 hade den 34 aktiva medlemmar och vid slutet av 1916 var antalet 23. 39 Föreningen inträdde icke i Runebergorden och upplöstes i början av 20-talet.

Den fristående sjukhjälpsföreningen Nordvakten organiserades i oktober 1907 med 21 medlemmar. Inom denna bildades litet senare syföreningen Hjälp­samhet, som var verksam ännu år 1948. År 1916 fanns inom föreningen, enligt en rapport, en sångkör benämnd Korpens Nödrop och även en grupp amatörer, som brukade spela mycket roliga teaterstycken. Rapporten fortsätter: »Folket som såg dem hade ej så stora fordringar som nu. Ingen klandrades om det ej var så fullständigt. Den tiden fanns ej radio, automobiler eller levande bilder. Var och en var nöjd med mindre.» År 1927 köpte föreningen en strandtomt vid Congamon Lake, och medlemmarna uppförde där en sommarstuga för sina picknicker.

Under de 40 åren upp till 1948 hade 320 personer varit medlemmar i för­eningen. Medlemsantalet var då mellan 60 och 70. »Flera tiotusentals dollars», sägs i rapporten, »har utbetalats för sjukdom under dessa 40 år». 40 Några år senare såldes egendomen, tillgångarna fördelades mellan medlemmarna och för­eningen upplöstes.

Efter en tids agitation för saken av John Björk organiserades Runeberglogen 210 i Björks hem i Springfield den 9 januari 1925 med 14 medlemmar. Ordens dåvarande president, Walter H. Ekholm var närvarande och installerade tjänste­männen, bland vilka J. J. Krook var ordförande och Axel C. Johnson viceordförande. 41

Medlemsantalet var under de närmast följande åren omkring 30 och möten hölls i en hyrd lokal. Från och med början av depressionen och arbetslösheten i början av 30-talet hölls föreningens möten i hemmen. Logen var också i ständig konkurrens om medlemmar med 5 andra skandinaviska loger i staden. Medlems­siffran var därför ganska låg: 1929, 30; 1935, 23; 1940, 21; 1950, 19; och endast 9 i början av 1960, då logen upplöstes.

Under åren 1928—1949 avled 7 av logens medlemmar, bland dem logens egentliga stiftare, John Björk, som omkom i en automobilolycka 1931. August Strandberg var logens finans sekreterare från 1927 till dess logen upplöstes — 33 år. Han var också skattmästare i östra distriktet av Runebergorden i ett 20-tal år; »utan att vara frånvarande vid ett enda möte», sägs i en kort historik skriven år 1950. 42

Om Gabriel Carlson kan ytterligare sägas, att han var en äkta och varmt religiös person och en aktiv medlem av svenska missionsförsamlingen i staden. Han ivrade för andlig väckelse bland våra landsmän, och i hans hem stiftades år 1907 Svensk-Finska Missionssällskapet. Han dog ett par dagar efter en olycka vid reparation av en maskin i fabriken år 1908. 43

Den 4:de svensk-finska nationalfesten i östern hölls i Springfield den 4 juli 1909, med stor parad ledd av hornkapell. Publikanslutningen från olika orter i New England var stor, och i programmet uppträdde talare, sångkörer och musikband.

Andra orter i Massachusetts

På många andra både större och mindre orter i Massachusetts bosatte sig mindre antal finlandssvenska immigranter under den stora immigrationstiden.

Här endast några belysande exempel. År 1902 skrev en rapportör från Millville, att mellan 20 och 30 av våra landsmän arbetade där i en gummifabrik samt att en del av dem tillhörde den svenska lutherska församlingen.44 Vid samma tid meddelades också att omkring 20 finlandssvenskar var sysselsatta i en gummi­fabrik i Watertown, nära Boston. 45 Och år 1907 rapporterades att 15 »svensk­talande finnar» bodde och arbetade i Clinton. 46

Sedan dess har stora förändringar ägt rum i industrin och samfärdseln, vilka påverkat yrkes- och samhällsstrukturen. Som ett exempel på våra immigranters liv och tillstånd på en landsort anno 1940 anför vi följande rapport från Lunenburg:

Här finns många av vårt folk. De räkna sina hemorter från Vörå, Solv och Korsholm, varifrån många byar är representerade, (samt) Esse, Korsnäs och många från Sideby. Rikssvenskarna är lika många, och många finnar har vi med, som brukar jorden här. Om man går till »town meeting» (bystäm­man), hör man hemlandstoner i alla hörn, så här är det ju nästan som i Finland. Låt oss ej heller för­glömma, att en av vårt folk har blivit vald som »selectman» tre gånger å rad, nämligen John B. Free-man, hemma ifrån Toby i Korsholm. Nu innehar han många förtroendeposter i vårt samhälle, (men) onödigt att här uppräkna dem alla.

Annars må det sägas om Lunenburg att här är vackert och trivsamt. Duktiga människor alla. De flesta av befolkningen här arbetar i närliggande städer, men här bo och bygga de. Glömmas bör ej heller våra kyrkor och den stora förlustelseparken Whalom, dit folk strömmar från när och fjärran . . .

Om läsaren någon gång önskar komma till Lunenburg, så glöm ej att besöka Flat Hill, ty här serveras det filbunke, lika bra och lång som Vasabladets »Neger» äter i Vörå, ty det är ju samma folk. som lagar den. 47

Ur "Finlandssvenskar i Amerika" - 1972, kapitel II Orts- och lokalhistoria, s.143-150.

----------

ÖVRIGA ORTER

21  Hälsning s. 40 (foto 18 personer, s. 48); FA 27.2.1903.

22  FA 23.1.1908.

23 Stenius s. 110. Övriga tjänstemän: Selma Henrickson, Karl E. Anderson, Annie Williamson, Minnie Carlson, Emma Mattson och William Strömbäck.

24  Led. nr 4 1923; muntliga uppgifter av Edward Mattson.

25  Led. nr n 1924.

26  FA 29.7.1926.

27 Ibid. 15.2.1917. Pastor August Willandt (från Åland) skrev att han träffade många landsmän i Svenska Missionskyrkan — gamla bekanta sedan han 16 år tidigare bodde i Boston.

28  Hälsning ss. 54, 58.

29  Ibid. ss. 43, 47; bild av styrelsen s. 44 och av föreningen s. 57.

30  Led. nr. 10 1917. Övriga tjänstemän: Axel Ulfves, Ester Karlström, Siegfrid Korsbäck, Hildur Eriksberg, Irene West, Konrad Ingves, Arthur Haxell.

31  Missionsposten, augusti 1929.

32  Uppgifterna antecknade av författaren den 11 juni 1940. 88 Led. nr. 10, 1930.

34  Muntliga uppgifter av Ida och Edward Mattson i Weymouth.

35  Manuskript på två sidor om logens början och vissa aktiviteter under följande årtionden. I för­fattarens samling.

36  Ibid.

37   Muntliga uppgifter av Edward Mattson.

38  Muntliga uppgifter av August Strandberg i juni 1941.

39 Stenius ss. 95—98 (foto s. 97); Minnes, s. 71. Övriga tjänstemän: Hanna Norgran, Arthur Johnson, William Mattson, Charley Nordman, John Rein, Victor Anderson och Carl J. Mängs.

40  Nord. 12.1.1948.

41  Led. nr   2 1925. Övriga  tjänstemän: August Strandberg, Carl J. Wickström, John Björk, Saimi Björk, Edgar Hemming, Eric Anderson, Lena Wickström, Carl J. Erickson, Carl O. Johnson, Carl Nordman, Alfred Rein.

42  I författarens samling.

43  Hals. s. 93; Svensk-Finska Budbäraren, den 1 maj 1908.

44  FA 5.3.1902.

45  Ibid. 3.9.1902.

46  Ibid. 24.2.1907.

47  Nord. 18.6.1940.