Kateketen P. E. Lind­holm
i Verchne-Suetuk i Sibirien.

Hr P. E. Lindholm skrifver till Församlingsvännen
från Verehne-Suetuk den 2 maj:

Den finska kolonin Werchne Suetuk, å hvilken ort undertecknad vistats och arbetat i nio och ett hälft års tid (nybygge) består af 130 större och min­dre gårdar, hvilkas invånare äro en blandning af finnar och ester; finnar från Ingermanland och äfven fria in­flyttade från Tobolska guvernementet, de lefva mestendels af jordbruk och en del af andra näringsfång. Karlar­na bland den lösa befolkningen gå vanligen sommartiden i guldvaskerierna, af hvilka här i närheten finnas en mängd. En del ströfva ikring på tiggeri, snatteri m.m. Af rena fin­nar, d.v.s. de som kommit från Storfurstendömet, finnas nu mera myc­ket litet, af det skäl att uti de första tiderna då hit sändes karlar i mängd, icke funnos kvinnor af den finska folk­stammen, och de således icke kommo att bygga bo i ungdomstiden, utan lefde ogifta; de dö derför nu småning­om ut; yngre personer finnas litet utaf rent finska föräldrar. Då esterna begynte intränga hit, uppstodo blandade äktenskap och i följd deraf en blan­dad befolkning, ty der modren hör till den estniska befolkningen; talas estetiska. Mycket litet finnes af dem, som tala svenska, emedan en stor del glömt sitt svenska modersmål.

Hela kolonins befolkning torde bestå af 900 personer. Detta antal kan dock ej så noga bestämmas, emedan många vandra bort utan vidare och låta ej höra af sig på 10, 15, 20 år. Men sedan händer det att de infinna sig på ett eller annat sätt, eller ock blifva de för alltid borta i obekanta öden. En del sändes äfven af ryska embetsmän hit tillbaka, då de ej mera orka förtjena sitt bröd i de ryska ko­lonierna, samt för sjuklighet eller ock för sina illbragder, öfverhufvudtaget kunde alla lefva här ganska bra, emedan jord finnes af kronan anslagen i tillräcklig mängd efter folkmängden, samt ypperlig jord­mån i förhållande till hemlandets jord, och hvar och en får taga sig så myc­ket han nu hinner odla, och det finnes husbönder som årligen så ut 15, 17 à 20 desjatiner och erhålla ganska god växt, i medeltal 10:de, 12:te och 15:de kornet. Råg, hvete, korn, hafre, bohvete och potäter odlas, samt alla slags rot-, kål- och köksfrukter. Jorden brukas med ringa möda; den hvarken gödslas, ej heller dikas, blott plöjes, sås, inharfvas och skäres. Men trots allt detta råder dock fattigdom i mångens hem.

Då menniskan en gång kommit ur det rätta spåret, samt blifvit bortsänd från sitt fädernesland och öfvergifven af slägt och vänner, samt upplefvat alla mödor och besvärligheter, hvilka härstädes boende menniskor få försö­ka, så förslöas hela hennes sinne, så­väl i andligt som i lekamligt afseende och lusten till det goda och ädla aftynar och försvinner. De flesta anse att de hafva ingenting att sträfva för; ty efter deras död faller allt deras goda i främmande hinder, hvarför en större del lefver blott för dagen, och hvad de mera förtjena, förstöres till dryckenskap och andra laster.

De som från Finland blifvit skic­kade direkt till kronans staffarbete, samt efter utståndna straffar återvändt till kolonin, lefva här bättre än de som för lösdrifveri blifvit hitsända, ty af dem finnas få, som kunna komma sig till eget bo.

***

Kolonin Werchne-Suetuk har egt bestånd, kan man säga, från åren 1856 och 1857 och är belägen i området Östra Sibirien, ty allt som är öster om Jenisej floden räknas till Ost-Si­birien.

Finland har visst bjudit till och upp­offrat mycket för sina landsmän härstädes under de senaste årtiondena. Men såsom ställningen nu är, kan här gan­ska litet uträttas, hvarför äfven fruk­terna varit ringa; ty finnarne äro sprid­da öfverallt uti detta 25,000 kvadrat­mil stora land, blandade med alla an­dra här boende folkslag. Då nu en resepredikant kommer till en ort eller en straffinrättning; så samlas omkring honom 20 eller 30 personer som äro till namnet lutheraner, men af olika nationer eller folkslag, nemligen finnar, svenskar, tyskar, letter och ester. Några bland dessa hafva helt och hållet glömt sitt modersmål, och lärt sig ry­ska, såsom fallet är med dem som upp­vuxit i straffanstalt eller i ryska byar.

År 1864 utsändes å finska statens bekostnad ifrån Finland en vigd präst­man och med honom en lekman, som skulle sköta klockartjensten, och vid pastors frånvaro sköta om gudstjensten. Men före deras ankomst i september 1864 voro här i tvenne kolonier (est­niska Werchne Bulanka och i den fin­ska Werehne Suetuk) uppförda skol­hus jemte bönesal på bekostnad af evangelisk-lutherska understödskassan i Ryssland. Skolhuset i Werchne Sue­tuk jemte uthus nedbrann helt och hållet våren 1878 i april. På våren 1879 hade den från Finland utsände pastorn uttjänat sina femton tjensteår och begaf sig i maj härifrån på väg till hemlandet. Hans medhjelpare stan­nade väl kvar, men var oförmögen att här uträtta något. Hvarken för kyr­kan ej heller för skolan fanns nu nå­got hus. På hösten 1880 anlände jag till ort och ställe, något modfäld, med tomma händer på gatan, men träffade dock på ett mycket hyggligt kvar­ter hos en Lappfjerdsbo, hos hvilken jag sedan bodde i ett och ett halft års tid samt höll både gudstjenst och skola i hans stuga till dess det nya skolhuset blef färdigt.

Då jag reste från Helsingfors, trö­stade mig dock den godhjertade, nu­mera aflidne referendarie- sekreteraren dr M. Waennerberg med att han skulle bjuda till att hos senatens höga sty­resmän utverka åt mig byggnadshjelpmedel till skolhus, men bad mig före­ställa saken för kolonisterne för att förmå dem att deltaga med byggnads­virke, och uppmanade mig tillika att insända plan och kostnadsförslag till den blifvande byggnaden. Efter att hafva varit på orten en månad höll jag sammanträde med byamännen, samt frågade dem om de ej ville deltaga i skolbyggnaden, emedan man icke kan hålla ordentlig skola utan skolhus. Men oenighet uppstod emellan finnar och ester och vi kommo derför icke till något beslut. En del förklarade att de icke behöfde mig, ej heller min skola. Kronan månde bygga om den ville. Jag blef något nedstämd af denna början, mes förklarade att jag icke kommit hit för att sitta sysslolös i 12 års tid; ej heller hade jag kom­mit hit för att gäckas med, hvarpå jag tog min mössa och gick till mitt kvarter och satte mig ned och skref till senaten om byggnadshjelp till skol­hus, hvilket äfven beviljades i juli 1881. Redan dessförinnan hade jag vidtagit åtgärder om uppköp af bygg­nadsvirke och sågning af plankor och bräder för egna medel ända till 500 rubel, så att det prydliga skolhuset jemte fullständiga uthus var fullt fär­digt den 24 juni 1882, hvilken dag jag första gången der höll gudstjenst, samt installerade det till sitt ändamål. Detta skolhus kostar finska staten nä­stan öfver 2,800 rubel. På somma­ren 1883 anskaffades en kyrkklocka, vägande 10 lispund, med ställning in­vid skolan, för 154 rubel, sammanbragta härstädes af guldvaskeriarbetare. I mars 1886 ankom ett stort amerikanskt orgelharmonium, inköpt för 1,400 finska mark i Helsingfors, skänkt af vänner och väns vänner i det kära hemlandet. Detta större harmonium står nu i kyrkan och ett min­dre köpte jag för egna medel för 245 rubel från Moskva, och begagnas det­ta nu i skolan.

Efter den tid då den finske pastorn reste bort på våren 1879 besöktes dessa lutherska kolonier uti Minusinska kretsen efter något år af en tysk divisionspredikant ifrån Irkutsk på Moskowska Lutherska konsistorii förordnande. Ty all själavård i Sibirien står under nämnda embetsverks uppsigt. På våren 1885 anlände hit till de estniska och lettiska kolonier­na, som ligga tjugu verst ifrån Werchne Suetuk, en tysk pastor, men han är ej förordnad att sörja om sjä­lavården i den finska kolonin, utan skall den finska pastorn, som för när­varande har sin boningsort uti staden

Omsk, 1,700 verst i vester från oss, årligen besöka Werchne Suetuk, ehuru en luthersk pastor bor på 20 versts afstånd! Hösten 1886 i november be­sökte pastor Granö första gången vår by och vistades här 11 dagar.

Emedan jag vid sådana tillfällen, då herrar pastorer besökte orten, såg att skolsalen, som innehåller 108 kvadrat arschin i golfyta, var allt för liten för gudstjensterna och de större nattvards­gångarna, började jag ifra för att bygga en kyrka och det med så mycket mera skäl, som det redan för 30 år sedan var planeradt af en tysk pastor, Karl Korsman, hvilken nu är general­superintendent i Moskwa, men den ti­den var en stiftare af dessa kolonier härstädes. Han hade insamlat för det­ta ändamål 288 rubel, hvilka medel förvarades å kronans bank i Irkutsk och nu då de uttogog utgjorde jemte ränta 589 rubel. Då jag visste huru svårt det skulle blifva att få ett så­dant arbete genomdrifvet utan medel, ingick jag med en böneskrift till sena­ten med anhållan om byggnadshjelp och bistånd, men ehuru jag tre skilda gånger förnyade min begäran, fick jag hvarje gång nekande svar. Något mod­fäld var jag, ty jag hade redan så mycket fått lida och uppbära af folket härstädes; men jag tröstade mig med Herrens ord till sin tjenare Josua: Si, jag har budit dig, att du skall vara fast och frimodig; grufva dig för in­genting; och frukta intet; ty Herren din Gud är med dig uti allt det du företager.

Jag vädjade sedan till kristna vän­ner i hemlandet och Herren hörde mi­na böner, så att jag fick hjelpmedel, hvarmed jag slog mig igenom. Och Gud vare lof och tack för allt godt! Kyrkan blef färdig sommaren 1888, och invigdes samma år den 20 novem­ber af pastor Granö. Hvad jag fick lida och uppbära under denna tid bland detta folk är otroligt, och jag lemnar det äfven oomtaladt. Dock gläder det mig att se en luthersk kyr­ka, om ock anspråkslös, uppförd för våra förirrade landsmän.

***

Sedan Finlands styresmän beslöto att pastorn skulle bosätta sig i vestra Sibirien och kateketen i Werchne Sue­tuk, har jag varit ensam här hela min tjenstetid, samt skött både gudstjen­sterna och skolan. Pastor Granö be­söker årligen denna by och utdelar sakramenten. Under mina första år härstädes hade jag ända till 38 elever i skolan, sedan jag fick folket litet vant vid skolord­ning, men då kom hit koppor och dif­teri, som ryckte bort omkring 60 barn under 5 år, och detta verkade så myc­ket att jag de sista åren haft blott 25, 20 t.o.m. endast 14 elever. Un­der detta år har jag 16. Nog skulle det äfven nu finnas barn i skolåldern ända till öfver 30 à 35, men esterne vilja icke sätta sina barn i finska sko­lor, då de ej läras estniska. Och svårt är det att utöfva någon påtryckning, då esterne höra till en annan nation. Finsk gudstjenst hålles alla sön- och helgdagar och aktpredikan i fastlagstiden; estnisk gudstjenst hålles 18 gånger årligen. Barn födas i medel­tal 30 om året, och de dödes antal årligen är emellan 20—25.

Mycket får man här upplefva, som ej förekommer i hemlandet, men jag har varit här särdeles nöjd hela tiden och Herren har bevarat mig för allt ondt. Mycken liten frukt ser jag visst af mitt arbete här, men hoppas att äf­ven ännu ödemarken skall blomstra, då Herrens Ande blåser derin om ock efter tiotal år, sedan redan mina lemmar äro till stoft. Jag hade god förhoppning om att det yngre uppväxande slägtet skulle ändra sin lefnad, men nog tyckes de träda uti sina föregångares fot­spår på syndens bana, ty exemplets makt är stor.

Såsom af ofvanståsnde synes äro de finnar som bo i kolonier eller byar icke helt och hållet utan kyrklig vård, blott de sjelfve ville begagna sig deraf. I slutet af januari detta år besökte pastor Granö vår koloni och vistades här 15 dagar, konfirmerade barn och höll nattvardsgång för 276 personer. Mycket vore att berätta härifrån, men detta kan nu vara nog för denna gång, hvarföre jag slutar mitt bref och tecknar:

Edert ringa sändebud

Pehr Erik Lindholm.

Brefskrifvaren är kateket. Med kateket förstår man en sådan person, som har årlig lön af landets styrelse och förrättar en skollärares embete, och dess­utom om söndagarna läser och förkla­rar Guds ord för sådana som hafva lång väg till kyrkan eller högst sällan besökas af invigd prestman. Förutom kateketen Lindholm finnes en vigd prestman i Sibirien, Johannes Granö, som är hemma från Österbotten. Han har sin bostad i staden Omsk i vestra Sibirien och det tillhör honom att be­söka de från Finland härstammande innebyggarene i Sibirien. Sedan denne pastor och kateket tjenat vissa bestäm­da år i Sibirien få de återvända till sitt fädernesland och få fortsättnings­vis uppbära sin lön af staten.

Uti ett enskildt bref till Församlingsv:s utgifvare, skrifver kateketen Lindholm att han är hemma från Åbo trakten, från Nagu socken och han har mycket fått lida i ungdomsåren såsom värnlös gosse, och derigenom blef han något luttrad, ,,men Herren, som är de faderlöses försvar har äfven haft om­sorg om mig."

Kateketen Lindholm säger sig ännu hafva två och ett halft år kvar af sin tjenstetid, sedan ämnar han, om Gud så vill, återvända till hemlandet. Han har varit i Munsala såsom orgelnist den tiden han reste till Sibirien, men dessförinnan praktiserade han uti Sved­bergska skolan. Han lofvar ytterligare bref till samma blad och tillägger att han under vintertiden har knappt om någon ledig tid, ty han har alla da­gar 5—6 timmar i skolan och söndagarna äro äfven upptagna af förrätt­ningar, nemligen barndop, begrafningar och gudstjensternas förrättande.

Så skrevs det i tidningen ”Finland no 147, 30.06.1890”

Redigerat 18.08.2007 av Elof Granholm