Helsingfors den 29 Augusti.

En kärleksplikt att fylla.

Det torde allt kunna sägas att vårt intresse för de till Sibirien förviste landsmännen icke fyller eller åtmin­stone icke hittills fyllt det tillbörliga måttet. Men om så varit är detta väl snarare att anses såsom en underlåtenhetssynd än att det skulle berott på någon slags medveten afsigt att låta desse olycklige så mycket svårare känna straffet för sina felsteg derigenom, att till eländet derborta, till skilsmessan från hemland och dem som äro kärast, skulle läggas afsaknad af den betydelsefulla tröst och upp­rättelse, som landsmännen här hemma med offret af några smulor från sitt bord kunna låta komma finnarne der­borta i Nord-Asien till del.

Så visst och sannt det är, att det moderna åskådningssättet i fråga om personer, som drabbats af rättvisans straffande arm, åtminstone sådant det uppenbarar sig i praktiken, ännu tyder på nog mycken allt annat än kristlig kärlekslöshet och brist på medkänsla, tro vi dock att de äro få som icke orka ut med en gnista af verkligt deltagande för våra landsförviste i Sibirien — såvidt desses läge är nog bedröfligt att motivera sådant, — och som icke, — hvilket mera be­tyder — äro beredde att offra en skärf till förbättrande af desse lands­mäns ställning, blott de få klart för sig hurusom finnarnes läge i Sibirien faktiskt gör behofvet af lyckligare landsmäns mellankomst trängande.

Blott man får klart för sig detta — häri ligger ett hufvudvilkor för att ropet på understöd för finnarne i Sibirien skall få något löst från förrådsrummen och kassaskrinen i hemlandet.

I grund och botten bor der icke så litet godt på djupet af våra hjertan, den enes som den andres. Det gäller blott att finna på guldådrorna der de gömma sig i hjertschakten. Förstår man att finna på dem, så tarfvas det ej märkvär­digare snille att med sina ord leda menniskohjertan ,,som vattubäckar" till det goda, till uppoffrande och kärleskfulla handlingar.

Det var ur antydda synpunkt en ändamålsenlig åtgärd af pastor Granö att vid en resa i hemlandet genom föredrag på skilda orter för landsmännen här aflägga ett lefvande vittnesbörd — mera lefvande än det tryckta ordets — om det moraliska och ekonomiska elände som trots att betydliga vinningar gjorts på senare tider ännu trycker en stor del af våra till Sibirien landsförviste.

I går höll pastor G. sådana föredrag här i staden, på finska språket vid en bönestund i Nikolai- kyrkan kl 6, på. svenska kl. half 8 i Gamla kyrkan. Åhörarne voro åtminstone vid det senare tillfället icke få. Nikolaikyrkan deremot var knapt fyld till hälften. Vi skulle tro att ett i god tid skedt mera efter­tryckligt notificerande af dessa föredrag skulle fylt templen ännu bättre. Och härpå hade ju varit något att vinna.

***

Föredraget om finnarne i Sibirien föregicks af betraktelser öfver kung Davids psalm 116.

Om finnarne i Sibirien
anförde pastor G. i hufvudsak följande: *)

Början var icke ond. 30 estfamiljer sökte och fingo af kejsar Alexander I tillstånd att flytta till Sibirien 1802. Det blef grunden till kolonin Rysbova, 225 verst vester från Omsk. Kolonin framlefde till en början ett tillfredsställande lif, — man hade sin kyrka eller bönehus, der ordet predi­kades och man led ej intrång på sin nationalitet, sina seder eller sina ego­delar af några kringboende folk. En finsk prest, hemma från Nyslott, blef särskildt i tillfälle att i kolonin utöfva en välsignelsebringande verksam­het. — Men den goda tiden gick ut när från 1850 dömde förbrytare från Finland begynte sändas till denna ko­loni. Sålunda tillfördes onda element, som icke dröjde att sprida gift i ko­lonins dittills så friska lif. — Å an­dra sidan tillväxte kolonins befolkning efter hand så att nya kolonier måste anläggas. En sådan blef  Bodele, be­lägen par hundra verste längre nord­ostvart och som befolkades af ingermanländare och finnar, en annan Vojadka.

— Föll det sig sedan så att enligt rysk lag ingen koloni i Sibirien fick bildas af enbart förbrytare och att med hänsyn till denna regel de frie kolonisterne i Rysbova inbjödos att bosätta sig bland de förviste i Jeniseiska guvernementet i Minusinsk. Några af de finska kolonisterne följde äfven inbjud­ningen och grundlade sålunda kolonin Verchne-Suetuk i Jeniseiska guvernementet. 1863 sände finska regeringen en själasörjare till finnarne i Werchne-Suetuk, men landsmännen i Rysbova bodde för aflägset derifrån för att; komma i åtnjutande af dennes tjenster. I stället uppträdde något senare en tysk pastor vid Obtrakten, med stor ifver egnande sig åt lutheranernes i Sibirien själavård. Hans sträfvan, hvilken det äfven tack vare re­geringens tillmötesgående lyckades honom att fullfölja, gick ut på att till Obtrakten sammanföra så många som möjligt af de lutherske trosbekännarne i Sibirien till en gemensam församling. Och tack vare guvernören i Tobolsk blefvo härefter alla från Finland landsförviste sända till den tyske pastorns område. Tvänne byar, den ena af finnar, den andra af ingermanländare, uppstodo så inom kort i denna trakt helt nära invid hvarandra. Den fin­ska byn, som bär namnet Helsingfors, räknar för närvarande 800 finnar, af hvilka dock många icke äro bofasta der utan resa från ort till annan på arbetsförtjenst. Lif och lefverne i detta Helsingfors urartade emellertid under den fortgående tillströmningen af förbrytare från östersjöprovinserna i  ytterlig grad. Det gick så långt att de  kringboende ryssarne  sågo sig tvungne hos   regeringen anhålla att förbrytare icke vidare  måtte sändas till den finska kolonin.  Följden blef att de landsförvisade finnarne härefter icke sammanfördes till större kolonier, utan den ene till en, den andre till annan ort och att våra landsmän nu finnas spridda öfver hela det vid­sträckta Sibirien. Det blef begripligtvis vida   svårare att efter denna för­skingring tillgodose finnarnes behof af själavård; och  än värre var att man till en   början icke ens gjorde hvad som kunnat göras i detta afseende.

Att depraveringen under sådana för­hållanden fruktansvärdt fortskred, sä­ger sig sjelft, och vid sin ankomst till byn Helsingfors fann pastor Granö lä­get verkligen allt annat än hoppgifvande. Men det har, tillfredsställande att omtala, mycket förbättrat sig sedan dess. Krogarna äro borta, några lönnkrogar finnas icke; i stället har församlingen i "Helsingfors" en egen skol­lärare, som efter sin ringa förmåga äf­ven söker fylla en predikants uppgift; 2 à 3 gånger årligen besökes „ Hel­singfors" af  pastor Granö. En nyk­terhetsförening med 60   medlemmar existerar der äfven och allt artar sig stadigt till det bättre. Äfven på andra håll hafva finnarne i Sibirien egna skolmästare.  Desse måste vanligen tagas bland de förvi­ste, och fylla icke stora anspråk, men i det vore än värre om de alldelessaknades.                                          

Pastor Granö uttalade som ett all­varsamt kändt önskemål att till kolo­nin Ob få en medarbetare från Fin­land, fast lekman, för att under hr G:s frånvaro fylla hans plats. Såväl härtill som för lindrande af det elän­de och den nöd för hvilken särskildt de sjuke och vanföre finnarne derborta äro utsatte, ett elände och en nöd så uppskakande att vi här knapt kun­na tänka oss dem, — saknas emeller­tid nödiga medel. Med tillhjelp af en i Åbo bildad förening har pastor G. emellertid lyckats i den närbelägna staden Omsk åstadkomma ett slags hem för de mest behöfvande finnarne der i trakten. Men ytterligare gåfvor erfordras för att kunna upprätthålla denna välgörenhetsanstalt. Gåfvor till densamma, i penningar eller in natura, mottagas, så meddelade pastor G., tacksamt äfven af hufvudstadens prestmän.

— Pastorn slutade sitt andragande med några ord om de orsaker som vanligen drifva våra landsmän till Sibirien. Följande fall är i detta afseende ka­raktäristiskt:

En man, hemma från Tammerfors, hade efter utståndet kortare fängelse­straff utträdt ur fängelset med det fasta uppsåtet att icke åter dit inträ­da, för öfrigt en föresats som alla fån­gar i liknande fall hysa. Men han drefs likväl dit tillbaka. Af hvad? Månne af  illvilja och deraf härrörande nya brott? Eller af lättja och lust att sorgfritt äta kronans kaka i dess palats för lagbrytare?

Döm sjelf!

Utkommen ur fängelset, sökte han genast erhålla arbete, hvarom han gjorde sig förhoppning så mycket mer som det var skördetid. I två dagars tid gick han från gård till gård med samma bön om arbete. Men man hann knapt erfara att mannen var en afstraffad, förrän obevekligt af olag följde, ofta nog åtföljdt af de hjertlösaste till­målen. — Han började tigga, — men det hette då att han var ung nog för att kunna arbeta för sitt uppehälle, och arbete gafs dock naturligtvis icke nu heller. I sin förtviflan uppsökte mannen en ängslada och lade sig der i den fasta föresatsen att svälta ihjäl. Men ett sådant uppsåt är nog icke lätt att fullfölja. Två dagar höll han ut, men då var han drifvets derhän att fängelset syntes vara att föredraga. Han bortförde "olofligen" en del lös­egendom från ett torp, gömde den i skogen och blef något senare på egen anmälan dömd för stöld. Sedan han sålunda åter tillöst sig entrén till fän­gelset, och vidare lefvat der någon tid, anhöll han att blifva deporterad till Sibirien. Den sorgliga erfarenheten under hans frihetsdagar efter det första fängelsestraffet hade uppfyllt hans sinne med bitterhet mot landsmännen här hemma. Af dem hade han in­gen vänlighet att vänts. — På samma sätt har kärlekslösheten mot frigifne afstraffade fört talrika andra våra landsmän till Sibirie».

Pastor Granös framställning för­klingade icke ohörd, åtminstone att döma af den resonans som gaf sig tillkänna i de klingande kollektbidragen. — Det saftlösa och hårddragna referat af hans föredrag vi, med hänsyn till tid som utrymme, få lof att här inskränka oss till, fyl­ler blott föga syftet att åskådliggöra i hvilken grad finnarne i Sibirien äro i behof af vår hjelp. Men att så är fallet borde och torde äfven derförutan, icke minst genom de bref till bl.a. detta blad, i hvilka pastor G. tidigare redogjort för förhållande­na bland landsmännen i Sibirien, småningom framstå klart för hvar man. För att i någon mån bidraga till saken, utställa vi från och med i morgon i tidningens kontor, Alexandersg. 46, en lista, der tillfälle till bi­drags tecknande står dem öppet som så­dant önska.

I fråga om saker sådana som dom och straff kunna väl menniskor gent­emot menniskor knappt visa för myc­ken samvetsgrannhet, för mycken godhet. — Och budet Dömer icke så varder i icke dömde skall kanske en gång i framtiden befinnas ställa stör­re anspråk på oss än såsom vi nu äro vana att se saken. — Men; huru som helst, är det väl icke meningen att vi skola låta i den skulds ställe, som våra olyckligaste lands­män med sitt straff derborta umgälla, uppväxa en annan, vår hemmavarandes gemensamma gentemot dem för visad kärlekslöshet.

*) som vi dock anföra med reservation för möjliga smärre misstag, beroende på misshörsel. Pastor G. har nemligen såsom i dag afrest från orten ej varit i tillfälle att kon­trollera referatet.   Red.

Så skrevs i tidningen ”Finland n:o 200. Torsdagen den 29 Augusti 1889”

Redigerats 18.08.2007 av Elof Granholm