Så skriver tidningen Land och Stad no 12, 19.03.1890

Från hemlandet.

En språkfråga. Om de svenska kolonisterna i Kronoborg yttrar Viipurin Sanomat bland annat:

„Några tiotal familjer flytta till Karelen från Österbottens svenska bygder, hvilka förblifvit svenska därför att de hållit sig fullkomligt skilda från det bildningsarbete, som höjt vårt folk till en nation med egen bildning och återfört hundratals familjer, hvilka stått på en högre bildningsståndpunkt, på den rätta vägen att blifva sin finska moders barn. De där svenskspråkiga familjerna ha funnit en ny hembygd, där de trifvas väl och ha vant sig vid de nya för­hållandena så, att därest icke det språk de hämtat med sig i den svenska kulturens namn skulle uppstyltas (pöngitetä), de utan att veta det, eller frivilligt till och med gärna skulle lämna sin svenska rotvälska (murrekangerrus), på det att deras barn kunde bli räknade bland ortens egna barn."

Uttalanden sådana som detta återkomma tid efter annan i endel fennomanska tidningar, och man kan ej nog förvåna sig öfver dem. De bevisa en hög grad af kortsynthet. Huru skall man med skäl kunna for­dra, att de, hvilka tala svenska, skola öfvergifva detta och upptaga ett annat, som talas af ett mindre antal människor i världen. Hvad nytta ha de väl däraf? Ingen.

— En helt annan sak är det att upp­mana personer att utom modersmålet lära sig ett eller flere andra. Helt säkert hafva också de svenska ko­lonisterna i Kronoborg insett vikten af att de, såsom bosatta inom en finsk ort, behöfva känna det finska språket, men hvarför i all världen förmena dem att sinsemellan tala svenska och låta sina barn undervi­sas på dessas modersmål. Ju flere språk en person känner, dess flere vägar stå honom öppna vid val af lefnadsbana. Den som känner endast det språk, som talas af flertalet inbyggare i ett land, och därför sä­ger: nu är jag på den rätta vägen och behöfver ej lära något annat, den är enfaldig människa, hvars omdöme i språkfrågan ej har den ringaste betydelse.

Redigerat 21.08.2007 av Elof Granholm