Så skriver signaturen P.N i tidningen Land och Stad no 35, 27.08.1890

Svenskars och finnars första bosättning i Amerika.

I våra  dagar resa många familjer från Skandinavien och Finland öfver till Amerika och komma då till ett välbefolkadt land. Européernas bosättning i Nordamerika är dock icke särdeles gammal. Det var först år 1607 engelsmän och holländare begynte anlägga  kolonier på Nordamerikas ostkust. Exemplet manade andra nationer till efterföljd. Holländaren Peter Minuit, som förut beklädt guvernörsämbetet i Nya Amsterdam i Amerika, framhöll för rikskanslern Axel Oxenstjerna i Sverge de fördelar, den svenska handeln kunde skörda af en svensk be­sittning i nya världen.

Resultatet häraf vardt, att Minuit stäldes i spetsen för en expedition, bestående af fartygen „Kalmar Nyckel" och „Gripen". Dessa afseglade i augusti 1637 från Göteborg öfver Holland till Amerika, där befälhafvaren den 29 mars följande år inköpte af en indianhöfding ett stycke land på Delawareflodens västra strand. Detta område kalla­des, moderlandet till ära, Nya Sverge. Vid ett af flodens tillflöden uppfördes ett fäste eller rättare ett blockhus, som efter drottningen benämdes Kristina. Holländarne, hvilka ägde besittningar i närheten, voro dock föga belåtna med sina nya grannar.

I juli 1638 afreste Minuit till Göteborg med sina fartyg, det ena lastadt med tobak, det andra med pälsvärk. Till kommendant å fort Kristina utnämdes en svensk löjtnant Peter Hollender. För öfrigt vid­tog man i hemlandet kraftiga åtgärder för att an­skaffa folk till den unga kolonin. Genom kungl. bref  af den 8 augusti 1639 befaldes landshöfdingen öfver Värmland att ifrån sitt län skyndsamt öfversända till Amerika förrymda knektar och andra förbrytare med deras barn och hustrur. Till utrustningen beviljades åt hvarje knekt en klädning och 10 daler koppar­mynt, hvarjämte honom lofvades att — om han så­dant önskade — få återvända efter ett eller två års förlopp.

Landshöfdingen stälde sig befallningen till efter­rättelse och afsände till Göteborg de personer, som han lyckats öfvertala att flytta till Nya Sverge. Bland dem funnos äfven några finnar.

Den 16 april 1641 erhöll samma landshöfding befallning att öfvertala de i hans län och norska gräns­området kringströfvande finnarne att godvilligt med sina familjer utvandra till Amerika. Men enligt hans uppgift lyckades han ej däri. Han lät då fasttaga en hop finnar och insätta dem i fängelset i Karlstad. På hans därefter framstälda fråga, huru med fångarne borde förfaras, svarade regeringen, „att det var be­hagligt, att det lyckats honom att få sådana skadliga och skogsför- därfvande finnar och löst parti vid hufvudet", och om desse ej godvilligt begåfve sig till Nya Sverge, skulle de anskaffa bofaste män, som ginge i borgen för, att de samvetsgrant skulle upptaga till odling  ödeshemman  eller  nya torp. Förmådde finnarne det ej, hade de ingen annan utväg än att resa till Amerika, eller ock skulle han låta slå dem i järn och hålla dem till arbete på kronans slott och gårdar.

Efter långvariga förberedelser fick det nybildade Västindiska handelskompaniet till stånd en ny expedition. Denna stäldes under befäl af öfverstelöjtnant Johan Printz, som blifvit utnämd till guvernör i Nya Sverge. I denna färd deltogo, såsom ofvan antydts, äfven finnar från Värmland. Printz afseglade den 1 november 1642 med skeppen „Svanen" och ,,Fama" samt framkom den 15 februari 1643. Han bosatte sig på ön Tenakong, tre mil från Delawares mynning. Midt emot hans residens uppfördes på stran­den skansen Nya Göteborg jämte en liten träkyrka samt längre upp vid floden blockhusen Nya Korsholm och Uppland. Kolonin upprättades och användes till indianernas omvändelse, till tobaksplantering, pälsvärkshandel, saltsjuderi, vin- och silkesodling, hvalfiskfångst m.m.                                                  

Ehuru under 1644 och 1647 nya inflyttningar skedde till kolonin, tillväxte befolkningen ganska långsamt. År 1645 lefde där endast 80 eller 90 svenskar, och i februari 1647 funnos där blott 183 själar. De nyinkomne finnarne bosatte sig på den plats, hvilken deras förut anlända landsmän efter sitt gamla hemland kallat „Finland". Den låg mellan fort Kristina och Nya Göteborg på Delawareflodens västra strand, sydväst om nuvarande Filadelfia.                

,,De förste nybyggarne hade fört med sig hästar, hornboskap, svin, höns, gäss och ankor, och dessa hade   mycket hastigt förökat sig. Hvete, råg, korn och hafre hade de äfven haft, men majs köpte de af vildarne. Med vildarne stodo nybyggarne i allmänhet på god fot. Jord stod då att fås för billigt pris; för en kanna brännvin kunde man erhålla ett så stort stycke land, som nu stod att köpa för 400 pund Pennsylvania-pengar. De första husen utgjordes af små stugor, låga dörrar och små gluggar med skåttbräde för". Väggspringorna tillsmetades med ler, emedan lämplig mossa ej fans. Spiseln murades i en vrå antingen af gråsten eller bara ler, om sten ej fans. Spjäll nytjades aldrig. Fähus bygdes i början, men denna sed aflades, då engelsmännen ej nytjade sådana.    En del, som ej voro skomakare, märkte ut med  foten, huru  stor sko de behöfde och sömmade ihop läder ungefär därefter, nämligen en botten, litet bakläder samt öfverläder. Dessa skor kallades ,,Kippaka". Kvinfolken gingo då i skinntröjor och kjort­lar. Badstugor brukade mest enhvar af de svenska i gubbens  barndom, och gingo de i bad gemenligen hvar  lördag. Denna tiden äro mest alla badstugor hos de svenska aflagda."

De flesta af finnarne hörde till den grupp af be­folkningen, som benämdes „frimän", hvilket ord be­tecknade de nybyggare, som af egen god vilja rest till Amerika och där åtnjöto vissa friheter och för­måner. Andra grupper åter bildade kompaniets tjän­stemän, hvilka uppburo årlig lön, samt löst parti och missgärningsmän (deporterade), som bodde på en afskild plats och användes såsom slafvar.

Finnarnes sysselsättningar framgår ur ett bref från engelsmannen William Penn 1683; han skrifver: ,,De första invånare utaf de kristna här i landet hafva varit holländare och därnäst de svear och fin­nar. De förra beflita sig om handelskap, de senare om åkerbruk". I ett tio år senare afsändt bref yttra sig finnarne om landets fruktbarhet och näringskäl­lorna: ,,Hvad som anbelangar vårt allmänna tillstånd uti detta landet, så äro vi mest allesamman bönder, som plöja och så, manuera (odla) land — mäkta kosteligt och fruktbärande —, erhålla goda skördar och rikligt uppehälle, exportera bröd, säd, mjöl, öl och så vidare. Våra hustrur och döttrar beflita sig mycket om spinnande och väfvande. Vi bo i stor vänlighet och enighet med de indianer, som på många år oss icke hafva någon skada tillfogat".

På hösten 1653 återreste Printz till Sverge. Orsaken låg däri, att holländarne, som 1651 på Delaware-flodens västra strand uppfört Fort Kasimir, rustade sig att på fullt allvar angripa den svenska kolonin; i augusti 1654 afseglade den holländska gu­vernören Stuyvesant med 7 skepp från Nya Amster­dam och angrep Nya Sverge med sådan framgång, att i september hela kolonin befann sig i hans händer.

Nu bestämdes det, att de af kolonins ämbetsmän och undersåtar, svenskar och finnar, som det önskade, skulle få återvända till Sverge; de, som föredrogo att kvarstanna, skulle få vidblifva den augsburgska tron och för sin räkning anställa en predikant. De flesta stannade, emedan de engång gjort sig förtrogna med förhållandena i det nya hemlandet.

Förbindelsen mellan gamla och nya Sverge uppehölls ända  till år 1778; då utreste pastor Nicolaus Collin till kolonin. Där var det svenska språket då så godt som alldeles utdödt, och efter Collins död, 1831, förenades församlingarna i för detta Nya Sverge med den episkopala kyrkan.

P.N.

Redigerat 22.08.2007 av Elof Granholm