En utflygt i Sibirien II

Skrivet av Johannes Granö

2007-12-23 14:48

En utflygt i Sibirien.

Af Johannes Granö.

II.

Sedan vi afskedat min tolk, skulle jag ikläda mig det svåra kallet, och oaktadt min ovana redde vi oss dock. Från Arbat hade vi en dagsresa till Tastip, som är den sista kosackbyn på Minusinska sidan om Altaibergen. Derifrån hade vi en väg om 400 verst till Kusnietsk. I Tastip ville vi lega oss hästar ända till Daniloffska guldpriskan i Altai. Genom bemedling af en landthandlande, Dmitri Iwanowitsch, fingo vi äfven ett nödigt antal hästar. Öfverallt påträffade vi vänliga och hjelpsamma menniskor. Så t.ex. samma handelsman, som icke blott var i farten en half dag för att skaffa oss hästar, utan ock bjöd oss tvänne särskilda gånger till sig som gäster. Natten före vårt uppbrott fingo vi ligga i ordentligt bäddade sängar, hvilket annars aldrig håndt mig på mina resor. Bra om man sjelf har något att kasta under sig på golfvet, ty från gårdens sida bestås intet.

Vi voro i qvarter hos en rik enka, som hade en våning af flere rum, med målade golf och tapetserade väggar, samt dyrbara helgonbilder öfverallt. Värdinnans syster hade gjort en helig pilgrimsresa till Kiew. Tidigt om morgonen gingo dessa fromma systrar och gjorde sin bön för de mest heliga bilderna. På min fråga huru hon var tillfreds med sin pilgrimsresa till Kiew, sade hon: nog skulle det vara rätt behagligt att göra en sådan färd, blott man hade duktigt med penningar". Ryssarna äro alltid, vare sig natt eller dag, färdiga att prata. Deras största nöje är att skocka sig till-sammans, vare sig antingen på krogen eller på något annat kärt ställe, hvarest deras språksamhet får obehindradt flöda. Ofta har det händt på mina resor, att grannarna   passat på tillfället, då jag druckit té i någon gård att komma dit för att prata.   Vid sådana tillfällen säga de ofta vid afskedet:   tack mycket för att ni varit så beskedlig och pratat med oss".    Före afresan infunno sig äfven nu några hos oss i sagde syfte. Bland dem utmärkte sig en småhandlare för sin goda talförhet, och ehuru vi voro högst svaga å vår sida att föra ett samtal på ryska, så gick det dock för fullt, emedan de voro så mycket står käre. Då det blef tal om fornforskningen, började han vidt, och bredt utlägga hvad han läst om jättar och an-dra vidunderliga varelser. Lemningar och ben af sådana hade man, enligt hans   påstående, funnit i Murmanska skogarna, om jag rätt fattade honom. En annan historie af större trovärdighet berättade han också för oss. Så ungefär låter hans berättelse: För några år sedan blef det en faslig uppståndelse här hos tartarerne i grannskapet. De hade nämligen funnit, som de trodde, en helig bild någonstädes i skogen. Till den tunna bilden började nu skaror vallfärdas. Slutligen for äfven jag dit, och hvad ser jag! Jo en gjuten qvinnobild af metall. Jag såg genast, att detta icke var någon helgonbild och sade, att lika   helig   vore bilden af min hustru eller hvilken annan qvinna som helst. Troligen har det varit, sade jag, en konung eller någon förnäm man, som låtit göra sig en bild af sin hustru; eller dotter, för att hafva ett minne af den kära, om hon doge. Bilden har | slutligen kommit   i jorden, samt har nu råkat hittas. Så hänger den saken ihop".

När han så talade af sin fullaste öfvertygelse, blefvo de stackars tartarerne helt vankelmodiga och snopna då all deras glädje öfver att Gud ihågkommit äfven dem med en underbar helgonbild blef dem   beröfvad. Slutet på saken blef den, att bilden inköptes till museet i Minusinsk, der den ännu är att ses. God lust hade jag nog haft att invända: bild som bild", men ansåg det nyttigare att skynda på affärden, och gick för att besörja om saker, som för den var af nöden. Ett pud rågbröds skorpor försedde vi oss med, samt diverse matvaror. Vår förare åtog sig att förse oss med färskt kött på resan, för hvilket ändamål han slagtade ett får. Förutom oss med våra tre hästar, bestod följet af vägvisaren ooh en arbetare från jernbruket, samt en packhäst, som bar fyra pud jernsaker afsedda för guldvaskeriet. Karavanen   bestod   följaktligen af sex hästar. Emedan vår väg gick för det mesta långsmed små bergsfloder, märkte man   icke   just   af annat landets höjning, än af vattnets hastighet i åarna, hvilka öfver allt bildade en oafbruten fors. Dessa måste man tidt och ofta öfvervada; ty än mötte ett berg på ena sidan, som tillspärrade vägen, än åter ett på den andra. Redan på första dagen nådde vi en höjd, der all sades odling upphörde, ty nattfrosterna berättades hafva skadat all gröda, som man försökt så der. Dag för dag blef skogen mer ogenomtränglig. Min oro, huru   vi   skulle hitta fram, emedan vi alla   foro   för   första gången på denna väg, försvann snart, ty det var en större konst att komma från vägen, än att hållas på den. Den   som icke sett en urskog, har ingen aning om huru stam vid stam stå der invid hvarannan, och huru- dana dimensioner de uppnå. Träd par alnar i genomskärning, sågo vi, men troligtvis finns det trän med tre alnars diameter, om man blott börjar söka. Sådana jätteträn hade ofta fallit öfver vår spång och endast genom huggning, bränning eller sågning hade man banat sig väg.

Mest förekommande trädslag på Altai voro lärkträd, gran, tall och ceder. Första dagen hade vi blott lärkträdsskogar att genomfara, men på den andra dagen gick vår väg genom stora cederskogar; och högst uppe bekransade granen höjderna. Skada blott att vår resa kom att ske så sent på hösten, ty numera fingo vi ej skåda den beprisade Altaifloran i sin herrlighet.

Af i Finland förekommande trädgårdsväxter iakttogo vi på Altai spireabusken, sibiriska ärter, humle och stormhattar. En myckenhet för oss okända både buskväxter och örter sågo vi såväl i bergstrakten, som ock på steppen. Nätterna tillbragte vi på denna, omkring 3400 verst långa resa, antingen i någon af andra resande uppslagen kåta eller balagan, som de på ryska kallas, eller ock i timrade hus, som guldvaskarebolagen låtit uppföra åt sig till hviloställen på resorna till och från vaskerierna. I de förstnämda har man föga skydd mot regn och blåst. Dock äro de i de öde skogarna nog kärkomna nattläger. Appelgrén aftecknade en sådan kåta. Den som läser Kyläkirjaston kuvalehti" torde komma att få se ett af våra nattherbergen afbildadt der. Till nätterna släpptes hästarne lösa för att söka sin föda. Men långt aflägsnade sig icke våra trogna bärare från oss, ty de hade en instiktlik fruktan för den ändlösa skogen. Under det karlarne afsadlade våra hästar, sysselsatte Appelgrén och jag oss med att samla ihop bränsle och granris för att sitta på.

Sedan eld uppflammat sattes tépan-nan på och vi började troget mala på våra skorpor. Att det icke fattades, märktes ögonskenligen på vägkostpåsen, som i betänklig grad minskades dag för dag. Föraren, som hade försett oss med färskt fårkött, skar deraf långa skifvor, dem han sedan trädde på spett, hvilka han slog fast i marken med ena ändan nära till stockelden, och stekte sålunda vid sakta eld. Köttet åts sedan med salt och var rätt välsmakligt. Den som vill försöka, kan göra det, ty konsten är ej stor.

Björnar skola finnas i myckenhet i Altai bergen, men vi råkade icke se någon. Ofta hörde vi hvisslingar från skogen, och redan funderade Appelgrén och jag om det icke tilläfventyrs vore nalle, som lät höra af sig, men vår förare upplyste oss om, att det var intet farligare djur än den beskedlige råbocken, som muciserade i skogen. I alla fall är det klokt, om man har med sig ett skjutvapen, ty man vet aldrig när det kunde behöfvas.

På denna väg träffar man sällan menskliga varelser och dessa torde ofta nog vara farligare att möta än skogens vilda djur. Guldvaskeriarbetet. Man har hört så mycket om dessa guldarbetares rysliga dåd, att man har en viss respekt för dem.

Ty alla äfventyrare från vestsibirien längta och sträfva till guldvaskerierna, hvarifrån mången af dem kommit med stora penningesummor, hvilka ofta blifvit samlade på allt annat än ärligt sätt. Hurudana vedermödor dessa arbetare äro   underkastade förstodo vi så väl af dessa från   vaskerierna återvändandes utseende som ock af hvad vi vid sjelfva arbetsställena erforo. Att vandra flere hundra verst genom ödeskogar under regn och i träck ända till knäna, att gång på gång vada öfver strida floder med iskallt vatten, att genomvåta bivuakera vid en stark eld allt detta måste en guldarbetare underkasta sig. Dessutom måste han vara alltid på sin vakt, ty om sömnen tynger hans ögon, så kan en rofgirig kamrat måtta ett dödande slag mot hans hufvud. Vid sjelfva vaskerierna !åter söker man guld med sådan ifver att det gifves ingen rast och ingen ro. Icke ens hvilodagen hålles i helgd. Sak samma, sön- och hvardag lika. Låt den arma kroppen slita, blott man finner guld!

En annan gång träffade vi oförmodadt på två urinnevånare i dessa skogar. Hvad för folkslag de egentligen äro, känner jag icke. Att de äro ett mongoliskt folkslag, derom är det intet tvifvel. Men föröfrigt likna de hvarken kirgiserne eller tatarerne i vestra Sibirien. Dessa två karlar, som vi träffade, sågo mest vilda utaf alla folkslag, som jag sett. De lefva af jagt och fiske, samt bekänna sig till den ortodoxa läran, hvarpå de som tecken bära ett kors på halsen. Dock sades det, att de dyrka sina egna gudomligheter, hvilket äfven är troligt, ty någon insigt i den kristna läran hafva de icke, hvilket man äfven måste säga om den ryska allmogen öfverhufvudtaget i Sibirien. Ty fastän det ryska folket har ett hyfsadt yttre och ett mycket trefligt och ledigt sätt att skicka sig, så ärdet, hvad samvetet beträffar, i ett beklagansvärdt mörker. Lika som det är det finska folkets lycka, och en borgen för dess framtid, att dess samvete är upplyst och dess rätts- medvetande utbildat, så är frånvaron deraf roten och orsaken till allt ondt i Ryssland. Att den grekiska kyrkan har någon omsorg om, att bibringa dessa haltvilda menniskor i Altai-bergen kunskap i den kristna läran, kan slutas deraf, att missionärer skickats till dem, äfvensom deraf, att man uppfostrat många af dem sjelfva till prester. I en by, nära till Kusnietsk, hvarest såväl ryssar som tartarer bo, var presten en tartar. Ryssen, som berättade detta för oss, tillade, att man aldrig haft en så duglig prest, som den de nu hade. Oaktadt den kristna läran öfverallt derborta erkännes som statsreligion, så skall dock den scha-manistiska religionen ställvist vara ännu i full blomstring. Orsak vore det ock att studera denna ursprungliga, öfver hela jorden så utbredda religionsform, ty, enligt min tro, finnes deri mera, som hänvisar till en uppenbarelse, än man skulle tro. Snart skall ock den tid komma, då intet ställe finns i Asien, der man skall kunna lära sig känna denna hedniska kult. Ty från Hög-Asien har bramanismen undanträngt den och från norr och vester har kristendomen gjort sitt inträde, så att en qvarlefva numera finns blott på gränsmarkerna mellan Ryssland och Kina. Men nog nu om denna sak.

Vi köpte några harar och hjerpar af dessa skogsmenniskor, hvilka i utbyte fingo bröd och litet thé. Helt försagda tycktes männen vara och stodo hela tiden, som vi voro hos dem, med blottade hufvuden. Af dem hörde vi ock, att vi kunde hinna till natten till ett blockhus. Alltså skyndade vi på våra redan trötta hästar och vågade öfver ån gång på gång. Dagen gick till ända och huru vi än spejade, dyntes ingenstädes tecken till en menniskoboning. Redan hade vi förlorat allt hopp om, att nå den efterlängtade hviloplatsen och voro i beråd, att slå oss ned på den af regn och snöslagg uppblötta marken, då en af reskamraterna varseblef ett eldsken i skogen. Hurudan känsla af glädje och hopp ett eldsken under en mörk natt i skogen förmår upptända hos en vandrare, erforo vi till fyllest. Blott engång ännu öfver ån och så voro vi framme vid blockhuset. Torra och varma rum stodo oss nu till buds. Sedan vi druckit vårt thé, som vaktens gamla gumma serverade oss, gingo vi att söka en behöflig hvila. Förutom oss hade äfven tvenne herdar tagit sitt nattlogis i samma qvarter. Af dessa tycktes den ena vara på dåligt humör, ty han kunde icke tåla, att våra följeslagare, som af glädje, att hafva nått en menniskoboning, anlitade flitigt nog bränvinsflaskan, förde ett mera lifligt och högljudt samtal sinsemellan. Sitt missnöje tillkännagaf han genom ett otydligt brummande, som liknade mycket nog björnens. Detta hans störande af glädjen och den muntra sinnesstämningen hade en finne troligen icke lidit, utan hade man snart haft gräl och slagsmål att vänta. Men ryssarne icke så. Slutligen, då herdens brummande blef allt starkare, vände sig den ene af våra följeslagare helt vänligt till honom och frågade: Hvad är det, som du är så ledsen öfver, far lilla?" Detta sade han med en min och en ton, som om han varit färdig att omfamna och kyssa den tilltalade, hvilket icke varit olikt en något ankommen rysse.

Ur tidningen "Finland no 75"
30.03.1888
Redigerat av Elof Granholm 23.12.2007

Senast uppdaterad 2007-12-23 17:59