I emigranternas spår 1(2)

Från Terjärv till Amerika
 

Emigrationen är en så viktig del av vår gemensamma historia, att var och en som intresserar sig för de senaste hundra åren av vårt lands öden inte kan undgå ämnet. Avsikten med föreliggande artikel är att presentera en kortfattad skildring av utflyttningen från Terjärv samt av den miljö och de förhållanden som mötte emigrantema i deras nya hemland.

I första hand sökte sig terjärvborna arbete inom eget land. Många flyttade till städerna i söder. Andra sökte sig ända till Ryssland. Efter nödåren på 1860-talet skedde en stor utflyttning till Parikkala och Kronoborg.

Enligt tidigare undersökningar skulle sammanlagt 1.467 personer ha emigrerat från Terjärv under åren 1870-1914. De senaste årens forskningar i kyrkoarkivet har gett vid handen att drygt 1.800 terjärvbor utflyttade till USA, Kanada och Australien under perioden 1860- 1960. Emigrationen från Terjärv till Amerika började på 1870-talet. År 1872 reste 12 terjärvbor till det stora landet i väster. Åren 1880-1910 inföll den stora emigrationsperioden för Terjärvs del. Inte mindre än 650 terjärvbor lämnade hemorten under tiden 1890-1901. Många av dessa var unga män som rymde undan det olagliga värnpliktsuppbådet. För 164 terjärvemigranter står uttrycket “förfallolöst uteblivit” antecknat i kyrkoboken, vilket betyder att personen ifråga inte hade infunnit sig till värnpliktsuppbådet.

Att emigrera innebar att bryta upp från en geografiskt och socialt bekant omgivning. Men det betydde också ett möte med nya kulturmönster, normer och sedvänjor. Redan de stora hamnstäderna i England, vilka de flesta emigranter passerade när de reste till Amerika, måste ha tett sig storartade i jämförelse med den österbottniska hembyn.

Jag skall i det följande ge några axplock från ett emigrantbrev, där personen ifråga berättar om sin resa till Amerika på 1880- talet. Han skriver:

“Lördagen den 28 juli 1886 hissade vi vårt ankar och vi lämnade Jakobstads redd. Vi seglade framåt i god aktervind. En och annan framskjuten holme och udde av vårt fosterland, liksom vinka oss farväl! Ehuru anblicken av allt var förtjusande och angenämnt, var det inte tillfyllest för mig. Jag nästan darrade av fruktan för den långa resan som förestod och en gripande vemodskänsla uppfyllde min själ, när jag tänkte på att skiljas från det land som varit mig så kärt. Från de mina, kända och vänner vilka kanske för sista gången tryckt min hand.

Följande morgon hade vi Åland i sikte. Fartyget rullade fram över böljor tills vi hade Bornholm i sikte. Då kastade vinden om till motvind för oss. Vi kryssa där i fem dygn utan att vinna nämnvärt. Efter fem dygns kryssande uppnådde vi Helsingör, varest vi låg en väcka och avvaktade medvind. Sedan vår seglation varat i fem väckor uppnådde vi England och förtöjde lyckligt i Hulls docken.

Vår seglation från Jakobstad till Hull hade varit mig så tung att jag saknar förmågan att uttrycka för er densamma, och nu lär det inte bli något lättare, sen vi måste vistas med främmande folk och allt är obekant för oss. Jag lämnar mig och mina kamrater i Guds beskyddande hand och hoppas på hans bistånd med hälsa och krafter att uppnå målet för vår resa.

Vår god kapten beledsagade oss till emigrantkontoret och bestyrde för oss biljetter till Liverpol. Kaptenen räkte oss handen och önska oss lycka på färden. I afton är ni Liverpol sade han. Tåget till Liverpol rörde sig och det bar av i flygande fart. Vi passera förbi vackra plantager, trädgårdar och konstruktoner, vilkas anblick livade våra sorgbundna tankar.

Vi kom på morgonen tillsammans med 400 andra emigranter från olika länder till den store atlantångaren St Andreas, som skulle komma senare på eftermiddagen och hela bleckslagare marknaden flyttade till oss. Jag försåg mig även som de alla andra med tre mat och drickskärl av bleck. Skarmmel av den ofantliga mängden av tomma plåtkärl, blandad med kvinnor och barnskrik, uppfyllde allt med ett osammanhängande ljud. Fartygets befälhavare lotsade var och en i sina klasser. I den salongen vi kom var vi 100 man. Rummet var avbalkad i tre mindre sängrum, på vardera sidan. Uti var och en av dem låg sextio man i sina brädhyllor över varandra.

Följande morgon då dagen började ljusna, styrde vi kosan till Irland, där vår ressällskap ökades med 100 utvandrare. Den 7 sept. lämna vi Irland. Det stora majestätiska ångskeppet styrde sin kosa ut mot det blå, mot väster. En storm drog fram över oss, kistor och kappsäckar stångades, sen de kastats över sin klossa. Ingen vågade gå emellan, ty de gåvo känbara stötar och omformade bleckkärlen mellan sig till underliga fasoner. Vi hade med oss komider och teaterspelare, som roade oss under resan. På den stora oceanen såg vi inte mera skymten av några selare, men sjötumlare av olika slag som blåste upp vatten ganska högt.

Resan över världshavet från Irland till Quibeck räkte inte mera än femton dygn, oaktat vi hade svår motvind. Vår resa var ämnad till New York, men vi fick inte biljett dit för kolerans skull, utan vi måste landstiga i Quibeck. Jag och mina kamrater var som vilsna får, med stor bekymmer över vår resa. Vi köpte biljetter till Chicago och anlände dit på Mikaeli söndagen, därifrån med ångbåt på Michigan insjö och Lake Superior till Staden Duluth i staten Minnesota.”

Så långt brevskrivaren, som slutar sitt brev med att konstatera: “Jag haver ända hittills ångrat min resa, men nu ser det ut att ljusna lite”.

I ett annat brev, daterat den 20 januari 1887, berättar samma emigrant om sitt liv i det nya landet. “Jag är uppe i indiandernas vilda skogar”, skriver han, “och hugger sågstock i vinter. En indean vet jag här som har skjutit 200 hjortar i vinter, han har säkert förtjänat 1000 dollar med sin jakt, ty här är otroligt mycket vilddjur. Men inte undersamt i en sådan ofantlig stor skog, när man från ett träd eller stam får 6 till 14 sågstockar.”

I Minnesota och Wisconsin hade de terjärvbor som emigrerade i slutet av 1800-talet upprättat en egen koloni. I städerna Duluth och West Superior fick ett stort antal emigranter arbete. Städerna var upplagringsplatser för säd som skulle transporteras till insjöfartygen. Ändå var det de stora skogarna, som var den viktigaste arbetsplatsen. Det var dessa skogar som hägrade för mången emigrant och man trodde sig här kunna göra stora pengar. En del lyckades skapa sig ett tryggat uppehälle, andra fick se sina drömmar grusas. Mycket berodde på huruvida man hade karaktär att motstå de frestelser som snart skulle möta. Bl.a. de många krogarna utgjorde en lockelse för skogsarbetarna under deras fritid.

West Superior

Sommaren 1970 besökte vi staterna Illinois, Wisconsin och Michigan. Efter en tredagars bil- färd kom vi till huvudmålet för vår resa, West Superior, en stad med ca 20.000 invånare. Med beundran tänkte vi på de emigranter som hade anlänt hit i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. I veckotal hade de färdats med båt och med tåg och många av dem kunde inte ett ord engelska. De sökte arbete i skogarna eller i gruvorna för att klara sitt uppehälle och för att få pengar till de viktigaste förnödenheterna i det nya landet. Vad skulle möta oss i West Superior? Det var nämligen den stad som Nabb-Emil och min far så ofta hade samtalat om, när de under vinterkvällarna satt och ventilerade gamla amerikaminnen.

När motorvägen slutade i utkanten av staden körde vi in i en härlig naturpark. Efter ett par kilometer fick vi syn på stadens ståtliga universitet. Vi kunde konstatera att utvecklingen hade gått i rätt riktning. I universitetet får emigranternas ättlingar den utbildning som deras förfäder saknade. Vi fortsatte in i staden och letade reda på den adress som vi hade fått. En gammal man mötte oss på trappan. När han fick syn på oss fuktades hans ögon av tårar. Han öppnade stora famnen för sina långväga gäster. Vi märkte att det var glädjetårar som rann ner för hans ansikte. “Det är 60 år”, säger han, “sedan jag lämnade Haltas och det är första gången som någon av mina släktingar kommer och hälsar på”. Dagen därpå gick vi en rundtur i emigranternas spår. Vi besökte ett par boardinghus, där många av emigranterna hade bott. Det var ett sådant hus som Nabb-Emil och Maria förestod under sin tid här. Vi kunde ana oss till hur det var när vårt folk kom hit. Den gamla kyrkan såg förfallen ut och en ny kyrka hade byggts i närheten av den. Det var troligen i den gamla kyrkan som mina föräldrar under sin vistelse här blev vigda till äktenskap.

Vi sökte oss upp till den gamla begravningsplatsen, som var belägen på en hög kulle. Till höger låg norrmännens begravningsplats och till vänster fanns den plats där de finlandssvenska emigranterna begravde sina döda. Vi skapade bort mossan av gravstenarna och kunde läsa bekanta namn. Men på många gravar fanns inga gravstenar. I en av dessa gravar vilar också min bror, som jag aldrig har sett. När vi stod där kom jag ihåg vad pastor Gustav Oberg - han tjänstgjorde en tid i denna församling - en gång efter sin hemkomst till Finland berättade: “Vi var tre pastorer som följde två emigranter till den sista vilan. Det fanns inga anhöriga eller vänner som övervar deras jordfästning. Vi satte en blomma först på den enes grav och sedan på den andres och vi sade: Herren Eder Gud skall uppväcka er på den yttersta dagen”.

Vårt ålderstigna värdpar suckade när vi räckte våra händer till avsked: “När vi kom hit på 1910-talet”, berättade de, “talades här mycket svenska i staden och från barnen som lekte på gatorna hördes enbart svenska, men nu är det helt annorlunda. Numera talas enbart engelska”.

Vi fortsatte färden, men gjorde ett uppehåll i Lake Nebagamo. Där mötte oss nya överraskningar. Vi fick träffa Ester Finell eller Haga-Ester och hennes familj samt Sunaback-Reinhold och Nykäs-Rosa med familj. Alla hade vackra hem, samt båtar och sommarstugor som de ville visa oss. I dessa trakter hade också Norrback-Janne och hans familj varit bosatta.

Duluth

Staden Duluth i staten Minnesota var en välbekant plats för många emigranter från Terjärv kring sekelskiftet. Staden grundades på 1700-talet men först på 1870-talet fick den sin järnväg. Kort därefter började man avverka de väldiga skogarna däromkring. Vid sekelskiftet var Duluth centrum för en stor sågverksindustri. År 1890 upptäckte man här stora järnmalmslager och inom ett decennium var Duluth med sina långa och höga lastningskajer den största exporthamnen av järnmalm på Lake Superior. År 1890 hade Duluth en befolkning på omkring 5.300 personer men redan år 1920 översteg befolkningen 100.000 personer.

Det är känt att en del finlandssvenskar bosatte sig i Duluth under 1880-talet. En av dem som vid denna tid flyttade till staden var Hanna Kynell från Nedervetil. När hon redogjorde för sin ankomst med tåg fick hon tårar i ögonen. Hon berättade att hon hade föreställt sig att Duluth skulle ha varit en stor stad, men när hon kom dit fann hon att orten knappast var större än en österbottnisk bondby. Huvudgatan var en krokig väg, där det inte var lätt att ta sig fram varken vinter eller sommar. Folk bodde i träkåkar mellan stubbar, stenar och buskar. Dessa bostäder var byggda av billigt material. De första emigranterna hämtade sitt vatten från den närbelägna sjön. Senare kunde man köpa vatten för 5 cent per ämbar av en August Singer. Denne var utgången från Närpes och finnarna kallade honom för “Vesi-Aukusti”. Så småningom växte orten och olika slag av affärer öppnades. Alfred Johansson från Gamlakarleby hade två stycken klädvaruaffärer i staden. År 1903 bodde här mellan 300 och 700 finlandssvenskar. Antalet växlade från årstid till årstid. Under sommarmånaderna var antalet störst, eftersom skogsarbetarna då hade ledigt från sitt skogsarbete och kom till staden för att söka jobb på sågverken.

År 1897 beslöt finlandssvenskarna att organisera en egen församling. Namnet på församlingen blev “Svensk Finsk Evangelisk Lutherska församlingen”. Bland emigranterna finns det flera män som hade utbildat sig till präster. En av dem var Erik Johansson - eller Ryss-Erik som han också kallades - från Jeppo och han blev församlingens första pastor. I denna församling tjänstgjorde också Gustav Oberg från Purmo som präst. År 1930 var församlingens medlemstal 555. Det betydde att församlingen då var den största finlandssvenska lutherska församlingen i hela USA.

Det var för mig en stor upplevelse att få besöka städerna West Superior och Duluth. Till dessa trakter hade nämligen åtta av grannens barn emigrerat och jag hade i min barndom hört många berättelser från just dessa områden. Vår färd fortsatte genom staten Michigan. Här fanns många gamla gruvsamhällen, som vi passerade. Vi gav oss tid att besöka den historiska järngruvan Iron Mountain. Vi satte oss i en öppen järnvägsvagn som förde oss 2.000 meter ner i gruvan. Iklädda tunga skyddskläder var det lätt att i tanken flytta sig tillbaka till slutet av 1800-talet då gruvan upplevde sin glansperiod. Då fanns det många emigranter som bröt malm i den. Under de 87 år som gruvan var i bruk användes endast handkraft vid malmbrytningen.

Det berättas att gruvbolaget testade folk från olika länder och kom till den slutsatsen att emigranterna från de nordiska länderna var de mest uthålliga gruvarbetarna. Därför välkomnade man gärna de invandrare som kom från dessa länder. Men arbetet i gruvan var tungt och slitsamt. Man arbetade i 12 timmars skift och olyckor inträffade ofta. Den s.k. “gruvlungan” och lunginflammationen var förödande sjukdomar bland dessa arbetare och mången ung man mötte här en alltför tidig död. Så småningom fick man dock till stånd något slag av fackförbund, som genom strejker åstadkom en förkortning av arbetstiden till 10 timmar per dag.

Det var inga lättförtjänta pengar som väntade dessa första emigranter från Finland. De flesta av dem fick arbeta långa och tunga arbetsdagar. En ung flicka berättar om sin första tid i Amerika:

“Min bror ägde ett bordinghus, som var tre våningar högt. Här bodde ibland upp till 30 man. En del utav de unga flickorna arbeta på bording-hous, men flertalet blev tjänarinnor i amerikanska familjer och det var bättre, för där fick man lära sig engelska språket och hur det gick till i de amerikanska hemmen och mycket annat därtill. Den som hade en sådan tjänst var ledig på torsdag eftermiddag och söndag eftermiddag efter en sen middag för herrskapet.

Efter det emigranterna byggt en hall, dansa vi där på lördagkvällar och så blev vi flickor bekanta med unga män. Ja det var det enda nöjet vi egentligen hade. Efter någon tid gifte sig flickorna med någon landsbo. Vanligen med någon som var från samma kommun”.

Från New York till Bridgeton och Vineland

Emigrationen tilltog under början av 1900-talet. I regel var det via New York som emigranterna kom till USA. New York har därför kallats för Amerikas tröskel. Vanligen hölls invandrarna en tid i karantän på Ellis Island. För att komma vidare därifrån krävdes att man var frisk, hade $ 30 i kontanter samt att man hade någon anhörig som kom och mötte.

Ända fram till 1920-talet bodde terjärvborna relativt utspridda i New York-området. Vid den tiden slog man sig dock ihop och köpte kooperativt tre stycken sexvåningshus. Det gjorde att det uppstod en terjärvkoloni i Bronx. Här byggde terjärvborna också en egen kyrka i slutet av 1920-talet. Kyrkbygget var en stor satsning som krävde tunga uppoffringar och en helgjuten enighet.

Terjärvkolonin i Bronx var ett unikt företag, som är väl värt att dokumenteras på historiens blad. Här i hjärtat av New York kunde man höra folk tala om “tärjär-hill’’ och “tärjär-tjyrtjo”. Ännu så sent som på 1960-talet kunde man här få lyssna till samtal på terjärvdialekt ute bland folk på gatan.

När nya terjärvbor anlände till New York fann de här en fristad och fick den hjälp som behövdes för att komma i gång i sin nya omgivning. Blev man därtill medlem av församlingen var man fullständigt en av dem!

Den stora ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet satte djupa spår också i emigranternas liv. Många kämpade hårt för att överhuvudtaget klara livhanken. Att brottsligheten under denna tid inte blev någon belastning för terjärvemigranterna får till stor del tillskrivas den nygrundade församlingen, som med sina aktiviteter ledde ungdomarna in på sunda banor. Även olika slag av föreningar, såsom t.ex. Order of Runeberg gjorde sitt bästa för ungdomen genom att anordna idrottstävlingar och kulturella aktiviteter. En ungdomsförening under namnet Österbotten bildades och den bestod till största delen av ungdomar från Terjärv och Nedervetil. Arbetslösheten blev dock långvarig och svår. Och eftersom arbete inte fanns att tillgå i New York var det många som började fundera på att flytta till andra orter i landet. För en del terjärvbor blev nu Bridgeton och Vineland i södra New Jersey viktiga tillflyktsorter. Det var i dessa trakter som Sverige-Finland ca 300 år tidigare försökte bilda en koloni, kallad “det nya Sverige”.

Vi skall i det följande se hur livet kunde te sig för dessa “vinelands-utflyttare”, som de allmänt kallades. Vi låter en av utflyttarna berätta:

“Den 25 mil långa vägen var snart till ända. Två familjer med två barn var samt nödvändiga hushållsförnödenheter var instoppade i den trasiga bilen. Bohaget var ringa och den boning som väntade oss var heller ingenting att skryta med. Huset var inte alldeles litet, men den ampra gumman, som ägde det, höll hela bottenvåningen för sin egen räkning. Andra våningen hade använts som hönshus och källaren var fylld med skräp. Åkerjorden, som farmaren skulle bruka, var liten till arealen. Den var torr och utsugen av den föregående farmaren. Det var som att flytta årtionden tillbaka i tiden. Den fanns ingen elektricitet och ingen vattenledning. Hästen var så gammal och medfaren att den måste hjälpas upp på morgnarna, och det gjorde att jag fick en skada i magen för resten av livet. Vi hade italienare som grannar både i öster och i väster och deras framtidshopp var detsamma som vårt: att få en tryggad levnadsstandard.”

“Men skam åt den som ger sig”, lyder ordspråket. Snart stod en egen traktor och en egen bil på gårdsplanen. Nya hus byggdes och gamla renoverades. Släktingar och bekanta i New York kom på besök och kunde konstatera att utflyttarna levde under bättre ekonomiska villkor än många av de emigranter som hade stannat kvar i storstaden. Och inom några år hade ett 30-tal familjer av finlandssvensk härkomst flyttat till området. Nu grundades en svensk förening som fick namnet Normandia Club. Syftet med föreningen var att bevara det svenska språket och den finlandssvenska kulturen. Bland utflyttarna anordnades julfester med svenskspråkigt program. Sommartid samlades man på någon gårdsplan, där man anordnade sporttävlingar, drack kaffe och åt korv.

Efter andra världskriget, då judarna i stora skaror invandrade från Europa, kom emigranternas hönsfarmer i ett nytt läge. Judiska flyktingar fick förmånliga lån av bankerna och kunde satsa på stora hönsfarmer med stor produktion. Detta gjorde att de finlandssvenska emigranternas farmer blev mindre lönsamma. Emigranternas barn, som hade upplevat arbetet på hönsfarmerna tungt och slitsamt, sökte sig i regel till andra arbetsområden. I synnerhet innebar efterkrigstiden ett uppsving inom byggnadsbranschen.

År 1957 kom vi för första gången till dessa trakter. Vi sammanträffade då med många av dessa utflyttare. Särskilt minns jag en begravning som vi närvar vid. Här mötte vi en stor skara personer som hade lämnat Finland i början av 1920-talet. Alla dessa visade ett stort intresse för sitt gamla hemland. “Hur står det till i Finland”, var en ständigt återkommande fråga som vi fick svara på. Det visade att deras känsla för det land som de hade lämnat i sin ungdom var levande och stark.

Det är inte många i dessa trakter som numera frågar hur det står till i Finland. Endast ett fåtal av de gamla utflyttarna finns kvar. De flesta har gått över tidens gräns och deras livsverk håller på att falla i glömska.

Ekonomisk och industriell verksamhet

Här är inte platsen för en uttömmande skildring av våra landsmän som affärsmän i Amerika. Men några glimtar från detta område vill vi i varje fall försöka ge.

I terjärvkolonin i Bronx i New York fick de flesta sin inkomst från snickeri- och byggnadsbranschen. Här fanns hela skalan av yrkesmän, allt från broarbetare till inredningssnickare. Och de flesta av dessa ansågs vara fackmän på sitt område.

Flera inredningsfirmor (Architectural Woodworking) organiserades och drevs av terjärvbor. Banbrytare på området var Victor Johnson (Messveka-Victor), född 1869. Han kom till New York år 1893. Han arbetade till en början som vanlig snickare, men blev så småningom arbetsledare inom inredningssektorn. År 1910 startade han en egen firma under namnet “Jules Dubois Moulding”. Firman utvidgades i rask takt och år 1930 sysselsatte den inte mindre än trettiotalet arbetare. Under depressionen drabbades den dock hårt och måste läggas ner.

Den andra firman på området grundades år 1926 under namnet “Interior Woodworkers Inc.” av Arthur Ericson, Johan Ericson och Victor Strand. Dessa var i nämnd ordning president, vicepresident och sekreterare. De två förstnämnda kom från Hitis medan Victor Strand kom från Terjärv. Firmans huvudkontor var till en början beläget på 22. gatan i New York och därefter i ca tio år i Long Island City. När Johan Ericson utträdde ur firman omkring 1940 omorganiserades den och antog namnet Wood Art Inc. Huvudkontoret flyttades då till Westwood.

År 1952 lämnade Victor Strand Wood Art och grundade tillsammans med sin son Eric en egen firma inom samma sektor. Firmanamnet var nu “Victor and Eric Strand, Inc.”. Många är de terjärvbor som under årens lopp har arbetat inom dessa firmor.

Vi kan vidare notera att Saga och Valdemar Wiik startade en motellrörelse i staden Grants Pass, Oregon, i slutet av 1940-talet. Att motellet var högsta klass bevisas av att det har haft medlemmar ur familjen Kennedy bland sina gäster.

En terjärvemigrant med framåtvilja och energi, som i detta sammanhang också kan nämnas, är Donald Widjeskog. Han kom till Amerika vid 24 års ålder. Han fick kämpa hårt under det första året, men sedan kan kom till terjärvkolonin började det gå bättre för honom. Vid sidan av sitt arbete gick han på kvällskurser i engelska. Så småningom blev han delägare i en mindre byggfirma. Han fortsatte att studera under kvällstid och utdimitterades efter några år som ingenjör. Men det slutade inte här. Vid 50-årsålder var han utbildad arkitekt med egen arkitektbyrå. Och från universitetet erhöll han hedersomnämnande.

I bergsstaterna väster om Illinois är det inte lika lätt att finna några terjärvbor. Men om vi fortsätter till västkusten blir situationen annorlunda. Här återfinner vi många personer med terjärvblod i ådrorna.

Under 1920-talet slog nämligen fanertillverkningen på allvar igenom i dessa trakter. Vid denna tid bildades Olympia Veneer Company, i vilket de flesta delägarna var av finlandssvenskt ursprung, bland dem också terjärvbor. Detta kooperativa bolag för tillverkning av faner var det största industriella företag, som ägdes och leddes av finlandssvenskar i Amerika. Det förtjänar därför en mera detaljerad redogörelse. Detta bolag ger också prov på vad samarbete och sammanhållning i en grupp kan åstadkomma.

Hilding Widjeskog

(Ur ”Hundra år för hembygden: Sparbanken i Terjärv 1891-1991”)