Finnarne i Malungs och Äppelbo obygder

(För Dalpilen.)

När finnarne först hit inflyttade, är ej med visshet kändt, men om Gustaf Vasa säga dessa skogarnes söner, att »han gaf dem tillåtelse att bo i denna öken». Att större inflyttningar från Finland skedde i det följande århundradet, vet man. Afradsberg togs då i besittning af Kokkoinen. Då tolfte Karl lefde, kommo allt flere finnar hit till skogarne, och liksom det forna Israel delades de inflyttade, enligt gamla handlingar, i 12 stammar: Jugga, Kokkoinen, Kropp, Orbis, Viner, Sikkas, Polkonen, Vaitzen, Hakkran, Kasainen, Khärronen och Havvonen. Dessa stammar sammanblandades snart med hvarandra, och numera är stamindelningen helt förgäten. Den mest utbredda är dock Hakkrans slägt, och den stammen räknade för fyrtio år sedan 300 medlemmar, kringströdda i bergen.

För omkring 50 år sedan talade här ännu en och annan af de äldre ren finska, men hemlandets språk är nu nästan utdödt. På berg, sjöar och mossar återfinner man dock stundom ännu finska namn, och folktypen har ännu stor likhet med bröderna och systrarna i landet i öster.

När man kommer in i finnens låga stuga i viljande skog, fästes blicken vanligen vid den präktiga lodbössan, som bredvid sin tillhöranda krutpung hänger på väggen. Stundom har kolfven några skåror, och dessa, måhända skurna af farfars far, äro betydelsefulla nog. De angifva, huru många elgar och björnar, som under tidernas lopp fallit för bössans stora, i finnens »kulform» stöpta lod. Så stor som förr är ej skjutskickligheten hos »ödemarkens söner». För ett femtiotal är sedan, då ännu skogarne här vimlade af vild, började redan finngossen pröfva sin faders bössa, och öfningen gaf stor färdighet. På långt afstånd föll tjädern i de skumma furuskogarne, och elgen, som i ilande fart flydde öfver den sänka »kölgen», stupade med genomborradt hjärta.

Jag såg en gång en gammal finne ute i det fria fästa en liten fickspegel på väggen och, vänd emot glaset, sköt han med ofelbar säkerhet öfver sin axel på det långt bakom belägna målet, hvilket aftecknades i spegeln. Gör det efter den, som kan! Finnbygdens unga tärnor fäste sig synnerligen vid den djärfve björnjägaren, har man sagt, och många skåror på bösskolfven utjämnade förmögenhetsvilkoren. De svartlockiga, blåögda Suomidöttrarna synas hafva tänkt med skalden: »Det starka är det sköna värdt». Och kom jägaren, sedan striden med nalle var utkämpad, »klöst, men med ludet byte», så kunde dessa skogens tärnor, lika litet som sagans Ingeborg, »det försaka». Nu äro dessa bragder slut. Nu har timmeryxans slag jagat bort den lurfviga björnen, den jämrande »göpan» — lodjuret — och äfven den rofgirige vargen, hvilken ännu i min barndom här fanns och bortsnappade och dödade en liten flicka i dessa trakter. Den lilla hade vid ett ensligt torp gått utom dörrer, då de gråa bestarne i vinterkvällen grepo henne. De förtviflade föråldrarne funno följande dag uppe på driffyld mad sin älsklings blodiga händer och några klädtrasor.

Egendomligt stor var förvildningen hos dessa finnar för ännu endast något öfver ett sekel sedan, och följande sanna episod kan ju ock vara belysande nog. — För omkring 150 år sedan framkommo till Malungs kyrka några finnar med en i de djupa skogarne afliden gubbe, den där Pikku-Matti kallades. Han hade, den döde, öfver stock och sten, öfver gungfly och sänka »kölgar» blifvit på tvänne böjliga granar framsläpad; han hade i sin grofva, omålade kista sannerligen genom alla kullerbyttor väckts till lif, om någon gnista funnits kvar, men nu var han dock framme på kyrkogården. Oxen, som framdragit Pikku-Matti, gick och betade på grafvarne, kistan stäldes upp och ned mot kyrkomuren, och finnarne gräfde en grop, där det dem bäst syntes. Och hit ned vräktes den förut så illa stötte Matti. En af de långhåriga finnarne — de klippte vid denna tid icke sitt tofviga hår — gick nu till närbelägen prostgård och omtalade, att »den döde var nedkastad, och jol ha vi haft på'n», tillade budet. Men prostefar sade nog något annat där inne på sitt expeditionsrum, ty om en stund kom finnen till sina bröder springande och skrikande: »Kast opp 'en! Kast opp 'en! Prästen ska' gå förn, klockarn ska' sjonga förn, och dä ska' vara klockslag i torna.»

Och så blef Pikku-Matti uppgräfd igen. Stundom kommo dessa obygdens söner ned på sina skidor, och i den på ryggen fästa »kunten» fanns stundom ett så stort dopbarn, att detta vid ankomsten till presterskapet passade på tillfället och rymde ur sitt förvaringsställe. Att finnen, under det dopbarnet hvilade på hans breda rygg, passade på och sköt en och annan orre, hvilken förärades dopförrättaren, hafva de gamle omtalat, och som färden stundom var flere mil och orrarne talrika, så fick kanske den lille, mörklockige Suomisonen rent af kungabarnens salut till sist.

Stor är förnöjsamheten och stort är tålamodet hos dessa Dalabygdens finnar. Vanligen finner man dem ute på hårda arbeten i skog och mark, men de krypa lugnt ned på den isiga lafven i timmerkojan, taga sig en »Västgötabrasa» bredvid den kalla snöhöljda timmerfuran och så säga de: »Om vi än ska' bå frys' och svält, så ska vi då inte fara illa inte.» Det ligger verkligen hjältemod i dessa ord. Ett vackert drag märkte jag hos en af dessa skogens söner, som jag för ett par år sedan träffade. Han och äfven hans landsmän i Dalabergen hade lifligt deltagande för »de tusen sjöars land», för hemlandet, som synes vara dömdt att dö. »Vi e fattiga, vi, villebrået ä slut, jolbiten e liten, men vi äro lyckliga pån», sade mannen. Ja, stige där upp i skymmande skogar mången trohjärtad bön både för det gamla och det nya fäderneslandet och hvile frid öfver finnskogens tysta och bortgömda bygd!

Lars Lunell

Ur ”Dalpilen”, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning, Falun,
n:o 89, sid 3, 09.11.1900.
Scanning och redigering Elof Granholm 08.06.2012