(Upptecknadt för denna tidning)

Det är nu bortåt femtiotalet år sedan, men ännu talar man i Nås finnmark om gamla »Björna-Pikku», som mannen i fråga kallades. Han var en väldig jägare, men det gick i bygden dystra sägner om, huru Pikku blifvit det. Man berättade, att han vid någon af sina nattvardsgångar nere vid socknens kyrka smusslat undan oblaten och sedan skjutit till måls på denna. En klar bloddroppe skall därvid hafva runnit ned från oblaten på den vägg, mot hvilken det signade brödet var fäst. Men sedan förfelade aldrig Pikkus kula sitt mål. Själfva örnen, som högt uppe i luften beskref sina cirklar, föll vid Pikkus skott blödande ned till hans fötter. Han kunde ock sätta sig på sin stugutrappa och från skogen frammana orrar och rara tjädrar, hvilka snart lågo i hans gryta, i den af grofva stenar uppförda spisen. Ensam bodde gubben i sin lilla grå stuga på Gåstjärnsfallet och skall han hafva varit en af de sista finnar, som i denna trakt hade ett pörte till bostad. Badstugan, där Pikku, omvälfd af de heta ångorna, risade sig själf, låg nära intill stugan. Efter svettbadet här inne rullade sig Pikku under vintertid kring i snödrifvoma.

Pikku, som var bekajad med en oerhörd trätlystnad, låg ständigt i delo med grannarne om egendom, betesmark, stängsel m.m. För att så få rättvisa beslöt han en dag att vandra till »Stocklom» och tala med »majestätet», som han uttryckte sig. Men den gången vände Pikku åter på vägen, och skall orsaken härtill hafva varit, att hans näfverskor snart togo slut. Men så måtte han hafva försett sig med bättre fotbeklädnad, ty det bar af till Stockholm igen, och han fick värkligen komma in till den blide Oskar den förste, som då befann sig å sina krafts dagar och nyss uppstigit på tronen. Huru Pikku här lade sina ord, så blef det så ordnadt, att häradssyn skulle ske där borta i Gåstjärnsfallet och - så säga finnarne i trakten — hela häradsrätten måste med domaren i spetsen göra en färd på fyra mil bort i skogen för att söka skilja de grälande finnarne åt och förrätta syn.

Men då, säges det, hade ock Pikku den raraste björnstek att bjuda domare och nämd på, och herrarne från Nås skola haft mycket nöjsamt i finnens enkla pörte. Det skall ock hafva blifvit dömdt till hans favör.

Pikku var mycket fruktad. Man trodde nämligen om honom, att han var ägare af den mystiska skalbaggen »spertus», fiskad på en böndag ur en mot norr rinnande bäck, och skulle denna skalbagge förläna Pikku märkliga krafter. När plötsligen på den varma sommardagen en hvirfvelvind kom och tog upp Nåsbondons höhässja och förde den i luften, sade folket:

»Nu gick mitt hö till Pikku».

Pikku troddes ock kunna från sina bärg skjuta en fjärran från gående ovän på så sätt, att han på stuguväggen ritade upp vederdelomannen och gaf figuren en kula. Härom berättades länge i bärgen och nere i bygden följande sägen:

Pikku blef, ehuru han var något till ålders kommen, kär i en likaledes något bedagad kulla nere i en af Västerdalssocknarne. Med det till axlarne nående håret för tillfället något slätkammadt och för öfrigt så proper och fin som en ödemarkens son kunde blifva, infann sig Pikku hos kullans far och framförde sitt giljareärende, ty den bålde jägaren hade värkligen, som han gjort sig förvissad om, vunnit ungmöns hjärta. Men Pikku mottogs med hån och spott. Den dryga Dalabonden förklarade, att han visst icke ville sända sin dotter till finnens rökiga pörte. Då skall Pikku vid affärden hafva svurit vid Jumala och sagt några dystra ord på sitt hemlands språk, ord, hvilka Västerdalsbonden ej kunde tolka, men som dock gjorde honom orolig. Det anade honom, att orden talade om blodig hämd.

Nästa dag, när bonden gick på åkern och plöjde, hörde man honom plötsligen höja ett rop af smärta, lägga handen på bröstet och störta ned. Han var död. Han hade fått » finnskott», sade man. Pikku hade skjutit bonden »hemma på väggen» i finnskogen.

Huru många älgar Pikku i oloflig tid, när skarsnön var allt för lockande, hade fällt, skall väl aldrig; detta lifvet blifva uppenbaradt.

Det var långt emellan länsmanskontoret i Nås och Gåstjärnsfallet. Men en gång råkade dock finnen fast och skulle nu, då Pikku ej kunde skaffa pänningar till böter, straffet varda fängelse. Fjärdingsmannen anlände ock till Gåstjärnsfallet för att hämta Pikku, och denne följde, ehuru motvilligt, med. Det var under vårlossningen, gångstigen var eländig, och snart voro Pikkus nafverskor genomdränkta.

Finnen tyckte ej om denna vandring, och så satte han sig ned i vilda skogen och förklarade, att han skulle åka till »Falu», som han sade. Det skall då, säges det, ej hafva blifvit någon annan råd, än att den starke fjärdingsmannen tog Pikku på ryggen och »bultade» honom fram till den en fjärdingsväg härifrån belägna landsväg, som förde fram till Nås. Här satte sig Pikku igen, till dess skjuts anlände.

Ensam och allena bodde Pikku i sitt pörte, ensam och allena dog han ock här. Länge stod hans enkla boning kvar, men äfven den har nu, liksom Pikku, fallit ned till allas vår moder jorden.

 Den dystra sägnen om Pikkus likfärd är denna: Man hade fäst finnens kista på tvänne långa granstänger, satt för oxen och skulle börja den långa vandringen öfver stock och sten ned till kyrkan. Men oxen stod still. Förfärad såg han sig om och inga slag kunde forma honom att röra sig framåt. Ett ängsligt råmande var den enda följden af piskrappen. Slutligen måste finnarne själfva ställa sig i redet och forsla ned den döde. Då mumlade gubbarne i sina tofviga skägg:

»Han had' allt, Pikku, nånting tongt på samvetä, då int oxen orka dra'en».

Ur ”Dalpilen”, Kopparbergs Läns Nyhets- och Annons-Tidning, Falun,
n:r 102, sid 4, 27.12.1907.
Scanning och redigering Elof Granholm 11.06.2012