RUNEBERGORDEN

Finlandssvenskarnas organisation i Amerika

Då det på anhållan av Svenska folkskolans vänner fallit på min lott att beskriva och för fränderna i hemlandet när­mare bekantgöra den kulturella och sociala sammanslutning bland våra landsmän härute, som benämnes Runebergorden eller på engelska Order of Runeberg, hoppas jag kunna göra detta så ingående som möjligt är inom ramen av denna artikel. Jag har framför mig denna Ordens stadgar, ur vilka jag kommer att referera en del. Därtill fogar jag egna kommentarer och citat av andra för att sålunda belysa Runebergordens tillkomst, dess arbete, syftemål och strävanden, dess historiska betydelse bland vårt skingrade folk.

Början till föreningsarbetet.

För att läsaren fullt skall förstå Runebergordens verk­samhet, tror jag, att det är nödvändigt att först beröra de förhållanden, vilka tidigare ledde till ett energiskt förenings­arbete bland landsmännen. Vi gå, om ock endast för att göra en kort överblick, sålunda tillbaka ett 50-tal år eller längre, till den tid då de första föreningarna organiserades. Ty principiellt är Runebergorden en samorganisation av tvenne förutvarande förbundsorganisationer, möjliggjord och delvis påkallad av förhandenvarande tidsbehov.

Föreningstanken tog sin början före sekelskiftet. Faktiskt daterar sig t.ex. nykterhetsrörelsen bland de våra så långt tillbaka i tiden som till 1880-talet. 1898 och 1899 bildades omkring åtta föreningar, och många flere senare. Dessa till­hörde en kort tid Finska National-Nykterhets Brödraför­bundet. Inom de finlandssvenska föreningarna uppstod emellertid tanken på att bilda ett eget förbund, främst på grund av språkolägenheter och, säger en kommentator, »fördelar­na av ett sådant blevo alltmera uppenbara ju större och starkare våra föreningar blevo.»

Vårt svenskfolk var före den tiden i mer än ett avseende skingrat, utan någon egentlig sammanhållning, och ägde därför ingen eller mycken liten kontakt inbördes. Tidningen Finska Amerikanaren — nu Norden — började visst ut­komma hösten 1896 och blev med tiden en viktig förenings­länk mellan hemlandet och folket härute. Men annars hade våra landsmän ingen verklig gemenskap med varandra mer än de hade med annan nationalitet. Dryckenskapslasten var en mycket betungande olycka och den räknade många offer.

Nykterhetsidén och ungdomsrörelsen hade ju redan tidi­gare i hemlandet, liksom här i USA, haft sina förkämpar och vunnit framgångar. Här ibland de våra uppstod frågan, huruvida det vore möjligt att få en nykterhetsförening till stånd på varje plats där landsmän vistades, för att därigenom stävja eller t.o.m. göra slut på rusdryckselän­det. Den kyrkliga verksamheten hade inte heller ännu hun­nit få ett säkert fäste bland vårt svenskfolk. Samlingslokaler till uppbyggande nöje och nytta stodo knappast till buds; och om sådana funnos, frekventerades de inte gärna, då »saloon»-livet tycktes skänka mera nöje och förströelse. Det är kanske sant, att åtskilliga av dem som bevistade dessa ställen själva förstodo, att de gjorde orätt i att slösa sina hårt förtjänta penningar på rusdrycker, om de ock ej voro un­derkunniga om den skada i fysiskt hänseende de tillfogade sig eller anade vidden av sitt moraliska fördärv. Till en början kunde några övertalas att komma med i nykterhets­föreningen, vilken stundom med högst få medlemmar grun­dats på platsen. Början var ringa, men sedan man på flera orter lyckats komma i gång, enades man om ett samgående av alla då existerande enskilda nykterhetsföreningar med dem av vårt svenskfolk, som tidigare tillhört det finska nykterhetsförbundet. Härigenom, ansågs det, skulle en mera ordnad nykterhetsrörelse fås till stånd.

Organisationsmötet hölls i Crystal Falls, Michigan, den 21 november 1902. Den­na sammanslutning fick namnet Svensk-Finska Nykterhets­förbundet av Amerika, vars ändamål blev att — som stad­garna angiva — »genom sina charterade avdelningar sam­verka för att söka upphäva bruket av berusande drycker såsom närings- och njutningsmedel, rädda de i dryckenskap fallna och arbeta för missförhållanden, som leda till denna last. — Detta förbund, såsom av namnet framgår», heter det vidare, »har till uppgift att verka bland de svensktalande finnarne i detta land.»

Utan att nu gå in på en närmare detaljbeskrivning av S. F. Nykterhetsförbundets verksamhet, vilja vi blott erinra om att denna federation av nykterister förblev under de år som följde en mäktig hävstång för bildningens höjande, för omskapande av fallna drinkare till hedervärda medborgare, för samlande av vårt folk till ett fostbrödralag. »Frukten av vårt arbete», säger C. G. Frost i Minnesskrift 1902—1917, »är ett nyktert och upplyst folk med ljusa framtidsutsikter, ett folk, som är till heder för det land och den nation det representerar.»

Nykterhetsarbetet omväxlade med förädlande nöjen och förströelser, sång och musik. Böcker fanns även att tillgå i avdelningarnas bibliotek.

Åtskilliga föllo visserligen ifrån och bröto sitt avgivna nykterhetslöfte, men några återkommo, litet skamsna, men med ny försäkran att vara nykterhetsrörelsen trogna. Det tycktes vara en kretsgång av ebb och flod. Medlemmarnas antal ökades ibland — och minskades igen. Det krävde myc­ket nitiskt arbete, taktfullhet och tålamod av de ledande krafterna inom förbundet, vilka stodo med i alla väder. Dock hade inom några år lokalavdelningar bildats nästan över hela landet, från Atlantiska oceanens kust i öster till Stilla havet i väster.

Ungefär samtidigt hade uppstått ett av omständigheterna och levnadsförhållanden betingat behov av en på ömsesidig­het byggd praktisk hjälporganisation för att i händelse av sjukdom och svårigheter av ekonomisk art göra det möjligt att kunna bistå varandra. Behovet av ömsesidig stödverk­samhet främjade kraftigt tillkomsten av en annan allmän sammanslutning av våra finlandssvenskar. Denna organisa­tion, som tillkom år 1900, likaledes med enskilda föreningar att börja med, fick namnet Svensk-Finska Sjukhjälpsförbundet Finland av Amerika.

Åtskilliga nöjde sig med att ingå som medlemmar endast i sjukhjälpsförbundet. Andra åter tillhörde båda förbunden. Det behöver kanske särskilt anmärkas att kvinnorna, åt­minstone i början, ej ansågo sig behöva ingå i nykterhets­föreningen — de söpo ju inte som männen gjorde. Likväl insågo de efteråt fördelen av att vara med och sålunda giva sitt moraliska stöd åt det vällovliga nykterhetsarbetet. Även i hemomgivningen blevo de därigenom till stöd åt sina män. I sjukhjälpsarbetet deltogo kvinnorna helt naturligt.

I omkring aderton års tid arbetade de tvenne organisatio­nerna, sjukhjälps- och nykterhetsförbunden, sida vid sida, ernående ett jämförelsevis gott resultat med de ledarförmågor vi hade till vårt förfogande.

Organiserandet av Runebergorden.

Många av vårt folk tillhörde således så väl den lokala nyk­terhetsföreningen på hemorten som  också
sjukhjälpsföreningen. Utom att kostnaderna för medlemskap härigenom ökades, uppstod svårigheter även beträffande mötestider, festtillställningar och andra praktiska anordningar. Dessa omständigheter bidrogo till att man småningom började tänka på en sammanslagning av de båda förbunden. För övrigt skulle ju ett ökat samarbete mellan de två skilda organisationerna leda till en kraftkoncentration, en livligare föreningsverksamhet. Detta insågs åtminstone av nykteris­terna. Kanske räknade man också med att alkoholspörsmå­let i det närmaste avförts från dagordningen, sedan stat efter stat blivit »torrlagd» och förbudslagen slutligen an­tagits för hela landet. Säker var man dock inte. Det disku­terades mycket hit och dit. Ännu vid sjukhjälpsförbundets årsmöte i Waukegan, Illinois, fördes heta debatter, änskönt flertalet klart insåg nyttan av en sammanslagning. Efter det frågan kommit till omröstning, antogs emellertid förslaget om en samorganisation. Detta skedde vid samma möte den 20 augusti 1920. Den effektiva sammanslagningen skulle ske den 1 januari 1921, då F. of A. (sjukhjälpsförbundet) och S. F. N. F. ansågos upplösta och all deras egendom, kassor och allt annat av värde, betraktades som den nya Ordens tillhörigheter.

John A. Forsman, Duluth, som blev vald till president vid organisationsmötet, säger i Ledstjärnan 1922: »Den långvariga agitationen för sammanslutning uppdelade vårt folk i flera skilda grupper. Ett fåtal var absolut emot sammanslutningen; andra voro för densamma på vilka grunder som helst; en tredje — en viktig grupp — agiterade för sammanslutning på absolut nykter grund; en fjärde höll på sammanslutning med landets förbudslag som grundval för den nya organisationen; och ett fåtal yrkade på att sam­manslutningen borde ske utan hänsyn till rusdrycksfrågan.» Flera olika förslag till namn för den nya organisationen framställdes. Slutligen enades man om namnet Rune­berg såsom särskilt lämpligt. Förslagsställaren var C. G. Frost Duluth (död 1923). Man ville härigenom ge uttryck åt sin känsla av samhörighet med det gamla fäderneslandet. Namnet skulle minna om det ideella och patriotiska inlägg kulturens föregångsmän och särskilt skalden Johan Ludvig Runeberg skänkt oss i sina litterära alster, medan man var beredd att tjäna varandra inom den nya Orden och sam­tidigt vara lojala och värdiga medborgare i adoptivlandet.

Sålunda blev då organisationens officiella namn Order of Runeberg och på svenska Orden av Runeberg (senare för­ändrat till Runeberg-Orden, numera Runebergorden).

Konstitution och stadgar antogos enligt staten Michigans lagar och förordningar i november samma år, 1920.

I förordet till Runebergordens konstitution heter det, och vi citera ordagrant:

»Orden av Runeberg har till ändamål att i broderlig en­dräkt sammansluta män och kvinnor, som tala eller förstå svenska eller engelska språken, utan avseende på politiska eller religiösa åsikter; att befrämja enighet, vänskap och hjälpsamhet, nykterhets- och bildningssträvanden; att ge­mensamt insamla medel till hjälp åt sjuka medlemmar eller andra, vilka genom olyckshändelse blivit oförmögna till ar­bete, betala begravningshjälp vid medlemmars död, och för övrigt söka befrämja endräkt och broderskap bland lands­män i detta land.

Detta sitt ändamål söker Orden vinna på alla lämpliga sätt, såsom genom föredrag, diskussioner och samkväm av förädlande och bildande art, genom upplysnings- och nyk­terhetslitteraturs spridande samt genom medlemmars exem­pel och verksamhet i det praktiska livet. Det åligger därför medlemmarna inom organisationen att strängt avhålla sig ifrån att tillverka, köpa eller sälja drycker som närings- och njutningsmedel, vilka innehålla mera än en halv procent alkohol; att bistå och hjälpa varandra vid anskaffande av arbete och sysselsättning, där sådan hjälp anses av behovet påkallad; samt att på annat sätt bidraga till förbättrandet av varandras ställning i såväl socialt som finansiellt hän­seende.»

Detta anger ju klart Runebergordens djuptsyftande ända­mål, verksamhet och ideella strävanden, såväl i kulturellt som materiellt eller ekonomiskt hänseende. Den åsyftar att sammanföra till broderlig endräkt, samförstånd och bil­dande samkväm vårt svenskfolk och deras ättlingar, så spridda de än kunna vara på denna kontinent. Mycket i antydda avseende gjordes ju tidigare, såsom redan påpekats. Det återstod dock nu för den nya sammanslutningen att om möjligt med ett ännu större kraftuppbud och i ett mera alltomfattande idealistiskt program närma våra landsmän till varandra, ingalunda som ett politiskt parti, utan som ett folk med samma anor, samma behov för sann upplysning och mannavett. Och utan att förhäva oss på något vis, tro vi att i det hela taget resultatet varit gott. De yngre medlemmarna inom Orden ha visat sig vara oss hjälpliga i rikt mått.

Någon ändring har väl skett med avseende på ceremonier och parlamentariska bruk. Man följer det sätt som är bruk­ligt inom andra sammanslutningar och loger. Sålunda be­gagnas även lösenord, tillika med inre och yttre vakt vid dörren. Detta ger ju intrycket av »hemlig» förening, men det utesluter obehöriga från att observera eller deltaga i mötesförhandlingarna. Besökande från andra avdelningar inom Orden kunna närvara, men måste först presenteras av marskalken.

Tjänstemän inom varje avdelning väljas och installeras årligen. Vid mötena går allting städat och ordentligt till. Ordföranden eller presidenten ser till att inga störningar eller råa kvickheter och oanständigt tal förekommer. Var­ken frågor av politisk art eller religiösa spörsmål tas upp till behandling. Men allting annat av socialt eller kulturellt intresse kan göras till diskussionsämne, varvid Ordens grundlag och föreskrifter noggrant iakttages. Sedan en fråga diskuterats, skrides till omröstning. Enkel majoritet avgör frågan. Detta är ju ungefär samma praxis som brukas över­allt också i hemlandet. Något kortare programnummer före­kommer stundom före mötets avslutning. Efter mötestiden anslås »a social hour» (socialt samkväm) med »refreshments» (förfriskningar), varvid den kära kaffepannan får tjänstgöra jämte villiga »marthor» i köksdepartementet. »Korgfester», banketter och utfärder eller picknicks arran­geras för stärkande av vänskap och brodersanda. Även dans förekommer vid större fester.

Varje år i början av februari avhålles vanligen en Rune­bergsfest, varvid ett omväxlande program med sång, musik, läsning eller deklamation utföres. Måhända ges även ett föredrag om skalden Runeberg och hans livsgärning eller om kulturförhållanden i hemlandet, om kända och utöver landets gränser välaktade kulturbärare på olika områden därhemma samt om våra förpliktelser mot de andliga skat­ter vi ärvt och medfört till vårt nya hemland. Den stärkande känslan av fostbrödraskap värmer oss vid sådana tillfäl­len . . . Mycket ha vi ju fått lära under vår vistelse i fjärran land. Men likväl glömmes ej fosterjorden och de nyttiga lär­domar vi där inhämtat från föräldrar och lärare. Våra avkomlingar ha lärt sig akta det lilla landet i högan Nord, deras fäders land. Och det glädjas vi över.

Musik och sångövningar har utgjort en kär omväxling i vardagslivets prosa även bland vårt folk härute. Sålunda organiserades redan tidigt i början av vår föreningsverk­samhet sångklubbar inom flera avdelningar. Också under senare år har sångkörer medverkat vid festtillställningar, särskilt på västkusten.

För alla deltagare oförglömlig är den sångarfärd, som ett trettiotal medlemmar av det år 1924 bildade Finlandssven­ska sångarförbundet av Runebergorden företog till det gam­la hemlandet år 1930. Mellan den 10 och 22 juni gavs kon­serter i Mariehamn, Åbo, Ekenäs, Helsingfors, Borgå, Närpes, Malax, Korsholm, Vasa, Jakobstad och Gamla Karleby. Åhörarnas antal var på en del orter så stort, att de icke rymdes i ungdomsföreningens festsal, varför konserten måste ges ute i det fria. Innan sångarfärden över Atlanten anträddes, skrev en av deltagarna till Finlands svenska sång- och musikförbund, som hade anordnat turnén genom svenskbygderna:

»Vårt ändamål med resan är att åstadkomma ett när­mande mellan de personer, som i livets mening se något högre och ädlare än det ideliga vardagssläpet. Vi vilja stärka samhörighetskänslan och knyta vänskapsbanden fastare med de kära där hemma. Sist men inte minst längta vi efter att för en kort men oförgätlig tid gästa det kära hemlandet — de tusen sjöarnas land.

Må det också en gång för alla vara sagt att kören inte kommer till hemlandet för att bravera med sin sång. Vi veta det så väl, att ni där hemma kunna bjuda på vackrare och mera konstnärlig sång än vi. Vi komma dit såsom enkla arbetarsöner och -döttrar, stolta över vårt svenska språk och stolta över den svenska sången, ja stolta över att kunna bringa en hälsning till hemlandet på tonernas klingande språk. Vårt sinne är fyllt av längtan efter den stund, då vi få sätta vår fot på fosterjorden, över vars fägring junisolen förvisso skall gjuta sina gladaste strålar.»

Sångarfärden blev en stark upplevelse och har kvarlämnat det vackraste minne hos sångarna och deras hänförda lyssnare.

För närvarande finnas 73 avdelningar inom Runebergorden, vilka äro fördelade på trenne distrikt: mellersta, västra och östra distriktet. Varje distrikt inväljer årligen sina tjänstemän, vilka, i lik­het med huvudstyrelsen och varje avdelning inom den­samma, bestå av president, vice president, finanssekre­terare, kassör, marskalk och »trustees» (revisorer). Frågor beträffande distrik­tets angelägenheter behand­las samt inkomna förslag, vilka avgöras vid huvudsty­relsens sammanträden. För­slag till nya eller ändringar i stadgarna kunna föreslå vid distriktsmötet eller av enskild avdelning och utsändas efteråt av Ordens sekreterare till alla andra avdelningar för referendum. Föreningsverksamheten vilar därför på en sä­ker, demokratisk grund.

Runebergordens medlemsantal uppgår till i runt tal 6,000. Några rikssvenskar tillhöra även vår Orden.

Huvudstyrelsen, som sammanträder årligen, om ej annor­lunda bestämmes, består f. n. av följande personer:

Carl J. Helgren, Seattle, Wash., president; Arvid  Johnson, San Francisco, Calif., vice president; J. Victor Jacobson, Ironwood, Mich., sekreterare och redaktör för Ledstjärnan; Carl O. Gustafson, Duluth, Minn., kassör; J. Victor Carlson, Worcester, Mass., Albert Rusk, Butte, Mont, A. Harold Johnson, San Mateo, Calif., trustees (revisorer).

Varje distrikt äger rättighet att sända ett ombud repre­senterande varje 100-tal medlemmar eller del därav till hu­vudstyrelsens årsmöte. Frågor, som inlämnats till mötet, komma under behandling och avgöras med enkel majoritet, utom där någon ändring i stadgarna eller viktiga penning­frågor, med avseende å fastighet m.m., föreligger, då två­tredjedels röstövervikt erfordras.

Vad som är av särskilt intresse i samband med årsmöten inom Runebergorden är den kamratanda och uppiggande entusiasm, som här gör sig gällande och ytterligare främjar Ordens strävanden ute i bygderna. Följande är ett uttalan­de av en nykterhetsvän och ivrare för kulturella framsteg: »Vad som särskilt varit ägnat att höja vårt förbunds an­seende bland såväl landsmän som andra nationer är de all­männa årsmötena. Dessa ha varit riktiga nationella högtider bland vårt folk här i landet.---- Genom själva sammankomsterna hava fasta band knutits mellan landsmän från olika trakter i landet, och möten samt fester och samkväm hava varit av sådan art, att de med allt skäl kunnat beteck­nas såsom kulturyttringar.» (John Berg).

Ehuru detta yttrades år 1917 med avseende å nykterhets­förbundets verksamhet, kan det med allt skäl tillämpas på Runebergorden av i dag.

THE LEADING  STAR
Organ for Order of Runeberg

Ett särskilt omnämnande förtjänar Runebergordens offi­ciella publikation Ledstjärnan, även den ett arv från vår tidigare nykterhetsverksamhet. Den har utkommit sedan år 1906. I år utges den fyrtiofjärde årgången. »Ledstjärnan har med all säkerhet varit ett gott medel för att sprida kunskap om rusdrycksbrukets fördärvbringande följder.»

Det tryckta ordet har en känd och erkänd makt att för­hjälpa livsdugliga idéer till seger. Detta gäller särskilt en folk­lig tidskrift som den antydda. Nykterhet har utgjort det främsta temat i det flydda, men också för andra karaktärsdanande ideal har Ledstjärnan dragit en lans, även om vi ej haft många lärda eller akademiskt bildade personligheter inom våra led. Med avseende å föreningsverksamheten i öv­rigt ha egna förmågor och ledarviljor anlitats — om vi undan­taga en eller annan resetalare från hemlandet som hedrat oss med besök. Tidskriften utgör en föreningslänk mellan samtliga medlemmar, tillhörande Runebergorden och ut­kommer en gång i månaden i åttasidigt format. Brev och meddelanden ingå från de olika avdelningarna inom Orden jämte skrivelser och artiklar i olika frågor av Ordens pre­sident och andra: månatliga rapporter från sekreteraren, protokoll fört vid årsmöten m.m.

På Ledstjärnans framsida överst ses bilden av J. L. Rune­berg till vänster och frihetsstatyn till höger om den pryd­liga vinjetten.

En för den äldre generationen något nedslående omstän­dighet är den, att engelska språket måste tagas i bruk mer och mer inom våra sammanslutningar härute. Ledstjärnan har sålunda även för det mesta omklätts i engelsk dräkt. Till och med inom den kyrkliga verksamheten har det an­setts nödvändigt, för det uppväxande släktets skull, att näs­tan helt och hållet begagna landets officiella språk vid guds­tjänsterna. Så även inom vår Orden. Förut användes dock svenskan — språket vi ännu älska, även om engelskan ej längre gör oss något besvär. Emedan de flesta nya och yngre medlemmar, som rekryterats inom våra avdelningar, ej äro mäktiga sina fäders språk, ha vi intet annat val än att använda engelskan vid våra möten, och även för det mesta vid våra festtillställningar. Någon svensk sång sjunges dock vid vissa tillfällen.

Det är ju eljest den yngre generationen som tar vid, när de äldre falla undan. Om det ej vore så, skulle vår Orden upphöra att existera, likasom varje annan sammanslutning, där unga krafter saknas. Glädjande nog kunna vi konsta­tera att föreningsarbetet, nu till stor del lagt i yngre hän­der, fortskrider oavbrutet. Intet tyder på avtynande entusiasm, om ock medlemsantalet något sjunkit senaste tid till följd av naturliga orsaker, — luckor som uppstått vid de gamlas bortgång, och motsedda yngre medlemmar vilka ej hunnit rekryteras. Tävlingar förekomma för vinnande av en större anslutning av ungdomar, och äldre med, ty många flera kunde med fördel tillhöra Runebergorden.

Kvinnor såväl som män inväljas till olika poster. Ett fåtal av de äldre bekläda likaledes ansvarsfulla ämbeten inom avdelningarna och centralstyrelsen.

Tjänstemän, vilka valdes vid organisationsmötet i Waukegan, Ill.,1920, voro följande:

John A. Forsman, Duluth, Minn., president; Emil Ekblad, Gardner. Mass., vice president; John S Back, Escanaba, Mich., sekreterare; Carl V. Frans, Escanaba, Mich., vice sek­reterare; J. Victor Jacobson, Ironwood, Mich., kassör; John E. Smith, San Francisco, Calif., marskalk.

Den sistnämnde invaldes även till redaktör för Ledstjär­nan, vilken post han innehade till 1924.

Till trustees (revisorer) invaldes Walter Ekholm, Fitch-burg, Mass., för en termin, John Wärnstrom, Negaunee, Mich., för två terminer och John W. Ekholm, Seattle, Wash., för tre terminer.

Bland mycket kända och värderade ledarkrafter, som verkat inom det gamla nykterhetsförbundet och av vilka några ännu taga aktiv del i arbetet inom Runebergorden, finna vi namnen J. Victor Jacobson, Andrew Ostrand, John Udell, Thom. Stenius, John Berg (t 1917), John S. Back, William Holm (t 1949) och åtskilliga andra vilka hava ställt sin förmåga i förbundets och Ordens tjänst i en eller annan befattning. Den förstnämnde innehar rekordet att ha beklätt alla poster inom huvudstyrelsen sedan 1902. Han har även varit delegerad och deltagit i alla årsmöten utom ett, då han var rest till Finland 1906. Han har även varit engagerad som resetalare. Inom huvudstyrelsen av Rune­bergorden har J. Victor Jacobson oavbrutet tjänat nu i över 25 års tid såsom sekreterare och som redaktör för Led­stjärnan. I 4 års tid dessförinnan innehade han kassör­sysslan.

Vi önska uttala ett hjärtligt tack till sådana män. Tack och heder åt alla som stått med i ledet för bildningens höjande, rusdryckernas bekämpande, människokärlekens utövning i vardagslivet — något som tvivelsutan ock är synonymt med kristendomens innersta väsen.

John J. Schublom

1949