Sorjos — minnesrik svenskby
i Karelen

Under mer än femtio år hade namnet Sorjos en särskild klang i hela Svenskfinland, ja t.o.m. långt utanför vårt lands gränser. Sorjosnamnet var i och för sig en signal, en appell, en stridsfanfar, och det fanns väl inte många svenskar i vårt land som inte visste vad Sorjos var. När Nylands studenter hösten 1888 anordnade en studentsoaré i Societetshuset i Helsingfors till förmån för den svenska skolan i Sorjos uppgick publiken till inte mindre än åtta­hundra personer, trots att operan samma kväll spelade inför full­satt hus en måndagskväll år 1888! I dag börjar namnet för­gätas, Sorjos by ligger utanför landets nuvarande gränser, men minnet av de österbottniska kolonisternas odlarmöda — en odlarbragd både i materiellt och andligt hänseende — kan inte lika lätt bli glömt. Det är nu jämnt etthundratio år sedan de tre famil­jerna från Kronoby och Terjärv begav sig ut på landsvägen på flykt undan nöden i hungeråret 1867. I Sorjos bereddes dem nya boplatser och nya livsmöjligheter. Andra familjer följde i deras spår. En svensk koloni hade uppstått mitt inne i Karelen, helt isole­rad från sina stamfränder. Deras insats i vårt lands odlings­historia bildar ett stolt kapitel värt att ihågkommas även av vår tids människor. Odlingens tegar plöjdes i Sorjos med kraft och energi. Skog förvandlades till bördiga åkrar. På andens åkertegar fullgjorde den svenska skolan med heder sin uppgift under jämnt femtio år.

För svenskheten i Finland, ja för all världens svenskar, re­presenterade Sorjos under en sjuttiofemårsperiod dess yttersta ut­post i öster. Denna utpost vann med tiden en namnkunnighet som i viss mån t.o.m. kan förliknas vid den ryktbarhet som var förenad med Gammalsvenskby i Ukraina vid Dnjeprflodens strand, en utvandrarby grundad 1782. Inte sällan ser man Sorjos omtalas som vår "Gammalsvenskby i Karelen". Byns berömdhet motive­rade t.o.m. att den i ett stort finskt uppslagsverk, Iso Tietosanakirja, hade sitt eget uppslagsord med sex centimeter text, medan de flesta andra byar i vårt land inte bestods en enda textrad.

Minnet av Sorjos by förtjänar att räddas undan tidens glömska. En aktuell frågeställning i dag är om detta mera kan förverkligas. Ingen av dem som tillhörde den första invandrargenerationen kan mera besvara några frågor, den sista av dem som 1867 drog fram längs vägarna som en femårig pilt, David Björklund, bäddades ner till gravens ro bland sina föräldrar och övriga anförvanter på Kronoborgs kyrkogård under brinnande krig 1944. Men av dem som föddes i Sorjos och som gick i skola i Sorjos är det fort­farande en månghövdad skara som bär på rika minnen och som vill bevara den rika gemenskap den svenska kolonin i Sorjos be­själades av. Bygdegemenskapen, sammanhållningen, det sega fast­hållandet vid det fäderneärvda modersmålet bildar en saga som ännu kan räddas undan glömskan. Det är en uppgift för forsk­ningen. Men skall denna uppgift kunna lösas, bör arbetet inledas med det snaraste.

I väntan på en vetenskaplig, historiskt dokumenterad skildring, som helst också bör innefatta en språksociologisk analys av byns utveckling och av växelspelet mellan två språkgrupper som av naturnödvändighet kom att stå varandra mycket nära, nödgas vi i dag använda oss av den spegelbild av verkligheten som tidnings­pressen förmedlat genom årtiondena. Ibland har en sådan bild klar och tydlig likhet med verkligheten, ibland är dragen förskönade, ibland t.o.m. förvanskade. Sorjos har levat intensivt också i tid­ningarnas spalter. Då och då grep någon representant för byn till pennan och sände en rapport eller en vädjan på byns vägnar till en tidning. Studenter kom och höll föredrag och publicerade gärna en skildring av det intressanta mötet med sorjosborna. Präster kom och förrättade andaktsstunder och gudstjänster, sångkörer och kulturföreningar gjorde utfärder med program till Sorjos, evenemang som skildrades i tidningar och tidskrifter. Ibland upp­stod polemik tidningarna emellan om det rätta förhållandet med svenskheten i byn. Uppfattningarna kunde vara rätt olika. Men allt detta bildar ett rikt stoff av stort intresse också för forsk­ningen. I Brages urklippsverk bildar samlingen av sorjosklipp sextioen tättklistrade sidor med sjuttiotre notiser och artiklar, inemot lika många notiser kan uppletas från tiden före Brages urklippsverks tillkomst 1910. I Svenska folkskolans vänners proto­koll passerade sorjosskolans öden revy från grundläggningsskedet ända till skolans definitiva nedläggning. Inom SFV grundades på initiativ av fru Lilly Wickström en syförening med skolans under­stödjande som främsta uppgift — denna syförening lever än och fortfarande är några av dess första medlemmar med i arbetet, även om målsättningen i dag är en annan. I arkiven kan också Sorjos' öden studeras ur olika aspekter — bebyggelsehistoria, de olika släkternas historia, välståndets utveckling från en ringa och anspråkslös grund — det är bekant att en av de första familjerna hade åttio penni i sin reskassa. Men av särskilt intresse är och förblir de språkliga förhållandenas utveckling, dragkampen mellan det gamla faders- och modersarv svenskan representerade och det nya språk som bildade en kompakt barriär från alla håll. Att en total förfinskning inte blev resultatet av de naturliga förutsätt­ningarna i fråga om den språkliga miljön är otvivelaktigt ett stort under och värt en noggrann undersökning. Vad kom sist och slut­ligen att skapa det envisa fasthållandet vid svenskt språk under hela den tid sorjoskolonin existerade? Vilken betydelse hade den svenska folkskolan? Vilken verkan fick nationalitetskampen som sådan? Kom sist och slutligen Kronoborgs kommunalfullmäktiges åtgärd att hos skolstyrelsen göra en framställning om statsunder­stödets indragning att stärka svenskhetsmedvetandet hos dessa i grunden ensamma, avlägsna svenskar? Vad betydde de äldres in­ställning, hur kom den yngre generationens helt naturligt friare och öppnare umgänge med den finska språkmajoriteten att på­verka utvecklingen ? Allt detta är intressanta frågeställningar som behöver en mångsidig belysning och noggrann analys. Att det är ett intressant material för forskning tror jag mig genom dessa exempel ha visat på.

I isländskt språkbruk betyder ordet saga detsamma som histo­ria. På ett sällsamt sätt ter sig begreppet saga också när det gäller Sorjos' historia som det riktiga och mest träffande ordet. Sorjosbornas saga har redan skrivits många gånger och föreligger så­lunda i flera versioner. De flesta ännu levande sorjosbor har hört den berättas av sina fäder och mödrar, kanske av någon som var med på den långa vandringen. Vandringssagan är måhända det flitigast anförda stoffet i de notiser och artiklar som berättar om byn. Sagan om den första tidens kamp för tillvaron, om skogens omvandling till åker och äng, om hårda nappatag med skogens vilda djur är ett annat återkommande motiv. Den största upp­märksamheten har tidningarna emellertid ägnat sagan om den svenska skolan i Sorjos, troligen därför att den lilla kolonin har uträttat någonting som i dag skulle betraktas som en omöjlighet och också därför att skolans fortbestånd kunde tryggas endast genom en seg och ihärdig kamp, en seg kamp mot dem som ville få skolan nedlagd, en oförtruten kamp mot penningbristen, ett nära nog besinningslöst raseri för att få skolan återuppbyggd, sedan den röda hanen bara några år efter det skolan kommit till förstört det vackra skolhuset järns med grunden.

Historien om Sorjos by och dess folk är en saga. Låt oss på måfå bläddra i några gulnade tidningsårgångar och än en gång få höra om den långa vandringen, om nybörjartiden, om skolan, be­rättelser som är färgade av sina skribenters syn och uppfattning, men likväl fascinerande.

Bakgrunden till sorjoskolonins tillkomst är som vi vet nöden och hungern år 1867. Nu var ju inte det året det enda nödåret under 1860-talet. Redan år 1862 hade man räknat med en svår hungersnöd. Sedan växlade skörderesultaten under de följande åren, men i regel var avkastningen knapp, särskilt knapp år 1865. Alla reserver var uttömda, när den totala missväxten 1867 började framstå i all sin hemskhet. Det var den sorgligt ryktbara "långa vårens år". Dagarna var kalla, och upprepade frostnätter höll jorden frusen långt in i juni månad. För varje dag blev det allt fler människor som nöden drev ut på vägarna för att i andra trakter söka eller tigga sitt bröd. De vandrande tiggarskarorna utgjorde en ändlös ström längs vägarna.

Vi fogar samman några ofta anförda episoder från österbottningarnas långa vandring.

Man sålde en del av sitt ringa bohag och erhöll därvid 300 mk och lastade återstoden jämte hustru och barn på tre kärror (två av ut­vandrarna hade nämligen gemensamt tre hästar) och begav sig så emot obekanta öden. Då de i fyra veckors tid kuskat på detta sätt mot öster och passerat Kuopio och Joensuu, kommo de ända ned till Ka­relska näset. Där skulle en av de tre torparena ha erhållit mark, men man hade beslutit att troget hålla samman och styrde därför kosan vidare norrut.

Österbottningen 2 maj 1916

"En farande sven" i Hufvudstadsbladet 24 juli 1915

Hösten 1868 fick kolonin en förstärkning i familjen Kalin. Nöden var det året ännu svårare i Österbotten. Kalins reskassa utgjordes av 80 penni, när han med hustru och fem barn startade från Gamlakarleby. Resan var rik på nöd och umbäranden av olika slag; endast Kalins händighet i allt slags arbete (han var skomakare, snickare och bleckslagare på en gång) skaffade familjen ett torftigt dagligt bröd och räddade dem från svält. Framkomna till Sorjos fingo också de sitt område att röja och bearbeta. Efter hand ökades den lilla kolonin med den ena familjen efter den andra, som drivits hemifrån av hungers nöden och fattigdomen. Bland de följande årens invandrare märktes från Terjärv Viktor, Gustaf och Erik Forsbacka, Johan Skytén, Niklas Vuojärvi (av en tidigare från finsk trakt inflyttad, med tiden fullstän­digt försvenskad familj), Matts Smed, Henrik Sunabacka, från Pedersöre en Matts Hongell, från Esse Anders Kronqvist, Johan Elgbacka, Anders Granö, från Kronoby Johan Haglund m.fl.

De inflyttade voro alla rent svenska, knappast någon av dem för­stod ens finska. Närmaste granne till kolonin var en finsk bonde, Lankinen, som slagit sig ned där i närheten 1866.

E. G. S. i Huvudstadsbladet 24 april 1912

Nybyggarna röjde mark och bröt upp skog. Trakten var en full­komlig ödemark och ett hårt liv mötte kolonisterna från Öster­botten. Allra först uppförde de tre familjerna åt sig var sin provi­sorisk stuga, där de tillbragte den första vintern. Om våren bör­jade skogsfällning och upptagande av åkerjord. Först prövade man också på svedjebruk, men det övergavs snart. Några av de senare anlända nybyggarna bosatte sig i en annan by Mikrilä, ungefär en mil från Sorjos, andra åter i andra byar, Huutomäki, senare också i Elisenvaara. För alla var arbetet tungt och mödosamt. Allt måste göras från början:

Den första stugan, som Matts Björklund byggde sommaren 1867, var blott 6 alnar i fyrkant. Då den låg högt uppe på en höjdsträckning, uppstod det visst svårigheter att anskaffa dricksvatten, men med österbottnisk envishet grävde gubben Björklund sin brunn, tills han fick vatten — på ett djup av 18 gamla famnar. Brunnstimran skarva­des i nedtill, allteftersom arbetet fortskred i den visserligen rätt lösa jordmånen.

Börje Mårtensson i Nylänningen 22 december 1935

Och härtill byggde man upp den förfallna kyrkan i kommunen som också föranledde att många kommo för att förtjäna pengar och seder­mera bosätta sig i kommunen. Bl.a. må nämnas att kyrkan har ett mycket högt torn och den som fört det stora korset i tornspetsen är Haglund-gubben från Kronoby----------

Föredrag av Axel Skytén i Kronoby folkhögskola 2 april 1916

Börje Mårtensson a.a. 1935

Så här gick det till, då det sista nappataget togs med björnen:

När björnen som blivit påskjuten flere gånger, för det han ej ville låta kreaturen vara i fred på bete om sommaren, var retad, så begav sig en stor och kraftfull man, vid namn (Anders) Kronkvist med några kamrater för att tukta besten. Björnen rusade strax fram och andra togo till flykten, men Kronkvist han kvarstannade för att mäta sin styrka med Nalle. Björnen försökte slå honom, men han tryckte sig så tätt under Nalle, att denne icke lyckades få ramen på mannens axel utan blott dunkade honom på ryggen, medan mannen värjde sig med armbågarna mot hans bett. Slutligen fick han ett grepp i björnens mungipa och striden blev förtvivlad. Han ropade nu de andra till hjälp. Krafterna höllo nästan på att svika, när äntligen en man vid namn (David) Björklund skyndade till och fällde Nalle med ett par kraftiga tag av yxhammaren. Den ensamme kämpen hade stått sig som en man mot sin väldiga motståndare.

Axel Skytén a.a. 1916

Vandringssagan och nybörjarsagan har många varianter. Stoffet är i och för sig dramatiskt och inbjuder givetvis på så sätt be­rättarna att göra målande beskrivningar. Minst lika dramatiskt är dock sagan om den svenska skolan i Sorjos. Härom berättar Einar Pontán i SFV :s sjuttiofemårshistorik 1957 bl.a.:

Vid SFV:s styrelsemöte den 29 maj 1885 beslöts på förslag av pro­fessor M. G. Schybergson att av kyrkoherden i Ruokolaks församling i Karelen anhålla om upplysning, huruvida i hans församling eller någon angränsande fanns en koloni av ditflyttade svenska österbottningar och om deras barn erhölle undervisning på sitt modersmål:

—-------Vid den kontakt som 1885 åstadkoms, lovade SFV att i Sorjos anordna svensk undervisning, om ortsborna förband sig att ge läraren husrum och kost. Då de emellertid av ekonomiska skäl, sade sig icke kunna uppfylla villkoret, förföll frågan för den gången. Men den återkom 1888, då dr Nordmann på uppdrag av SFV besökte orten. På grund av hans framställning beviljade SFV under detta år och de följande åren bidrag till uppförande av ett skolhus----------

Men det blev snart en livlig debatt om skolföretaget. Tidningen Laatokka hade den 27 november 1888 en lång artikel om "Kurkijoen ruotsalainen väestö ja kansakouluhommat" :

För någon tid sedan ingick i tidningarna en nyhet, i vilken berättades att de unga herrarna i Helsingfors ämnar dansa ihop medel för att få till stånd en svensk skola i Kronoborg. Den där nyheten förbryllade oss östfinnar storligen. Visserligen kände vi till att till nämnda för­samling under tidernas lopp inflyttat, huvudsakligen från Österbotten, några enstaka svenska familjer, men vi har alltid ansett deras antal vara så litet, att grundandet av en svensk folkskola för deras skull inte ens kunde komma i fråga.----------Skolans elevantal kunde aldrig nå upp till 30, som är i lag stadgat antal för erhållande av stats­understöd. Härtill kommer den erfarenheten, att inte alla barn i folk­skolåldern får tillfälle att åtnjuta folkskolundervisning, och detta med desto större skäl, emedan dessa svenska familjer bo vitt kringspridda i socknen och till en del är medellösa, så att det för dem skulle bli svårt och omöjligt att förse barnen med vägkost till skolan.----------

Att man i Helsingfors dansade ihop pengar för skolan håller streck, och i Vasabladet får vi några dagar senare del av en liv­full skildring av hur det gick till:

En glad och trevlig afton bjöds senaste måndag huvudstadens allmän­het. En animerad studentsoaré, föranstaltad till förmån för en svensk folkskola i Kronoborg, ägde då rum i societetshuset.

Kronoborg ligger, såsom läsaren torde veta, i Karelens fjärran bygd vid Ladogas strand. I denna finska trakt hava under de senaste tjugo åren en mängd österbottniska nybyggare med svenskt moders­mål nedslagit sina bopålar. Utan något understöd av den i övrigt finska kommunen hava de driftige kolonisterna, tänkande på sina barns andliga behov arbetat på inrättandet av en egen högre svensk folk­skola, och redan på hösten detta år stod därstädes ett nätt skolhus under tak. Och för att skaffa medel att inreda skolan samt förse den med inventarier och undervisningsmaterial, hade nämnda soaré blivit föranstaltad.

Oaktat operan varest nu för sista gången uppträdde hr Filip Forstén samtidigt hade fullt hus, samlade sig i societetshusets nya festsal en talrik publik, uppgående till vidpass 800 personer. Här såg man av sina mammor och tanter vederbörligen åtföljda ungmor i lysande toaletter, akademiska medborgare med glad uppsyn, en och annan uniformerad militär osv. — Grönskande granar stodo på vardera sidan av estraden, som var förvandlad till en liten scen med ett lummigt skärgårdslandskap i fonden, däröver tronade Österbottens vapensköld. — Efter det uvertyren uppspelats, framsade en nyländsk student ett av Rafael Hertzberg författat skaldestycke: österbottningarne i Kare­len. Följde så ett litet teaterstycke: Utvandrarne, österbottniskt folk­liv i en akt, till största delen skriven på bygdemål och författad av stud. M. A. Slotte, spelades med liv och lust av ett antal unga damer, iklädda nationaldräkter, och österbottniska studenter i äkta bondkostymer.

Referatet i Vasabladet skildrar utförligt styckets innehåll och det framgår, att mottagandet var positivt:

Upprepade och intensiva applådåskor skördade i synnerhet de i stycket inflätade folkvisorna. Allra sist framropades författaren, den i stycket uppträdande amerikafararen. Programmet avslöts med sång, utförd av en tolva MM:iter, varefter en allmän livad dans vidtog. I denna hade man tillfälle se deltaga även en i pjäxstövlar och ljusgrå vida benkläder iklädd "bondpojk" (en av deltagarne i teaterstycket), vars åsyn bildade en livlig kontrast till de övriga herrarne i frack och vita handskar.

-a -o- i Vasabladet 3 november 1888

Kort därefter ingår i Nya Pressen ett tack från sorjosborna, undertecknat "De svenska österbottningarna i Karelen genom Karl Johan Kalin".

Vi får med glädjetårar i våra ögon tacka de svensksinnade studen­terna och alla svenska folkbildningens vänner i Helsingfors som behågat hopsamla en så stor skatt för vår skolbyggnad, ty vi ha i dag haft nöjet mottaga utav magister I. Smeds 588 mark, förutom insam­lingar av andra vänner i huvudstaden till oss och vår skola. Vi sända Eder alla en hjärtlig och vördnadsfull tacksägelse för vad Ni gjort för våra fattiga barns uppfostran och undervisning. Vi hoppas, att vår skolbyggnad skall bliva icke blott ett skolhus för våra barn, utan också ett bönehus för oss äldre, där vi någon gång skola få höra Guds dyrbara ord predikas på vårt kära modersmål.

Nya Pressen 14 november 1888

Ty för vännerne till den svenska bildningen i vårt land anse vi det vara en hederssak att understödja dessa fattiga kolonister i deras strävanden att få sig ett folkskolehus, i vilket de bleve i tillfälle att låta sina barn erhålla undervisning på deras modersmål. Eljes blir helt visst också de svenska talande kolonisternas i Kronoborg öde detsamma, som varit fallet med flere andra svenska kolonier i vårt land, att de nämligen så småningom blivit fullkomligt förfinskade och därtill har orsaken främst varit den, att de svenska gudstjänsterna, tack vare vederbörandes nationella strävanden, indragits ävensom att det uppväxande släktet i brist på svenska folkskolor varit hänvisat till sådana med finskt undervisningsspråk.

Viborgsbladet 7 mars 1890

På hösten 1890 kunde den nya folkskolan vidtaga med sin verksamhet med ej mindre än 33 elever.

Som första lärarinna i skolan verkade fröken H. Mellberg. I skolans första direktion sutto förutom tre av sorjosborna herrar O. Londén, O. Löfman och E. Dahl. Med växlande lärarinnor och växlande elev­antal arbetade skolan sedermera under en tidrymd av 13 år. En av lärarinnorna från denna tid var fröken B. Andersson, som sedermera gifte sig med hr Löfman och jämte honom med intresse främjade skolans bästa. Något senare, då fröken Sigrid Nyman fungerade som skolans lärarinna, drabbades densamma emellertid av en svår olycka.

Den 17 november (1903) kl. 12 på dagen, medan lektionerna som bäst pågingo, utbröt plötsligt i en skrubb vid lärarinnans rum en vådeld. Den spridde sig inom kort över hela byggnaden, emedan byns manliga befolkning var ute på arbete och hjälp ej anlände i tid. Olyckan var så mycket större, som den sista brandstodspremien hade inbetalts för sent, varigenom man till en början utbekom i brandstod endast 900 mk för den del av skolans lösegendom som brunnit---

Slutligen åtog sig bonden A. Vuojärvi mot ett visst bidrag och en månatlig hyra att uppföra ett litet hus för skolans räkning, bestående av en liten skolsal jämte två små rum för lärarinnan. Utrymmet här visade sig dock alltför knappt, och sist tog därför den nuvarande ord­föranden i skoldirektionen Markkula (som själv var finskspråkig men gift med en av de svenska kolonisterna) saken om händer och upp­förde år 1907 med egna medel en rymlig och tidsenlig skolsal som tillbyggnad till den gamla lokalen. En skuldsedel om 2 840 mk 75 p utfärdades åt Markkula, och skolan häftar fortfarande i en partusen marks skuld till ordföranden i direktionen. Nämnas bör att föreningen Svenska folkskolans vänner icke blott vid skolans tillblivelse utan även senare bisprungit läroanstalten med ansenliga bidrag. På senare tider har också svenska folkpartiet och de ostfinska svenska studen­terna visat sitt intresse för den svenska kolonin i Sorjos genom besök, kurser och understöd.

H. H. i D. Pr. 16 oktober 1915

Under skolans första tjugofemårsperiod hade den nio lärarinnor, somliga endast ett år, andra en längre tid, bland dem Aino Warro, gift Ahola, som var mycket omtyckt och verkade sammanlagt i tio år vid skolan. Skolan var ett skötebarn för många, både i Kronoborg och på andra orter.

Skolan äger också ett litet nätt lånebibliotek som kommit till skänks från olika håll av intresserade personer. Inspektorskan fru Krook som välvilligt ordnat och skött det lilla biblioteket, har jämte sin make ägnat även detta arbete stort intresse och verkat livande och väg­ledande.

Skolan och den lilla kolonin ha haft ett gott stöd under de senare åren, uti direktören å Simpele bruk E. Sourander, som visat densamma ett stort intresse samt stationsinspektorn å orten S Krook och hans maka.

Axel Skytén a.a. 1916

Att det under 1920- och 1930-talen kom att skrivas åtskilligt om den svenska skolan i Sorjos är naturligt. Att denna skola skulle bli föremål för uppmärksamhet på finskt håll var själv­klart. Kommunalfullmäktige i Kronoborg gjorde en framställning att skolans statsunderstöd skulle slopas, likaså bortföll kommu­nens stöd för skolan. Till detta beslut bidrog kommunens önskan att stärka ställningen för en finsk skola som uppförts i byn. När David Björklund — femårspilten från vandringen 1867, björnfällaren ett antal år senare, slutligen sorjosbornas "grand old man" som han kallas i en tidningsartikel — mot slutet av 1930-talet, det var 1937, besökte sin hembygd intervjuades han av Österbottningen:

— Vad tror ni om svenskarnas framtid i Sorjos ?

— Vi ger oss inte. Vi har ju vår svenska skola. För den har jag tidigare kämpat som direktionsordförande. Jag har besökt både presi­denter och landshövdingar för den skolan. Nu har min brorson över­tagit det jobbet. Skolan har c. 20 elever, men får bidrag från varken stat eller kommun.

— Det var märkvärdigt. Hur klarar ni då skolans ekonomi. — Vi får bidrag från Kulturfonden och Svenska folkskolans vänner. Ibland ända från Sverige. Resten tillskjuter vi själva. Det finns sådana som tröttnat på motståndet, men ett hundratal håller alltjämt ut. Och det talet minskar inte. Vi är svenskar och skola förbli det, trots att vi när det behövs talar finska. Finskan är vårt andra "modersmål".

Den lille (S. Gadolin) i österbottningen 5 juli 1937

Den svenska kolonin i Sorjos bevarades som en svensk utpost i öster ända fram till krigen. Det officiella folkräkningsmaterialet ger oss vissa möjligheter att skönja utvecklingen. År 1880 fanns det i Kronoborg etthundratre svenskar, 1890 var antalet uppe i tvåhundratretton, vid sekelskiftet etthundrafemtionio, 1910 hade antalet ytterligare nedgått med sextio till nittionio, 1920 redovisas sextiosju svenskspråkiga, tio år senare, 1930, som var den sista folkräkningen inom detta område hade antalet stigit till sjuttiosju. Enligt David Björklunds uppfattning 1937 räknade man med ett drygt hundratal.

Bilden av Sorjos skulle måhända bli ofullständig, om vi inte ännu nämner om att den avlägsna kolonin i sin isolering trots allt hade ganska livliga kontakter med det övriga Svenskfinland. Tre österbottniska studenter — Evert Ekroth, Ture Svedlin och Väinö Granlund — höll föreläsningar på skolan 1912, och det blev inte det sista studentbesöket. Rektor Einar Spjut från Kronoby ut­sändes 1921 av Svenska folkskolans vänner på ett föredragsbesök till Sorjos. Östra Finlands nation kom med två billaster studenter 1929. Ett tjugotal svenskar från Kexholm kom 1933 på besök, varvid gästernas hälsning framfördes av ingenjör Hugo E. Lilje­strand. Viborgssvenskarna med Viborgs manskör gjorde upp­skattade besök 1933 och 1935. På 1930-talet började Församlings­förbundet ordna svenska gudstjänster. Vid Svenska dagens fest i Sorjos 1938 hölls festtalet av lektor E. Falenius, som också samtidigt ledde en svensk gudstjänst. Uppmärksammade reportage gjordes för olika tidningar, bl.a. av Dame-pique (Ester Standertskiöld) 1929 och av P.O. Barck 1939. Ett radioreportage från Sorjos gjordes 1939 av Ruth Dahl, som också redovisade sina in­tryck i SFV :s kalender.

Ett försök att i skönlitterär form presentera Sorjos innebär Martta Juvonens bok Timpermanni. Kurkijoen historia, som utgetts på försorg av Kurkisäätiö innehåller också ett avsnitt om Sorjos by och dess öden.

En tidsbild från den lyckliga tiden har vi i skildringen av stu­dentbesöket i Sorjos 1929:

Det var synnerligen hjärtligt mottagande studenterna rönte från sorjosbornas sida. Den svenska folkskolan, byns stolthet, var vackert smyckad i grönt och girlander och från när och fjärran hade det isole­rade svenskfolket infunnit sig till skolan för att tillbringa aftonen till­sammans med gästerna. Man kan utan den ringaste överdrift säga att alla gårdar tömts, där sorjossvenskarna bygga och bo, tömts den kvällen. Från två års pysar till folk på över de åttio voro alla åldrar talrikt representerade med ungdomen som det dominerande inslaget.

----------Sedan alla samlats i den rymliga skolsalen spelade en av sorjosborna sammansatt trio — violin, mandolin och harmonium — ett inledningsstycke, varpå herr Nestor Björklund på ortsbornas vägnar i vackra och anslående ord hälsade studenterna välkomna till den svenska kolonin. Härpå sjöngs Modersmålets sång unisont och så följde de två föredrag, med vilka gästerna bidrogo till programmet. Stud. H. Zilliacus talade om svensk bosättning och svenska strävanden i Finland och stud. A. Thesleff uppläste ett av med.kand. Stenius skri­vet föredrag om tuberkulosen. I en vacker kronobydräkt av självvävt kläde föredrog Sorjos' ros, fröken Edith Björklund, sedan några folksånger, vilka livligt senterades av alla. Efter ytterligare några musik­nummer avslöts den officiella delen av festen med Vårt land.

Så tråddes dansen med liv och lust, då och då avbruten av student­sånger, till långt över midnatt så att det rymliga golvet gungade under de taktfasta stegen i vals, hambo och polka.

I tidig morgonstund dagen därpå företogo studenterna en promenad genom de vackra bygderna, som de svenska kolonisterna i omkring tre generationer röjt till bördiga fält.

Hufvudstadsbladet 7 augusti 1929

Så är vår kavalkad genom sorjossagan tillända. Bilden är ljus och vacker hitintills, och vi vill hålla den kvar åtminstone på en sådan minnenas dag som denna. Sorjossagan fick sin bistra upp­lösning genom våra två senaste krig. Det är en särskild historia som inte nu skall tecknas. I dag minns vi den unika bragd som grundlades av Matts Hongell, Matts Henriksson och Matts Björk­lund — de tre Mattsarna — långt borta i Karelen. Heder åt deras minne. Heder åt dem som följt i deras fotspår.

Ragnar Mannil

(Festtal vid minnesfesten i Pernå den 23 oktober 1977)