Finlandssvenskarna i Amerika

Någon grundlig och tillräckligt omfattande undersökning och redovisning som kunde ge ett definitivt svar på frågan om den finlandssvenska emigrationens omfattning föreligger inte tillsvidare. Huvudintresset i denna framställning är fäst vid dessa emigranter som immigranter, deras bosättning och yrken, deras organisationer och livsyttringar av olika slag i USA och Kanada.

Det är en känd sak, att det stora flertalet, möjligen omkring tre fjärdedelar av de finlandssvenska emigranterna kom från Österbotten. Den officiella statistiken anger, att antalet passuttagare från de svenska landskommunerna i Vasa län under perioden 1893—1924 var 41.500. Följande kommuner bidrog med de största antalen: Närpes 4.777, Vörå 3.498, Korsholm 3.439, Lappfjärd 2.394, Korsnäs 2.255, Munsala 2.253, Pedersöre 1.975, Malax 1.595 och Oravais 1.522.

Från landskapet Åland var passuttagarnas antal också mycket stort i förhållande till folkmängden, inalles 7.197. Jomala bidrog med 990, Saltvik med 941, Finström med 841 och Hammarland med 830. Från Åboland och Nyland var såväl antalet som procenten av emigranter mycket lägre. I Åboland kom Houtskär främst med 532, sedan Korpo med 251, Pargas med 233 och Hitis med 141. De nyländska emigranterna kom främst från Borgå- och Hangötrakten och från Helsingfors.

Den officiella statistiken ger besked om de finlandssvenska emigranterna i förhållande till hela antalet emigranter från Finland. För perioden 1893—1924 anger statistiken länsvis antalet uttagna pass för resa till Nordamerika för varje kommun och stad. Totalantalet för hela perioden är inte mindre än 302.271. Man kan då först addera antalet uttagna pass i de kommuner och städer, som före 1910 var nästan helt svenska. Sedan kan man beräkna det proportionella antalet svensktalande emigranter från tvåspråkiga kommuner och städer i enlighet med proportionen mellan svenskar och finnar i dem för nämnda år, utgående från hypotesen att emigrationsbenägenheten i en och samma kommun skall ha varit något så när lika stor, ett antagande som i stort sett torde styrkas av tillgängliga undersökningar. Den på så sätt ernådda totalsiffran kommer att stiga till omkring 60.000, alltså omkring en femtedel av hela emigrationen från Finland under denna period.

Först år 1924 kommer passuttagarnas modersmål med i statistiken. Under sexårsperioden 1924—1929 var antalet emigranter från Finland till Nordamerika 31.430. Av dessa hade 24.660 finska och 6.770 svenska som modersmål. Procenten svensktalande var således 21,5. För perioden före 1893 finns inga data för en motsvarande beräkning, men det förefaller rimligt att antaga, att procenten var ungefär densamma som under de senare perioderna. Författaren har därför utgått från antagandet, att finlandssvenskarna utgjorde omkring 20 procent eller en femtedel av hela antalet emigranter från Finland till Nordamerika under perioden 1871—1929. Deras antal skulle då ha varit omkring 73.000.

Det har i detta sammanhang inte ansetts nödvändigt att ägna tillförlitligheten hos det statistiska materialet en närmare analys. Alla passuttagare emigrerade inte, många reste utan pass. Många återvände en eller flera gånger och reste tillbaka antingen med det gamla passet eller i regel, med nytt pass. Det kan därför vara ändamålsenligt att försöka utläsa vissa trender är emigrationsstatistiken snarare än att återge faktiska siffror

Geografisk spridning, koncentration och yrkesfördelning

De ganska fåtaliga svenska immigranterna från Finland under 1870-talet är svåra att lokalisera. Man vet bara om några i New York, i Ludington, Mich., och enskilda på andra orter. Men vid mitten av 1880-talet finner vi dem i större antal i New York City, i Worcester, Mass., på många sågverksorter i södra Michigan, på ett par gruvorter i Colorado och i flera nybyggarsamhällen på västkusten. Tio år senare klarnar konturerna av den geografiska lokaliseringen för de finlandssvenska immigranterna i Nordamerika.

Under den stora invandringsperioden före första världskriget slog de sig ned huvudsakligen i fyra olika regioner eller landsdelar: 1) Östkusten, från Philadelphia i söder till Boston i norr, med största antalet i staterna New York och Massachusetts, 2) Centralstaterna, gränsande till några av de stora insjöarna, huvudsakligen Michigan, Wisconsin, Minnesota, norra Illinois jämte några orter i Kanada, 3) Bergsstaterna, från Arizona i söder till British Columbia i norr, men det största antalet i Colorado, Montana och Utah, 4) Västkusten, från södra Californien till British Columbia, med det största antalet i staten Washington.

Dessa regioner var mycket olika i fråga om naturtillgångar och representerade också på den tiden olika skeden i ekonomisk och industriell utveckling. Dessa olikheter bestämde i stort sett de huvudsakliga näringarna och arbetstillfällena. Förbrukningen av vissa naturresurser i en landsdel och tillgången till nya sådana i en annan påverkade sedan invandrarströmmen.

Vid tiden för den stora immigrationen från Finland var de östra staterna i de flesta avseenden den mest avancerade delen av landet. Många industrier var stadda i utveckling. Arbetare behövdes i fabriker, i verkstäder och på byggen. De finlandssvenska immigranterna kom in på gjuterier och på metallfabriker av olika slag: järn- och ståltråds-, maskin-, verktygs-, redskaps- och vapenfabriker. Så var det i Worcester, Springfield, Fitchburg, Branford m.fl. orter. I Gardner blev de mest engagerade i möbel- och husgerådsindustrin. I New York och Quincy ägnade de sig åt båt- och skeppsbyggeri. På andra orter arbetade de i gummi- och textilfabriker.

Ett annat för våra landsmän i Östern viktigt näringsfång var byggnadsarbeten. De blev timmermän och snickare, byggde boningshus, affärshus, magasin, kajer, broar m.m. I Philadelphia och något senare i New York bildade landsmän firmor för finare inredningsarbeten, och i dessa har ett ansenligt antal varit anställda. Bygg- och snickeriarbeten blev till den grad tradition bland våra landsmän i New York, att största delen av de senare emigranterna ända till den dag som i dag är har kommit in i det yrket. I New York stannade också många av de emigranter, som haft förmånen att få högre yrkesutbildning eller skolbildning i Finland. De spred sig i fabriker och kontor och i andra yrken av skiftande slag.

I början av seklet arbetade kanske ett hundratal landsmän i kolgruvorna i Pennsylvanien, men de övergav det yrket efter en tid och flyttade till andra orter. I Stony Creek, Conn., Quincy och North Chelmsford, Mass., arbetade de i stenbrott. Bland immigranterna fanns också fiskare samt sjömän och hamnarbetare. Farmare, som tröttnat på fabriksrutinen, förekom lite varstans i östern.

Ännu i början på 1870-talet var centralstaterna Michigan, Wisconsin och Minnesota till stor del bevuxna med skogar. Ett halvt sekel senare var dessa i stort sett borta. Den stora majoriteten av våra landsmän, som kom till södra Michigan på 1880- och 1890-talen blev stockhuggare och sågverksarbetare. Trävaruindustrin dominerade. Meddelanden från den tiden ger en bild av hårt arbete under långa dagar, perioder av arbetslöshet, flyttningar från en arbetsplats till en annan, en dagspenning ofta så låg att en familj nätt och jämt kunde försörjas.

Då den bästa skogen i södra Michigan var uthuggen, rullade avverkningen småningom över norra Michigan och de nordliga delarna av Wisconsin och Minnesota. Med denna följde också immigranterna. Våra landsmäns historia i skogs- och sågverksindustrin inom dessa gebit är ungefär densamma som i södra Michigan. Många av de äldre immigranterna stannade i denna industri livet igenom. Sedan skogsbolagen skördat det bästa timret, blev en och annan landsman mindre företagare i den fortgående avverkningen av den mindre värdefulla skogen.

En annan del av våra landsmäns historia i norra Michigan och Minnesota är förknippad med förekomsten av de stora lagren järnmalm i dessa stater. Endast ett mindre antal arbetade i de tidiga koppargruvorna i Calumet, Mich. På de s.k. "ranges" öppnades järngruvdriften i större skala, i Michigan på 1870- och 1880-talen och något senare i Minnesota. I några städer i båda dessa stater fanns vid sekelskiftet och årtiondet därefter hundratals landsmän, som var engagerade i olika arbeten vid järngruvorna. Namnen Iron Mountain, Negaunee och Ironwood i Michigan samt Eveleth, Hibbing och Virginia i Minnesota kan gärna stå som symboler för våra landsmäns insatser i gruvindustrin. En del av dem som började med gruvarbete i Michigan flyttade senare till någon gruvstad i Minnesota och fortsatte där med samma yrke. I början fanns det på flera orter i norra Michigan mindre järnsmältor, där landsmän också arbetade. Men den mesta malmen skeppades på de stora insjöarna till de stora järnverken i Ohio. Rätt många landsmän arbetade på "malmdockorna" i Duluth, Superior, Ashland, Marquette och Escanaba, där malmbåtarna lastades.

Många landsmän som börjat sin bana i det nya landet som stockhuggare eller gruvarbetare, blev efter kanske ett tiotal år trötta på sådant arbete. De köpte då vanligen 40 acres land, där skog förut avverkats, "stubbland" som det kallades, bröt mark på somrarna, men arbetade i skogarna om vintern tills de hade råd att helt ägna sig åt farmarbetet. Spridda enstaka farmer och mindre klungor av finlandssvenska farmare uppstod på så sätt. Flera lantsamhällen, där antalet var större, kan också nämnas, såsom Meropolitan i Michigan, Conover, Siegel och Wentworth i Wisconsin, Cook, Gilbert och Palisade i Minnesota.

I Chicago, Waukegan och andra städer i detta gebit fick landsmännen arbete vid olika industrier. Så var också förhållandet i Detroit och flera närliggande städer i södra Michigan efter bilindustrins utveckling i denna landsdel. Här bör påpekas, att överallt i dessa centralstater, och i synnerhet i de större städerna, fann många landsmän tidigt en plats i ett eller annat fack i byggnadsindustrin, men även här mest som timmermän och byggmästare i mindre skala.

Bergsstaterna räknas nästan alltid som en del av västern. De nämns i denna uppsats särskilt, emedan naturtillgångarna och därför även de huvudsakliga näringarna för våra immigranter här var helt andra än på västkusten. Naturrikedomarna i bergsstaterna bestod huvudsakligen av icke-järnhaltiga malmer, såsom koppar, guld, silver, bly, zink m.m. Den dominerande sysselsättningen var därför gruvarbete: borrning och sprängning, lastning av malm på gruvvagnarna med skyffel samt timmermansarbete. Den tiden var allt arbete i gruvorna tungt kroppsarbete. I en del av dessa gruvor var det vått och kyligt om vintrarna, men i de större och djupare var det torrt och dammigt året om. Lunginflammation och silikos, vanligen kallad "miners consumption", var därför sjukdomar med hög frekvens i gruvdistrikten. Många av de mindre gruvorterna hade mera en prägel av "kamp" än av by eller stad. Några större gruvsamhällen blev åtminstone delvis "ghost towns", då den bästa och mest lönande malmen tagits ut och driften helt eller delvis nedlagts. Folk måste då flytta bort, och de som hade byggt sig egna hus, vilket många av våra landsmän hade gjort, led ekonomiska förluster.

Antalet landsmän i bergsstaterna var troligen störst under årtiondet före första världskriget. Därefter nedlades driften vid många gruvor, som ej länge var lönande. Under kriget var konjunkturerna på västkusten mycket bättre, i synnerhet inom skeppsbyggeriet. Många landsmän sökte sig därför dit. Ett visst antal f.d. "minare" hade redan tidigare blivit farmare på vissa ställen i bergsstaterna. Antalet var under en längre tid störst i Butte, Montana, och för en kortare tid i Telluride och Silverton, Colo., Eureka och Bingham, Utah, och i Wallace, Idaho.

På västkusten, från norra delen av Californien och långt upp i British Columbia, bildade de ofantliga skogarna, vilkas like icke funnits i någon annan del av kontinenten, den dominerande naturtillgången. Särskilt kan då nämnas "Douglas Fir" och "Redwood"-trädet. Dessa skogar har sedan 1880-talet exploaterats så hastigt som arbetskraft, kapitalinsats och efterfrågan medgivit.

Ett mindre antal landsmän fanns ju där redan på 1880-talet, men immigrationen steg hastigt under 1890-talet och under första decenniet efter sekelskiftet. Det var i exploateringen av skogarna som flertalet av våra landsmän ända från början på denna del av västkusten fått sin utkomst och gjort sin insats i den ekonomiska utvecklingen. De har fällt de stora träden och halat ut stockarna, dehär bemannat de stora sågverken med deras mångfaldiga operationer, de har arbetat i brädgårdar och de har lastat fartyg med träindustrins produkter som skeppats ut över hela världen.

Skogsarbetet har småningom mekaniserats. Motorsågen har avlöst handsågen. I stället för anspann på 8—12 oxar, som på 1880-och ännu på 1890-talet halade de stora stockarna till lastningsplatserna, togs först ång- och senare elkraft i bruk. Och på stora truckar rullar nu längs permanentade vägar en hel del av de väldiga stockarna till sågverken och fanérfabrikerna. T.o.m. stockhuggarna bor i de flesta fall ej längre i stora läger: de bor i någon by eller stad med sin familj, ej för långt från arbetsplatsen, och kör dagligen fram och tillbaka med bil.

Fanérfabrikationen, som påbörjats åtskilligt tidigare, slog igenom på västkusten efter första världskriget. I och med bildandet i början på 1920-talet av Olympia Veneer Company, i vilket de flesta delägare var finlandssvenskar, inleddes ett nytt ekonomiskt skede i våra landsmäns historia på norra delen av västkusten. Detta halvt kooperativa bolag betecknar deras inträde som självägande fabrikörer i en stor industri stadd i utveckling. Olympiabolagets framgång ledde under de följande tjugo åren till organiserande av andra bolag enligt samma modell. I ett tiotal fanérbolag och -fabriker från Eureka, Calif., i söder till British Columbia i norr blev finlandssvenskar i första och andra led om icke alltid en majoritet så åtminstone en betydande minoritet bland delägarna. Det uppgavs på trovärdigt håll på 1950-talet att åtminstone två tredjedelar av finlandssvenskarna i norra Californien samt staterna Oregon och Washington då skulle ha varit på ett eller annat sätt engagerade i fanérindustrin. Framgången på detta område har lyft deras ekonomiska nivå i allmänhet.

Liksom i östern och centralstaterna kom ett betydande antal landsmän redan från början in på byggnadsindustrin även på västkusten, och de bibehöll inom denna sin ställning senare. De arbetade för daglön. De byggde hus åt andra på beting. De köpte tomter och byggde hus till salu. Firmor som specialiserade sig på läggning av parkettgolv fanns en tid bland dem i Vancouver, Seattle, San Francisco och Los Angeles. Några större byggnadsentreprenörer har också funnits bland dem. I städerna kring San Francisco-viken och i hela södra Californien för övrigt — en landsdel, som icke dominerades av någon träindustri — har våra landsmäns yrkeslokalisering givetvis varit mera varierande. Här har knappast funnits något yrke eller arbetsfält där de icke varit representerade — icke ens i Hollywood.

I båt- och skeppsbyggeri arbetade ett mindre antal på flera ställen längs kusten. Som hamnarbetare har de funnits i Vancouver, Seattle och San Francisco. Några har varit fiskare, först på nedre delen av Columbiafloden och senare på andra delar av kusten och ända uppe i Alaska. De var också gruvarbetare en tid i bl. a. Coal Creek, (Newcastle).

Liksom i andra delar av landet övergick även på västkusten rätt många landsmän från skogs- och sågverksarbete samt annat arbete till modernäringen jordbruket. En del fick "homesteads" — kronomark — på villkor att de gjorde vissa förbättringar och bodde på landet minst 5 år. Andra köpte stubbland och upparbetade det till ansenliga farmer under årens lopp. Enskilda farmare och mindre grannskap av jordbrukande landsmän fanns på många andra ställen. Som större lantsamhällen kan nämnas Hartford, Mount Vernon och Rochester i Washington, Warren i Oregon och Reedley i Californien.

Denna korta översikt har haft två avsikter: 1) att helt flyktigt markera de regioner, där våra landsmän mest slog sig ned, och 2) att visa de yrken och arbeten, som blev vanligast bland dem. Vad som sagts ovan, gäller i första hand och huvudsakligen den generation, som emigrerade från Finland under den s.k. stora emigrationsperioden — tiden från 1880-talet till första världskriget. Anmärkas bör också, att många av dessa bytte yrke en eller flera gånger under sin livstid. Med den stegvisa ekonomiska och industriella utvecklingen i hela Nordamerika blev immigranternas yrkeslokalisering småningom också mera varierad.

Våra landsmän var icke allenast immigranter, de var också migranter eller vandringsmän inom det nya landet. De läste kanske aldrig Mr. Greeleys paroll: "Go west young man", men de följde den dock ofta med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen. Västkusten var kontinentens sista "frontier", hela sträckan från södra Californien till British Columbia. Exploateringen av denna landsdels stora rikedomar var ännu ej långt framskriden vid sekelskiftet. Här var möjligheterna till ekonomisk framgång och personligt oberoende större än i de äldre delarna av landet. Här var arbetslönerna i allmänhet högre, och detta var nog i många fall det omedelbara dragplåstret.

Allt detta gynnade en gradvis flyttning från de äldre delarna av landet till västkusten. Gruvarbetare flyttade från Michigan till Colorado och senare än längre västerut. Stockhuggare följde avverkningen och sågverken från södra Michigan till Minnesota och i vissa fall senare till Washington och Oregon. Under åren efter första världskriget flyttade en hel del yngre landsmän från östern och centralstaterna till västern. Till västkusten kom således våra landsmän under hela emigrationsperioden direkt från Finland men också delvis i etapper med ett eller flera uppehåll i de äldre delarna av landet.

Fördelning i yrkesgrupper

I det föregående har våra immigranters spridning industrivis i olika delar av landet belysts. Ytterligare uppgifter av detta slag förekommer för de flesta orter i författarens arbete om finlandssvenskarna i Amerika i de olika ortshistorikerna.

Tyvärr har någon mera omfattande statistisk enkät rörande den induviduella yrkesfördelningen vid någon viss tidpunkt inte verkställts. Uppgifter om yrke för 713 landsmän, för vilka frågeformulär ifylldes i alla delar av landet, förekommer dock i Johannes Näses studie 1921. På grund av de erhållna svaren uppdelade han de 713 i fjorton yrkesgrupper och beräknade procenten för varje grupp. Hans tabell under titeln huvudsaklig sysselsättning följer här:

1. Urmakare och juvelerare, 0,5 %

2. Industriidkare (på flera områden), 0,5 %

3. Skräddare, barberare, bykare, 1 %

4. Präster, lärare, läkare, apotekare, 1,5 %

5. Affärsmän och kontorister, 3 %

6. Ingenjörer, mekaniker, konduktörer, förare,  4 %

7. Byggmästare, entreprenörer, "prospektare",  5 %

8. Fiskare, sjömän och lotsar, 5 %

9. Järnvägs-, byggnadsarbetare, gatläggare, 6 %

10. Skogsarbetare och sågarbetare, 11 %

11. Jordbrukare, skogsvakter, trädgårdsarbetare, 14 %

12. Fabriksarbetare (i många olika industrier), 14 %

13. Snickare, byggnadsarbetare, målare och tapetserare, 17 %

14. Gruvarbetare (flera olika fack), 18 %

Totalt 100 %

Utan att närmare kritisera denna klassificering av yrken vill jag endast påpeka, att antalet personer, som undersökningen gällde, var tämligen litet och att det icke är veterligt i vilken mån våra landsmän i de olika delarna av landet var representerade i detta antal. Procenttalen bör därför icke tagas bokstavligt utan bör betraktas som approximativa. Men denna tabell åskådliggör och ger belägg på vad som tidigare konstaterats, nämligen att det stora flertalet av våra immigranter var koncentrerade i några stora industri- och yrkesklasser. Omkring tre fjärdedelar faller inom grupperna 10—14. Sådant var förhållandet ännu vid början av 1920-talet.

Något bör här tilläggas om avlöningen i dessa yrkesklasser. I allmänhet var den lägst i jordbruks- och järnvägsarbete och i regel något högre i vanligt fabriksarbete därnäst kom avlöningen för skogs-, sågverks- och gruvarbete, vanligen i nämnd ordning; högst var avlöningen i de olika facken inom byggnadsbranschen.

De tidiga immigranterna hade i de flesta fall varken boklig bildning, skolbildning eller egentlig yrkesutbildning. De hade lärt sig att använda yxa, såg och skyffel. De var därför i det nya landet hänvisade till de yrken som icke fordrade någon särskild utbildning eller som lätt kunde läras. Gruv-, skogs- och sågverksarbetet var icke av sådan art att en emigrant kunde komma högre än till ett förmansjobb. Vi finner också att många landsmän innehade sådana. De som kom något senare hade väl genomgått folkskola, men de var icke mycket bättre rustade för ansvarsfulla poster i den amerikanska ekonomin; det var icke heller många av dem som någonsin kom högre än till ett förmansjobb. En och annan nådde dock ett chefsämbete som "superintendent".

Åtskilliga landsmän blev med tiden framgångsrika farmare med ganska stora arealer odlad mark på vissa ställen i mellanstaterna och västern. På nästan varje ort med ett större antal landsmän blev en eller flera — efter några års arbete som snickare — praktiska byggmästare och entreprenörer för uppförande av vanliga boningshus. I samma kategori faller också golvläggarfirmorna i de större städerna på västkusten. Hit hör väl också ett antal mindre snickeri- och byggnadsfirmor som nu finns bland våra landsmän i New York och i de mindre städerna längs kusten i Connecticut.

Vi kan nämna endast ett par verkliga genombrott för landsmän inom någon industri. Det förnämsta har redan omnämnts, nämligen Olympia Veneer co, och landsmännens inträde som delägare och även som chefer i fanérbolag. I Gardner, Mass., organiserade våra landsmän flera bolag, ett par av dem ganska stora, för tillverkning av möbler och husgeråd, särskilt avsedda för barn.

Bland de finlandssvenska immigranterna har förekommit många variationer och mönster i yrkesrörlighet. En del började i skogs- och sågverksarbete, i gruvarbete eller i ett visst fabriksarbete och fortsatte i detta så länge de orkade arbeta eller tills de blev pensionerade. Andra var först i skogs- eller gruvarbete, eller en tid i vartdera, och blev sedan farmare. Efter en kortare tid i flera olika arbeten blev andra stadigvarande i ett visst jobb resten av livet. Ett mindre antal visar stor rörlighet med många ombyten av till sin natur olika jobb, ibland utan någon egentlig ekonomisk vinning, i andra fall med en viss progression i ansvar och betalning. Yrkesrörlighet var ofta parad med geografisk rörlighet. Talrika exempel kunde anföras från författarens material för dessa olika mönster, men endast ett par av det "progressiva" slaget skall här citeras.

En pörtombo skrev om sin yrkesbana sålunda: "Först var jag skogsarbetare, men det orkade jag icke med då. Sen blev jag järnvägsarbetare. Så var jag utan arbete en tid, sysslade sedan som sjåare och hamnarbetare (en tid). Blev konduktör och förare på elektriska (spårvägen) och till sist snickare och "kontraktare" (entreprenör), och nu har jag det ganska bra."

En kökarbo berättade om sin levnadsbana följande: "Jag var född i Kökar 1884, emigrerade till Merrill, Wis., där det fanns många ålänningar 1901; arbetade där ett par år i skogen och på ett sågverk; for till Astoria, Oreg., 1903 och fick där arbete på en pråm med vilken jag for ända upp till Alaska. For sedan till Hoquiam, Wash., och arbetade där flera år på ett sågverk, "runnade" en saloon åren 1912—1916, men det var ett dåligt arbete; startade ett våffelbageri 1916, började år 1922 ett cementgjuteri tillsammans med två andra och vi var vanligen 7 å 8 man i arbete. Firman övertogs 1950 av min son och svärson."

Den geografiska spridningen i Amerika av de finlandssvenska immigranterna från olika landskap och kommuner har också sitt intresse. Man kan iakttaga en tendens till vad som kunde kallas landskaps- eller sockenkolonier, dvs. en tendens av immigranter från ett visst landskap eller en viss kommun att bosätta sig inom vissa områden eller på vissa orter i sådan mängd, att de utgjorde ett förhärskande antal bland landsmännen där.

Först kan då sägas, att immigranterna från kommunerna söder om Vasa var ganska starkt koncentrerade i de östra staterna. Immigranter från kommunerna norr om Vasa var däremot talrikare på flertalet orter i centralstaterna, och så tycks fallet även ha varit i västern. I Worcester har närpesborna utgjort en stor och talrik majoritet bland landsmännen med ett mindre antal från andra, närliggande kommuner. Så t.ex. fanns där i nykterhetsföreningen Räddningslinan med 155 medlemmar år 1916 endast ett par "norrbaggar". I Branford, Conn., Woonsocket, R. I., samt de andra städerna i Mass., var landsmännen till den allra största delen från de sydliga kommunerna, med undantag av Gardner, där landsmännen mest stammade från Korsholm och socknarna närmast Vasa, samt Norwood, där nästan hela den finlandssvenska kolonin har bestått av ålänningar. I New York har de största kontingenterna landsmän kommit från Åland, Närpes och Terjärv. Houtskärsbor var koncentrerade i Jersey City.

I centralstaterna var som sagt förhållandet i allmänhet omvänt. Som exempel kan nämnas Feleh-Metropolitan, där majoriteten av hela befolkningen sedan 1890-talet bestod av jeppo- och purmobor, Negaunee, där flertalet var esse-, vörå- och pedersörebor, Crystal Falls, där vörå- och korsholmsbor val talrikast, Ironwood, där det en gång så stora antalet landsmän mest hade kommit från Jeppo, Pedersöre, Munsala, Nykarleby och Korsholm, Eveleth, där de flesta stammade från Kvevlax och Vörå, samt Palisade, där nästan alla kunde räkna sina anor från Karleby och Öja. Som undantag kan nämnas mindre orter som Thopson och Manistique, där de flesta var pörtom- och korsnäsbor, Dollar Bay, där pörtom- och malaxbor var talrikast, samt Waukegan med ett stort antal närpesbor. På det hela taget var dock nordösterbottningarna övervägande i antal på de flesta orter i denna landsdel. På åtskilliga orter, där antalet landsmän var stort, var dock de flesta kommunerna i Österbotten representerade.

I bergsstaterna kan vi nämna Butte, Mont., där flertalet kom från de norra kommunerna, samt Bingham Canyon, dit Vörå och Kronoby troligen sände det största antalet. Av 78 medlemmar i nykterhetsföreningen där år 1916 nämndes ingen med hemort söder om Solf. I Eureka, Utah, var vöråborna talrikast.

På västkusten har munsalaborna varit synnerligen talrika i Olympia och vissa andra orter. Många immigranter från Karleby och Öja bosatte sig tidigt i Coos Bay, Oregon, och Eureka, Cal. I gruvsamhället Coal Creek fanns framtill 1920-talet nästan uteslutande norrbaggar, och i farmarsamhället Rochester var terjärvborna talrikast, nästan två tredjedelar av alla finländska familjer. I Everett och South Bend, Wash., och Bakersfield, Cal., var dock största delen sydösterbottningar. I de större städerna som Tacoma, Seattle, Portland och San Francisco var alla landskap och många kommuner företrädda. I Greater Vancouver, B. C, är en stor del av de österbottniska kommunerna också väl representerade.

En del koncentrationer av landsmän från en eller ett par kommuner på en viss ort varade endast en kort tid. På många ställen igen blev dessa dock ganska bestående. Som ett exempel på rörlighet i detta avseende kan nämnas immigranterna från Malax. Enligt en uppgift var 1904 ett trettiotal malaxbor gruvarbetare i Norway, Mich. Ett tiotal år senare fanns endast några kvar. Enligt andra uppgifter skulle under 1890-talet omkring åttio män från Malax ha emigrerat till Chico, Cal., där de fick arbete hos en storfarmare. Efter en tid, sedan de blivit något bekanta med förhållandena, for de undan för undan vidare till skogsläger och sågverksplatser vid kusten i Mendocino och Humboldt counties. Senare for många till San Francisco. Efter sekelskiftet emigrerade malaxborna mest till Grays Harbor (Hoquiam och Aberdeen) och andra städer i västra Washington, där deras antal med tiden blev rätt stort. Man kan konstatera, att våra immigranters förflyttning i allmänhet västerut på grund av ändrade ekonomiska förhållanden även betydde en nedgång för eller upplösning av vissa tidigare "kolonier" i central- och bergsstaterna och en motsvarande tillväxt av antalet kolonier på västkusten.

Det största antalet finlandssvenska immigranter från en enda kommun på någon ort i USA eller Kanada var nog närpesborna i Worcester efter vårt sekels början.

Situationen i dag och i framtiden

Den geografiska fördelningen och koncentrationen av de finlandssvenska immigranterna har, såsom vi sett, förändrats betydligt under tidernas lopp. Emigrationen efter första världskriget har gått till Greater New York och i någon mån till västkusten, men i än större grad till Kanada, särskilt då till Greater Vancouver i British Columbia. Redan tidigare hade ju en förflyttning av immigranterna från östern samt central- och bergsstaterna till västkusten ägt rum. En mycket stor del av finlandssvenskarna är nu bosatta i denna landsdel. Hur stor denna förskjutning blivit visar några siffror i det följande.

Redan vid slutet av första världskriget dryftades frågan om våra emigranters framtid i Amerika. Resultatet blev en sammanslagning av då existerande nykterhets- och sjukhjälpsföreningar till en ny nationell organisation, som fick namnet Runebergorden, Order of Runeberg på engelska. Detta hände år 1920. Denna ordens mål skulle vara att verka för nykterhet och ömsesidig hjälp vid sjukdoms- och olycksfall.

Beträffande antal anslutna nådde Runebergorden sin kulmen år 1929, då den hade 8.500 medlemmar. Med anledning av depressionen på 30-talet, begränsning av immigrationen till Förenta staterna och en årligen stigande dödssiffra bland de gamla emigranterna har antalet medlemmar minskat i medeltal med omkring 1.100 varje decennium och uppgick vid början av 1970 till något över 4.000. Av dessa tillhör 2.700 logerna i västra distriktet, med 675 i Vancouver, B. C, 230 i Portland, Ore., 323 i Eureka, Calif., och 213 i San Francisco, Calif.

Centraldistriktet som i många år visade det högsta medlemsantalet har nu endast 827? av vilka 93 i Dollar Bay, 72 i Chicago och 65 i Duluth. Östra distriktet har nu endast omkring 430 medlemmar, av vilka logerna i Norwood och Worchester har omkring 125 vardera.

Om verksamheten i logerna i östra distriktet och centraldistriktet kan sägas, att många av logerna har endast en månatlig träff för löpande ärenden och med kaffeservering — och möjligen en julfest. Men i dessa distrikt finns också kanske åtta eller tio loger, som ännu är aktiva med kulturella program, danser eller annan underhållning och som även försöker uppehålla sitt medlemsantal.

På västkusten är situationen i allmänhet mycket mera hoppingivande för framtiden. Här är emigranterna, i synnerhet i Greater Vancouver, för det mesta yngre och därför mera energiska och aktiva. Rapporterna i Leading Står från många loger i västra distriktet vittnar om en tämligen regelbunden verksamhet år för år i form av samkväm, tävlingar och tidtals kulturella program.

En särskilt viktig faktor i våra emigranters sammanhållning och kulturella strävanden på västkusten har varit Circle  No. 1. Denna cirkel eller krets är en sammanslutning av Runebergslogerna i British Columbia, Washington och Oregon. Under många år har denna krets anordnat tre stora fester eller tillställningar varje år: en sång-och musikfest med körer och enskilda sångare från logerna, "Bowling Tournament" med tävlande lag från olika loger och en gemensam stor sommarpicknick — under senare år i Rochester, Wash.

Dessa gemensamma festdagar har medfört flera gynnsamma resultat; de har sporrat till aktivitet inom de enskilda logerna; vid dem har folk i olika loger kunnat träffas och bli personligen bekanta med varandra; och de har (trots en och annan fnurra på tråden) fostrat en "Runeberg spirit", dvs. en känsla av samhörighet och en iver för ordens framgång.

Circle 1, och särskilt vissa ledare inom densamma, har varit en verksam och ledande kraft vid anordnandet av exkursionerna och sångarfärderna till Finland åren 1930, 1956, 1961 och 1966, likaså vid ordnandet av de besök som körer från Finland åren 1960 och 1969 gjorde i Amerika och Kanada.

Från seklets början hade församlingarna och kyrkorna sin egen karaktär — de var immigrantinstitutioner. Vid början av 1930-talet fanns åtminstone 35 lutherska eller baptistiska församlingar, i vilka medlemmarna nästan uteslutande eller till största delen bestod av finlandssvenska immigranter. För uppförandet av kyrkor och för upprätthållande av den religiösa verksamheten gjorde de under årens lopp stora uppoffringar. Allt detta var en viktig del av deras liv. Men språket ändrades i de flesta kyrkor till engelska under 30-talet. En del av dem har intagit så många medlemmar av annan nationell bakgrund att församlingen småningom förlorat sin ursprungliga karaktär. Flertalet av dessa församlingar har uppgått eller förenat sig med andra församlingar inom samma samfund — med samma resultat.

Det senaste exemplet på en sådan utveckling är den bland våra landsmän i New York så välkända Pilgrimförsamlingen (ofta kallad Terj ärvförsamlingen därför att många av dess medlemmar var terjärvbor). Den förenade sig för ett par år sedan med en annan luthersk församling. Våra landsmäns baptistorganisation, The Mission Union, sammanslöt sig år 1961 med General Baptist Conference (tidigare Svenska Baptistkonferensen) och dess månadstidning, The Mission Post, upphörde samtidigt.

I början av 1930-talet fanns bland våra finlandssvenska immigranter i Greater New York tre Runebergsloger, tre sjuk- och begravningshjälpsföreningar, tre lutherska församlingar, två missionsförsamlingar och en baptistförsamling. De tre Runebergslogerna existerar ännu men har tillsammans endast omkring 100 medlemmar. Av sjukhjälpsföreningarna återstår nu endast föreningen Åland med omkring 280 medlemmar, efter en 55-årig tillvaro. De lutherska församlingarna och missionsförsamlingarna har amerikaniserats på de två sätt som angivits ovan, och baptistförsamlingen har så småningom blivit helt — svart.

Denna omvandling beror inte av brist på landsmän i denna landsdel. Största delen av emigranterna från Finlands svenskbygder till Förenta Staterna sedan första världskriget har etablerat sig i Greater New York och i städerna på kusten i Connecticut norr om New York. En stor del av dem har fått ekonomiskt fotfäste i byggnadsindustrin, särskilt som carpenters men även som finsnickare. Rätt många har etablerat sig som entreprenörer för byggande av moderna boningshus. Närpesborna är väl bäst representerade bland dem.

Av orsaker som här inte behöver kommenteras, anslöt sig icke många till de existerande församlingarna eller föreningarna. Slutligen, år 1961, bildades bland dem en ny organisation, Föreningen Norden. Denna förening har haft ett högt medlemsantal och har varje år anordnat samkväm, fester och utfärder av olika slag. En av dess uppgifter har varit att arrangera den årliga stora Närpes-festen.

Tidningen Norden (förr Finska Amerikanaren) har utgivits i Brooklyn, New York, sedan år 1897. Under åren före första världskriget hade tidningen omkring 6.000 prenumeranter, men sedan dess har de betalda prenumerationerna så småningom sjunkit till den nuvarande siffran — omkring 1.800. Tidningen har gått med förlust i många år och är nu i ganska stor skuld. Föreningen Norden har gått i bräschen med ansenliga summor, särskilt under de senaste åren, och mindre gåvor har getts av många prenumeranter. Men detta är icke nog. Tidningen har varit en livssak för våra emigranter och för deras sammanhållning i hela landet. I synnerhet för dem som bor i östern är den alltjämt av stor betydelse.

Skall våra emigranters barn, födda i Förenta Staterna och Kanada, räknas som amerikafinländare? Frågan är både teoretisk och praktisk. I många avhandlingar om emigrantnationaliteterna i Amerika räknar man den andra generationen, åtminstone för vissa ändamål, med i den etniska gruppen. Och detta är nog riktigt, ty denna generation har en dubbel identifiering — på marginalen mellan två kulturer.

Vid flera av Runebergordens stormöten påyrkades ansträngningar att få den infödda generationen med i logerna. Av vissa orsaker har resultatet i många loger varit klent, men i många har man även haft framgång. Av ordens nuvarande medlemmar är visserligen de finlandsfödda i majoritet, men om man frånräknar de två logerna i British Columbia som har över 700 medlemmar av vilka endast ett fåtal är infödda, så blir proportionen av infödda i förhållande till de finlandsfödda omkring en fjärdedel (eller 4:3).

Särdeles frapperande är också det faktum, att flera av de större logerna med den högsta procenten infödda är bland de mest aktiva i orden. Av dessa kan nämnas logerna i Dollar Bay och Eureka med mer än två tredjedelar infödda samt logen i Portland som också har en betydande majoritet infödda. I dessa loger liksom i flera andra med ett stort antal infödda har ledningen redan länge varit i de inföddas händer — och därmed även äran och ansvaret. Deras inställning till och arbete inom orden i deras respektive loger måste anses vara av stor betydelse för Runebergordens framtid.

Framtiden förutsätter i detta fall fortgående eller rentav nya sammanhållnings- och beteende- former. Pessimisterna förkunnar ju högljutt sina tvivel om mänsklighetens framtid på vår förorenade och exploaterade jord. Men vi kan väl dock som hypotes föreställa oss att det som har varit och ännu är finlandssvenskt i Amerika har en framtid.

Givetvis har kyrkor och en del föreningar i egenskap av immigrantorganisationer sin framtid "bakom sig" — som någon sagt. Annat är det dock med Runebergorden, särskilt om man beaktar det starka inslaget av den yngre infödda generationen i så många av de större och mest aktiva logerna. Dessa borde kunna fortleva även om de finlandsfödda medlemmarna småningom helt dör ut. Det stora antalet runebergare på västkusten och den mångfaldiga verksamhet som ännu pågår, särskilt inom Circle No. 1 synes borga för fortsatt arbete åtminstone detta decennium, om — och det finns naturligtvis många om — enighet råder och ledare med energi och framsyn kan uppbringas.

Mera problematisk är Runebergordens framtid i centralstaterna och östern. Men även i dessa distrikt finns ännu många loger med ett sådant medlemsantal och verksamhetsprogram att chanserna för en framtid under rätt många år borde vara goda. Men även här kommer det att bero på ledare. I Greater New York kommer föreningen Norden utan tvivel att fortsätta med sin omfattande verksamhet och sitt understöd av tidningen Norden.

För den framtida utvecklingen har vissa förslag av annan art också framförts. Då U. S. A. Heggblom för några år sedan tog initiativ till en ändring av ordens namn till International Order of Runeberg var tanken att loger skulle kunna bildas i Sverige och Finland. Finlandia logen i Finland kom även till. Tidtals har förslag gjorts att Runebergorden och den svenska Vasaorden skulle sammanslås. Och nu i senaste marsnummer av Leading Står pläderar ordens president, Roy W. Köping, för ett slags all-skandinavisk organisation i vilken alla kunde samarbeta för "Scandinavian Culture and Social Activity", som han uttrycker sig. Huruvida han har i tanke en förening i vilken individer av skandinavisk härkomst är medlemmar eller en samorganisation av skandinaviska föreningar är inte klart utsagt.

Till sist bör nämnas, att sångarfärder och exkursioner med båt och flyg i båda riktningarna över Atlanten har haft stor betydelse även för de våras framtid i Förenta Staterna och Kanada. Hur denna samfärdsel och växelverkan ytterligare skall kunna utvecklas bör också ägnas uppmärksamhet.

Anders Myhrman

Juli 1970