PILGRIMSKYRKAN I BRONX SÅLDES

”Terjärvförsamlingen” i New York
upphörde med verksamheten

Den svensk-finska lutherska församlingen eller Pilgrimsförsamlingen i Bronx , New York har upplösts, församlingsarbetet har upphört och kyrkan har blivit såld.

Emigranten Vendla Jansson – mångårig stöttepelare i Pilgrimskyrkan - be­rättade om kyrkan, församlingen och om slutet vid en kyrkokonsert i Terjärv kyrka den 16 juli 1977. De flesta medlemmarna hade kommit från Ter järv och fru Jansson hade fått i uppdrag att överlämna två va­ser till Terjärv kyrka. Vi  låter Vendla Jansson  berätta:

-Församlingen kom till stånd 1913 under pastor Johannes Ny­ströms ledning. Många från svenska Österbotten närde en öns­kan att få en svensk-finländsk luthersk församling. År 1914 kallades pastor Johannes Gullans till New York. Där fanns då bara 70 medlemmar. Två avdelningar bildades. Den ena i Brooklyn och den andra i Bronx, New York. Var den lilla församlingen fattig i jordiska ägodelar, så var den inte fattig på tro och hopp. De vågade stora ting - inte i egen kraft - och Gud välsignade deras strävanden.

År 1919 ombildades New York församlingen till självständig församling. Den hade då 126 medlemmar och 40 barn. Under 1920-talet kom ju många emigranter till New York. Terjärv-huset, som vårt kooperativa hus kallades, var alltid fullt av nykomlingar från Finland. Det var naturligt, att de inskrevs i församlingen och drog sitt strå till stacken. Då ännu hölls gudstjänster på svenska.

1926 köptes vår tomt för kyrkan, nära till de tre kooperativ husen där största delen av våra medlemmar bodde. Hittills hade vi hyrt en tysk luthersk kyrka i Bronx. År 1927 lades hörnstenen och i maj följande år invigdes kyrkan. Bara ned­re våningen var då förfärdigad.

Men depressionsåren kom. Då blev det svårt att möta utgifter­na. Byggnadslånet var stort. Vi fick då en vicepastor Moses Olson. För ungdomens skull och för att om möjligt få engelsk­talande lutheraner i Highbridge Bronx med så ändrades namnet 1935 till Pilgrim Lutherska kyrka. Vid gudstjänsterna använ­des engelska språket. Men svenska möten hölls en gång i månaden.  

Våra män var ju goda fackmän. Men många var arbetslösa i månader, ja år. Då föddes tanken genom pastor Olsons infly­tande, att förfärdiga övre våningen, själva, kyrkan, efter­hand som medel för materialanskaffning fanns. Allt arbete utfördes utan ersättning. Förste gudstjänsten – julottan - hölls julmorgonen 1935.

Det skulle vara mycket att berätta från 1940-50-talen. Vår kyrka var vårt andliga hem. Där samlades vi flera kväl­lar i veckan, till övningar, möten o.s.v. Det var Pilgrims blomstringstid. 

År 1949 började vi planera för att fira 50-årsjubileum. Vi satte som mål att avbetala skulden. Jubileumsfesten firades den 16 oktober bl.a. med en ceremoni då vårt "mortgage" eller amorteringslån d.v.s.  skuldbrev brändes. Nu tyckte vi att framtiden var tryggad. Den dagen visste vi att Gud hade gjort stora ting. Han har ju sagt: -Varen frimodiga och ar­beten, ty jag är med eder.

Då anställdes även en vicepastor som hjälp för pastor Stone. Han åtog sig att arbeta bland de nyinflyttade, negrer och Puertoricaner. Vi ville visa att det också för dem fanns en öppen dörr. Pastor Bognell var en energisk person, ordnade med sociala program i mötessalen, gav råd och hjälp. Under sommaren ordnade kyrkostyrelsen så att några studeran­de arbetade med barnen. Men vi fick inga nya kyrkobesökare eller medlemmar. Negrer och Puertoricaner är för det mesta baptister, katoliker, metodister o.s.v. Men majoriteten av befolkningen var inga kyrkobesökare alls. Då alla ansträng­ningar misslyckades och det blev kostsamt för församlingen att ha en extra pastor så måste den verksamheten upphöra.

I mars 1976 beslöt kyrkostyrelsen att kalla till försam­lingsmöte för att rösta om vi kunde fortsätta med vår verksamhet eller upphöra. Rösterna föll 20 för att fortsätta, 15 för att upphöra. Pilgrims forna medlemmar ville inte sälja kyrkan, men vi såg klart att det inte gick längre. Med 28.000 dollars årsbudget och bara 15 äldre pensione­rade personer som bodde nära nog att komma till kyrkan så förstod vi att vi befann oss på "ett sjunkande skepp". N. Y lutherska synoden tog då över och beslöt att de medel, över 50.000 $, som ännu fanns kvar borde användas för and­ra missionsarbeten inom synoden.

Kyrkan såldes åt en negerpingstvänsförsamling i Harlem. Vi hoppas och ber att de skall kunna samla de nyinflyttade till sina möten.

Nu till sist vill jag berätta om vår sista gudstjänst den 1 maj detta år (1977). Den hölls kl. 3.oo.e.m. för att alla f.d. medlemmar, som hade uppgifter i sina nya församlingar att fullgöra, skulle kunna vara med. De var ju engagerade i kyrkokörer ,söndagsskolor o.s.v.

Brev hade sänts till forna församlingsmedlemmar. De inbjöds att komma med. till avslutningsgudstjänsten. Och de kom från Connecticut, New Jersey, Long Island, Hillside, ja ända från Texas. Kyrkan var fullsatt. Vi som var kvar behövde deras bevis av förståelse och deltagande. Ni skulle ha hört sån­gen. Det påminde om det vi tidigare upplevt. En av sånger­na var "Faith of Our Fathers living still" översatt ”Fäder­nas tro lever än”, även om tempelmurarna falla. Det var både sorgetårar och glädjetårar som trängde sig fram.

De visade att de fått ett värdefullt arv från fädernas kyrka. Så hade brev också blivit sänt till forna körmedlemmar. De uppmanades att komma en timme tidigare för att välja och inöva sånger. Största delen av tiden gick åt för att välja sånger. Då vi ställde upp oss - 31 personer - för att sjunga så sade Algot Björk - som i 40 år varit vår orgelnist och körledare (en stor del av tiden utan lön) att vi har läst i vår bibel om Jesu underverk, att nu ber vi om ett under, om sången skall gå. Vi sjöng: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas”, osv. En vacker tonsättning och jag tror att kören aldrig sjungit bättre. Texten för dagen var från Joh. 10: 28-30, ”Mina får höra min röst och jag känner dem och de följa mig och jag gi­ver dem evigt liv och de skola icke förgås evinnerligen och ingen skall rycka dom ur min hand”. 

Så kom vi till den mest gripande akten, då altaret skulle avklädas. Tre systrar, som konfirmerades för några år se­dan, gick upp till altaret. Två tog varsin ljusstake, den tredje korset. De följdes av två kvinnor från kyrkostyrelsen med nattvardskärlen och en med den stora bibeln följd av vår pastor och andra gästande pastorer. Hela församlin­gen följde efter och gick ut på gatan. Vi stod där tysta och nedstämda. Då låste vår pastor kyrkdörren; det var knappt ett torrt öga.

Efteråt gick vi in i nedre våningen där servering hade ordnats. Kören sjöng ännu några sånger. Vår pastor avtackades och vi gav honom som minne ett blad från en bibel från 1200-talet, skrivet av klostermunkar.Vi visste att det skulle bli ett värdefullt minne för honom.

Ja, kyrkan är ju bara en byggnad. Det är vi som är försam­lingen. "En allmännelig kyrka, de heligas samfund" som vi läser i vår trosbekännelse. Det är för oss att vittna och arbeta för Guds rike var än vi bor.

Och slutligen - varför jag står här. Jag blev ålagd en speciell uppgift. Därför vill jag nu överlämna dessa vaser till Terjärv församling därifrån största delen av våra medlemmar kommit. Vaserna blev donerade till vår svensk­finska lutherska kyrka i New York 1926. De har stått på vårt altare i många år. De överlämnas, med en hjärtevarm hälsning från vår forna lutherska kyrka i Bronx. Må Gud välsigna det kyrkliga arbetet här i Terjärv.

Vendla Johanna Jansson dog hastigt efter en kort sjukdom den 26 januari 1978. Hon var född i New York, USA den 23 december 1903. År 1926 gifte hon sig med Terjärvbon Fride Jansson. Han avled 1965. I äktenskapet föddes fyra barn. Även om Vendla Jansson, född Holm, var född i USA räknade hon Finland - och Terjärv - som sitt andra fosterland och besökte "hemorten" många gånger.

Edvin Strandén

Släkt och Hävd nr 20/1979