| Västerns svensk-amerikaner |
| Skrivet av Joh. A.Enander |
| 2016-11-19 14:52 |
|
VÄSTERNA SVENSK-AMERIKANER
Joh. A. Enander
Hvem har detta land förtrollat? Svika mina ögon mig?
Är ej detta västerns vildmark med sin nötta buffelstig?
Sågs ej nyss med färska skalper, gråa utaf slättens damm,
tappra indianer spränga genom aftondimman fram?
Ljöd ej nyss på floden krigsrop ifrån näfverbyggd kanot
och från lägret uti skogen hämndsång, vild och full af hot?
Hördes ej ett tusenstämmigt tjut af vilddjur rundt omkring,
skallerormens hemska varning, där han slagit sig i ring.
Som vid jordskalf marken skälfde utaf tusen hofvars slag,
när den vilda prärieelden kom och gjorde natt till dag.
Stormen uppå lösta vingar honom emot öster dref;
hvarje våg å ändlöst gräshaf våg af eld och lågor blef.
Hur har icke allt förändrats? Ser mitt öga månne rätt?
Gård vid gård och teg vid tegar på den fordom vilda slätt.
Ingen indian med skalper och med örnens fjädrar prydd
ser jag mer, blott några spillror af ett folk, hvars tid är flydd.
Sång om hämnd och hat ej klingar kring en rådseld såsom förr.
Klara, ljufva ungdomsröster glänta på mitt hjärtas dörr.
Sång från hembygds berg och dalar, sång från ljunghed och från mo
hviskar i mitt öppna öra ord om kärlek, hopp och tro.
Sägen mig, I tegar rika, som i sommarns fägring stå,
sägen mig, palatser höga, sägen mig, I stugor små,
hvem är han, som allt förvandlat? Nämnen mig hans dyra namn,
namnet, som ej dör men lefver evigt uti ärans famn.
För att bryta bygd — I svaren — för att vinna land med plog,
uti linnetäckta vagnar månget folk mot väster drog,
byggde torfhus, byggde “log-hus”, fyllde dem med barn och flit,
röjde utan pengar vildmark under sträfsamt släp och slit.
Men af alla folk, som kommo, svensken var dock nummer ett.
Ära, ära, moder Svea, som oss detta folk har gett!
Ej med bläck och penna skref det här sin sköna hjältedikt,
men med yxa, plog och spade, modigt och med tillförsikt.
Säd sköt brodd på nyplöjd åker, säd sköt brodd på andens mark;
kyrkor byggdes, skolor byggdes; framtids grundval lades stark.
Frisk och modig, redbar, blygsam svensken gick sin jämna gång;
stål det fanns i arm och vilja, silfverklang i språk och sång.
Torka kom och brände majsen, hvetet gräshoppsföda blef,
och förfallen var reversen; nöden in i stugan klef.
Dyster jämmer ljöd i nejden, sedan lyckans sol gått ned.
Alltför stolt att klaga, tigga, svensken tåligt teg och led.
Festsång uppläst under “svenskarnes dag”
vid Trans-Mississippiutställningen i Omaha, Nebraska,
den 24 juni 1898.
|
| Senast uppdaterad 2016-11-19 14:57 |
