ORDER OF RUNEBERG

Författaren till nedanstående besökte under en lång och äventyrlig resa San Francisco. Där sammanträffade han med åtskilliga landsmän och blev inbjuden till den svensk-finländska föreningens "Orden of Runeberg" möte.

I Santa Marina Building, ett av de kolossala affärs­husen vid Marketstreet, San Franciscos pulsåder, är Fin­lands vicekonsulat inrymt. — Jag sitter i en skön fåtölj mitt emot konsuln, sjökaptenen Jarl Lindfors. Vägg­klockan slog just tolv och maskinskriverskan steg upp och gick.

"De likna varandra allesammans, åtminstone till det yttre", sade jag.

"Också till det inre," svarade konsuln skämtsamt.

"Här slipas väl all personlighet bort. Det är väl som man påstår: i Amerika äro människorna maskiner?" Jag hade lust att intervjua vår konsul en smula.

Han svarade: "Om ni tänker på maskinskriverskorna, ja. De små fröknarna knacka sina sextio brev om dagen, alldeles som maskiner, ty de vilja ha materialet fullkom­ligt färdigt. Det finns dock två typer av dem; den ena kostar 1 dollar mera per dag än den andra."

"Nå, vad är det som man betalar med en dollar?"

"Det är tanken." Konsuln berättade att de flickor, som han kallade tänkande, framför allt voro skickliga efterapare. De kunde tillägna sig hans personliga stil och göra breven precis som han själv hade skrivit dem. Han behövde bara säga vad de skulle innehålla, och om fraser och adjektiv skulle användas sparsamt eller i över­flöd. Och så gjorde de det.

Konsul Lindfors bjöd mig på lunch. Det märkliga var att han förde mig till en restaurang, där man kunde sitta och äta. Jag anser inte att man sitter, när man spisar uppkrupen på en barstol framför en disk som de flesta amerikanare. De betrakta ätandet som ett nödvändigt ont, vilket man vill stöka undan på kortast möjliga tid, utan vila, kaffe och tidningar efteråt.

Jag blev snart i tillfälle att hälsa på landsmän i den vackra californiska storstaden, som de med rätta voro stolta över att bo i. Om dessa svensk-finländare voro murare, snickare eller hantverkare av något annat slag, så gjorde de sig här gällande som skickliga yrkesmän. Och de goda inkomsterna gåvo sin prägel åt deras hem.

Här förtjäna människorna i allmänhet så bra att de kunna bo snyggt och rymligt, klä sig väl och hålla sig med den oumbärliga bilen. Arbetaren har sin villa med bad, radio och garage vid någon av avenyerna. Vad önskar han mera. Det lönar sig inte att politisera. Han menar att livet är en tävling, där man kan placera sig rätt bra utan mycken svett och möda.

Amerikanaren är kanhända lycklig i genomsnitt. Hans bildning är så pass stor, att han kan tillgodogöra sig en hel del kulturella njutningar, men å andra sidan är den så ytlig att han aldrig börjar grubbla över tingens inre mening. Han låter leda sig i åsikter och smak. Ropar en att målaren X tavlor äro bra, så ropar tusenden det­samma. Tar advokaten Y en ruskig mördare i försvar och får målet hänskjutet till högre rätt, så blir han där­för en framstående jurist.

En afton blev jag inbjuden till Orden of Runeberg. Jag vågar inte berätta om de mystiska ceremonier med lösenord och tecken, som inledde mötet, ty jag var blott en oinvigd gäst. Men samkvämet blev en liten fest. Man kände sig så hemma bland sina landsmän, att hela Amerika plånades ut ur ens medvetande. Det var som en ungdomsfest i Nyland eller Österbotten. Folk­visor sjöngos, det berättades bygdemålshistorier och då dansen tråddes såg man inte bara jazz, utan tyska polkan och den gamla goda valsen kommo också till heders.

Mycket talades det om Gånge Rolf, som snart vänta­des till "Frisco". Skulle man taga emot honom med stora högtidligheter, eller skulle man föra honom till ett vanligt enkelt samkväm? Många höllo på det senare, ty då skulle den åldrige svenskhetskämpen riktigt få se hur hans stamfränder hade det på denna sidan om Atlanten och hur de roade sig i sin egen krets.

Stormästaren presenterade mig för församlingen och uppmanade mig att hålla ett litet föredrag om Sydame­rikas indianer. Jag var inte förberedd på något sådant, men jag gjorde mitt bästa och berättade litet om det gam­la inkariket och om den vilda campastammen i Peru. När jag förtäljt huru anspråkslösa kvinnorna där nere äro och hur männen måla sig i ansiktet och äro förtjusta i små speglar, väckte det stormande munterhet hos de svensk­finländska flickorna, som här i sitt nya hemland lärt att bruka både pudervippan och läppstiftet. Ordens­bröderna intresserade sig mera för jaguarer och kroko­diler, men mest för möjligheterna att amerikanisera ur­skogen.

När jag hållit mitt lilla föredrag, steg en av herrarna upp och gjorde församlingen uppmärksam på vilka fysiska lidanden jag antagligen genomgått och beskärmade sig över vad jag nu skulle gå till mötes, då jag tänkte "krossa" Staterna som "tramp". Han föreslog att Orden of Runeberg skulle försöka förljuva mina första vandringsdagar en smula, till tack för föredraget. Stormästaren steg upp och sade: "Ja visst ja. Så sätter vi i gång ett par tallrikar då!"

 Jag kände hur färgen vek från mitt ansikte. Jag visste inte vart jag skulle se och än mindre vad jag skulle säga.

Silvermynten började överallt runtomkring mig att skramla mot porslinet. En väldig hög blev det. Man skrattade vänligt och sade bara: "Stoppa i fickan!"

Jag steg upp, tackade och förklarade att Orden of Ru­neberg möjliggjort halva resan till Mexicogolfen, som jag ställt som mål.

En yngling, som var min specielle beskyddare, inbjöd mig att nästa dag åka tvåhundra engelska mil med honom i den riktning jag skulle.

Håkan Mörne

1929