De åkte till Amerika

Min farfar talade perfekt engelska, men bara när han var tvungen till det. Och i Little Norway (Lilla Norge) i Lake Mills, Iowa, var det inte ofta han behövde göra det. Han läste ny­heterna i Scandinaven, hans barn lärde sig norska innan de lärde   sig   engelska   och   hans mässingsprydda  bibel  var  på norska - och till råga på allt tryckt med gotisk stil. Till och med maten han åt var konstig och en del av den fick mig att må illa, i synnerhet gällde detta hans besynnerligt doftande lut­fisk och gammelost.

Under de månader jag bodde hos farfar, kändes han alltid lika främmande för mig. När han tog sig en tupplur och jag smög mig fram och kittlande honom med en fjäder på Kaiser Wilhelm-mustaschen, vaknade han med ett vrål och kallade mig myg skygge - och jag flydde min väg alltmedan jag fnittrade panikslaget, som om jag just hade kittlat ett skräckinjagande sovande troll under fötterna.

Fyrtio år senare gjorde jag ett besök i hans födelseby Ulvik vid Hardangerfjorden. Där in­såg jag varför människor som han hade emigrerat och varför de behållit sin norska särart så länge i den Nya världen. Min farfars far hade elva syskon och min farfars mor hade 13. Lant­gårdarna ovanför Ulvik ligger på sluttningar som är lika branta som hustak. Korna klamrar sig fast vid bergssi­dorna likt flugor på en föns­terruta. Endast tre procent av Norges mark är odlingsbar och det är sällan man splittrar upp de värdefulla gårdarna, vilket innebär att bara ett barn i fa­miljen kan räkna med en fram­tid på födelsegården. De flesta barnen i de här båda familjerna utvandrade till Amerika.

Uppmuntrade av löften om lätt överkomlig mark och väg­ledda av "Amerikabreven" från släkt och vänner som rest över tidigare, slog de sig ner i Mellan­västern, liksom så många andra norrmän och svenskar och även en del danskar. När jag var i Ul­vik träffade jag min farfars ku­sin. Han berättade att han på 1890-talet hade arbetat på 17 olika farmar i Iowa, Minnesota och North Dakota och alltid hos någon lantbrukare som här­stammade från Ulvik. Och när de skandinaviska nybyggarna flyttade vidare, följde de flesta en förutsägbar led längs järn­vägslinjen Great Northern Railroad till Montana och staterna i nordväst. Den billiga marken loc­kade dem och den etniska soli­dariteten höll dem samman. Denna blåögda minoritet, som alla var vita och protestanter, skulle ha förlorat sin etniska identitet inom en generation, om de inte så envist hade hållit fast vid sitt språk och sina gamla traditioner.

Förenade i klaner. Farfar var bara sju år när hans föräld­rar utvandrade på 1860-talet. Denne man, som såg så euro­peisk ut med sin mäktiga mustasch, som pratade så un­derligt och som bodde i ett hus där det osade av konstig mat, var alltså i själva verket en grabb från Iowa. Ända sedan han var sju år hade han vuxit upp i Winnebago County. Min mor, som inte lärde sig engelska förrän hon började skolan, växte upp i ett hem som hade varit amerikanskt ända sedan inbördeskriget 1861-1865.

Numera har alla dessa Little Norway, Little Sweden och Little Denmark i hög grad ame­rikaniserats, men det finns en del som överlevt. När min kusin dog år 1949, samlades hela släk­ten för att vara med vid hans begravning i Minneapolis. Där träffade jag många släktingar som jag aldrig tidigare sett tredje och fjärde generationens amerikaner från Wisconsins djupa skogar. Allesammans hade de lockigt rött hår och var­enda en pratade med norsk brytning.

Nykomlingar i ett främ­mande land håller helt naturligt samman. Om deras hudfärg, re­ligion eller nationalitet väcker fientlighet, består deras klan­bildningar i generationer. Skan­dinaverna möttes emellertid inte alls av samma fördomar som irländarna, negrerna, ki­neserna, judarna, sydeuro­péerna och de spansktalande amerikanerna. Vad var det då som gjorde att skandinaverna — och då särskilt norrmännen — då envist strävade efter att för­bli skandinaver i ett land som välkomnade dem?

En orsak står att finna i deras nationella stolthet. Norrmännen hade länge kämpat för att bli kvitt först Danmarks och se­dan Sveriges överhöghet. När de kom till Mellanvästern var deras sammanhållning nästan lika stark gentemot svenskar och danskar som mot det engelsktalande Amerika.

Danskarna, som ofta var skickliga hantverkare, bosatte sig i större utsträckning i stä­derna och assimilerades därför snabbare. De skandinaviska sjömännen liksom även fisk­arna skingrades och amerikani­serades på grund av sina yrken. Det var de etniskt homogena städerna i Mellanvästern, där den lutheranska kyrkan ut­gjorde kärnan, som var de mest konservativa. Under 1800-talet utbildades många lutheranska präster utomlands och predi­kade för sina amerikanska församlingar på sitt danska, svenska eller norska moders­mål. Skandinaverna förstod vis­serligen varandra, men de kände sig aldrig riktigt hem­mastadda med varandras språk. Man gjorde försök med blan­dade församlingar, men det lyc­kades praktiskt taget aldrig.

Först men inte störst. Hur många skandinaver emigrerade sammanlagt till USA? Sett i förhållande till hemländernas totala invånarantal var utvand­ringsvågen kraftig och den nådde sin topp år 1880. Mellan 1820 och 1975 anlände 363 000 danskar, 855 000 norrmän och 1,27 miljoner svenskar samt ett antal finnar och islänningar till Amerika - totalt omkring 2,5 miljoner människor. Vid folk­räkningen år 1980 uppgav sig 9 317 000 amerikaner ha helt el­ler delvis skandinaviskt ur­sprung. Det kan jämföras med 50 miljoner engelsmän, 49 mil­joner tyskar, 40 miljoner irlän­dare, 21 miljoner afroamerikaner, 13 miljoner fransmän och 12 miljoner italienare. Men det faktum att 46 procent av dessa drygt 9 miljoner skandinaver bor i övre Mellanvästern (i North Dakota, South Dakota, Nebraska, Kansas, Minnesota, Iowa, Missouri, Wisconsin, IIlionis, Indiana, Michigan och Ohio), får dem att verka mer talrika än de är.

Men om nu skandinaverna inte är särskilt många, så kan de i alla fall skryta med att de var först. Norrmannen Leif Eriksson, son till Erik Röde, som hade upptäckt Grönland och grundat en koloni där, nådde vad han gav namnet Vin­land omkring år 1000. Det var nästan 500 år innan Columbus insöp det han trodde var In­diens väldoftande luft.

Detta Vinland kan ha legat var som helst mellan Nova Scotia och Massachusetts, men det är ingen tvekan om att det låg i Nordamerika, och dessa forn­tida upptäcktsresor har gett vissa skandinaver en känsla av stolthet."

Även om norrmännen alltså var först, så var inte heller svenskarna senfärdiga. Det första New Sweden grundades vid Delawarefloden år 1638, bara 18 år efter det att pilgri­merna på "Mayflower" landsteg vid Plymouth Rock i Massachu­setts. År 1655 tog holländarna över makten i området, men många svenska nybyggare stan­nade kvar. När William Penn år 1682 kom för att grunda Philadelphia i Pennsylvania var svenskan lingua franca längs Delawarefloden. Och svenskarna hade ett anmärkningsvärt vän­skapligt förhållande till india­nerna. De hjälpte Penn att köpa land.

Den koloni som svenskarna skapade i Amerika blev kortlivad och halvhjärtad, men den lämnade ett outplånligt spår: den svenska timmerstugan kom att bli en symbol för den ameri­kanska västern och i sådana stugor skulle många av landets blivande presidenter födas.

De flesta immigranterna från Skandinavien var lutheraner, men Amerika lockade tidigt till sig också oliktänkande. Arton­hundratalets emigration bör­jade i verkligheten år 1825, när fartyget "Restauration" läm­nade Stavanger med en last av norska kväkare, som brutit sig ut från statskyrkan. En genera­tion senare började danskarna ge sig av, många underpåtryckningar från mormonmissionärer som lovade såväl mark på jor­den som ett hem i himlen. År 1860 hade Utah den största danska befolkningen i USA.

I Danmark fanns många stora skulptörer. Traditionen följde med till det nya landet. John Gutzon Borglum, som skulpte­rade de monumentala presidenthuvudena på Mount Rushmore i South Dakota, var en dansk från Bear Lake på grän­sen mellan Utah och Idaho.

Demokratins barn. Invand­rarna från Skandinavien drab­bades mindre än de flesta andra immigrantgrupper av den de­moraliserande chocken vid an­komsten till immigrationscentrat på Ellis Island och de stora hjärtlösa städerna. Det berodde delvis på att de bosatte sig på landsbygden och delvis på att de flesta av dem kom till Amerika längs den billigaste och kortaste rutten via de stora sjösystemen. De slog sig ner i Minnesota, Wisconsin och Iowa utan några som helst problem.

Trots ett sjörövaraktigt för­flutet, då norska, danska och isländska vikingar härjade på den europeiska kontinenten och de svenska i österled, har skan­dinaverna i Amerika varit an­märkningsvärt laglydiga. De skapade aldrig någon "maffia", vare sig inom politik eller brottslighet, och när de röstade i block grundade sig inte enig­heten på etnisk bakgrund, utan på gemensamma intressen, främst vad gällde jordbrukspo­litiken.

På det stora hela röstade man republikanskt därför att man var motståndare till slaveriet, och så länge man bodde kvar på landsbygden förblev man kon­servativ. När man nu sent omsi­der flyttat in till städerna, går det knappast att säga generellt var de skandinaviska ätt­lingarna står i politiskt hän­seende. Många av deras poli­tiska gestalter - till exempel Walter Mondale från Min­nesota och framlidne senatorn Henry Jackson från Washing­ton, som båda var av norsk härstamning - har varit demo­krater.

Dessutom hade de alla en lång tradition av demokratiska institutioner innan de kom till USA. Det var skandinaverna som skapade tinget, ursprunget till all världens parlament och alla lagstiftande församlingar. Skandinaverna behövde varken lära sig sina rättigheter eller skyldigheter i den Nya världen.

De kom dock med ett poli­tiskt bidrag som inte alla upp­skattade. Trots att de delade nordeuropéernas förkärlek för starkvaror, förde de också med sig ett puritanskt tänkande till Amerika. Nykterhetsrörelsens "Woman's Christian Temperance Union" och "Anti-Saloon League" fick många anhängare bland skandinaviska kvinnor och lutheranska präster, och den man som formulerade lagen om förbud mot rusdrycker (som var i kraft 1919-38) var And­rew Volstead, en norrman.

Ett varaktigt arv. Etniska patrioter vill gärna redovisa allt som deras landsmän har preste­rat genom tiderna, men det kan vara svårt när den nationella identiteten i stort sett har sud­dats ut. Men det kan väl ändå vara roligt för dem, som fortfa­rande känner en viss stolthet över sin härstamning, att veta att det var svensken John Ericsson som skapade pan­sarskeppet "Monitor". Det var det fartyg som utkämpade en episk drabbning under ameri­kanska inbördeskriget mot syd­staternas "Merrimac" på Hampton Roads i Virginia, och i ett nu gjorde all världens far­tyg uråldriga. Norrmän och fiskare kan tacka Ole Evinrude, som uppfann den första kom­mersiellt framgångsrika utombordsmotorn. En av de första två flygare som flög jorden runt var svensken Erik Nelson, och tre år senare, år 1927, genom­fördes den första ensamflyg­ningen över Atlanten av en an­nan svensk: Charles Lindbergh.

Det är dock inte svenskheten utan det amerikanska hos poe­ten Carl Sandburg, som får ho­nom att gå hem hos amerika­nerna. Det som karaktäriserar underhållaren Victor Borge el­ler de andra tusentals män­niskor som gett sitt bidrag till det amerikanska livet, är inte i första hand deras skandina­viska härstamning.

Skandinaverna är alltså en etnisk grupp för vilka den ame­rikanska smältdegeln tycks ha fungerat. Även om inte allt var mjölk och honung i det förlovade landet i väster - som varje lä­sare av t ex Vilhelm Moberg vet - så kan den skandinaviska assimilationen sägas ha gått ganska smärtfritt. Nu, när alla är amerikaniserade och det inte finns någon misstänksamhet kvar bland norrmännen, svens­karna och danskarna längre, har den etniska hemvisten upp­hört att vara antingen en till­flykt eller en fara. Vid alla slags festligheter, av vilka många är panamerikanska till karaktä­ren, låter man än en gång arvet från den Gamla världen finnas med som en charmerande kryd­da, som ett slags identitet. 

Wallace Stegner
amerikans författare av norsk härkomst