"Kraftigt bygda och fagra äro innevånarene"

Herman Albert Vendells resor i Estland

Den finlandssvenske språkforskaren Her­man Albert Vendell har kallats "den est­landssvenska dialektforskningens mest framträdande målsman före Gideon Danells tid". Han drevs av ett äkta intresse för estlandssvenskarnas språk och tradi­tioner, men också för finlandssvenska dia­lekter i allmänhet. Redan som barn samla­de han in dialektmaterial i Pojo, Tenala och Bromarv och hans otaliga forskningsfär­der i Nyland, Åboland, Åland och Estland bidrog till verket "Ordbok över de östs­venska dialekterna", som utgavs 1904-07 i häften och som fortfarande är ett av dia­lektforskningens mest betydelsefulla verk.

Vendell företog fyra resor till Estland i syfte att samla in material om de est­landssvenska dialekterna och estlands­svenskarnas livsföring. Hans prydliga uppteckningar och reseberättelser finns välbevarade i Svenska litteratursällska­pets Folkkultursarkiv, såväl reseberättel­serna som de handskrivna ordböckerna över de olika sockenmålen i Estland.

Vendell har publicerat diverse uppsat­ser om sina upplevelser på resorna till Estland, bl.a. i Budkavlen och i Album utgifvet av Nylänningar. Själva berättelserna OM resorna var för Vendell lika viktiga som det sakliga materialet han samlade in; "Den, som reser, har alltid något att berätta - åtminstone bör han hafva det."

Hans avhandling Laut- und Formlehre der schwedischen Mundarten in der Kirchspielen Ormsö und Nuckö in Ehstland som baseras på det egna insamlade materialet har dock kritiserats hårt av den rikssvenske språkforskaren Gideon Daneli som själv skrivit en ingående beskrivning av dialekten på Nuckö. Danell anser bl.a. att Vendell inte särskiljer Nuckö- och Ormsödialekterna tillräckligt och att Vendells förkärlek för ålderdomliga drag lett till feltolkningar. Också Gösta Franzén kritiserar Vendells forskning. Franzén anser att Vendells av­handling Runömålet är "behäftat med de brister, som kännetecknar denne forskares övriga arbeten rörande estlsv. mål, vilket i hög grad inskränker dess användbarhet". Franzén kritiserar Vendells kunskaper i landsmålsalfabetet och hans förmåga att uppfatta språkljuden korrekt. Dessutom misstänker Franzén att Vendell konstrue­rat bl.a. vissa grammatiska ändelser i efter­hand.

Den unge magister Vendell gick dock helhjärtat in för sin uppgift. Hans första resa gick sommaren 1877 till Dagö, Nuckö, Ormsö, Rågöarna och Wichterpal, och redan följande sommar 1878 reste han återigen till Ormsö, Nuckö och Wichterpal. Den första resan företogs "i språkligt intresse" som Vendell själv ut­trycker sig och finansierades av Nyländska studentavdelningen vid Helsingfors universitet. Forskaren erhöll 300 mk för att studera Estlands svenskbygder.

Vendell hade tänkt besöka Runö under sin första resa men var p.g.a. vädrets makter tvungen att avstå, till sin stora be­svikelse. Han hade nämligen hört att Runö skulle vara ett "i språkligt hänseen­de högst märkligt område". Till Runö kom han först på sin tredje resa 1879. Vendells fjärde och sista forskningsresa i de baltiska länderna gick 1881 till Gammalsvenskby i Ukraina och till Nargö norr om Tallinn.

Vendells uppteckningsmetoder och sagesmän

En av Vendells metoder för att samla in språkprov var användning av ett s.k. schema som bestod av ett antal satser på riksspråk som han själv hade utformat. Den här uppteckningsmetoden använde han på sina resor 1878 och -79. Vendell läste högst sannolikt upp satserna och bad sedan sagesmannen upprepa samma sats på sin dialekt. En del av dessa satser är av neutral typ, t.ex. "Han far till staden tre gånger i veckan" och "Enhvar fogel har sitt näste" medan andra har en tydlig pedagogisk prägel, t.ex.: "Svenska språ­ket talas på båda sidorna om Östersjön; det får ej glömmas och ej föraktas; för oss, som äro svenskar, är det den dyrbaraste skatt i världen." Det här var en vanlig uppteckningsmetod för dialektforskare vid den här tiden. Den här metoden gav naturligtvis en bättre helhetsbild av dia­lekterna än enbart orduppteckning och samtidigt en möjlighet att studera t.ex. syntaxen.

Hur äkta och naturlig den dialekt var, som han så noggrant plitade ner i form av enstaka satser, kan säkerligen ifrågasättas. Var och en dialektkunnig som blivit tvungen att "översätta" riksspråk till dia­lekt vet hur konstgjort och stelt resultatet ofta känns - trots att dialekten är ens star­kare språk. Språkförhållandena i Estland på 1870-talet kan dock inte på något sätt jämföras med förhållandena i det moder­na Svenskfinland. Vi vet inte hur väl estlandssvenskarna kunde tala högspråk, det kan mycket väl hända att den enda aktiva svenska de behärskade var dialek­ten. Dessutom var manuell uppteckning naturligtvis det enda som fanns att tillgå vid den här tiden.

I övrigt var orduppteckning den metod Vendell i första hand använde på sina Estlandsresor. Han tecknade dock inte upp riksspråksord, om dessa inte på nå­got sätt hade en från riksspråket avvikan­de betydelse eller om dessa inte hade "märkliga" böjningsformer. Detta skapar naturligtvis luckor i den språkliga helhet som Vendell försöker beskriva och Danell har senare kritiserat Vendells metoder på den här punkten.

Vendell bokförde inte de sagesman han besökte. Han nämner inte alla sina sages­man vid namn ens i sina redogörelser, en­dast ett fåtal. T.ex. nämner han bl.a. far och son Anders Brus från Pasklep by i Nuckö, Johan Nyman från Klottorp i Suttlep och Josup Bästerman från Rickull. Oftast var anledningen till omnämnande att personerna var "kunniga i flera lands­mål" eller att de annars var "goda" sages­man. Johan Nyman var folkskollärare och överlämnade en förteckning på flera hundra ord, mest växtnamn, på Nuckömål åt Vendell på hans resa 1879.

"Främmande element" bland estlandssvenskarna

Vendell anlände till Estland mitt under den svåraste förryskningstiden, estlands­svenskarna fick inte gå i skola på svenska och det fanns inga institutioner som för­enade dem. Vendell påpekar också i rese­berättelsen till sin första resa att allt fler "främmande element" hade anlänt till Ormsö på senare år. Estlandssvenskarna kallade dessa för "untisk" (untysk) som eventuellt är ett lån av tyskarnas defini­tion av inhemska folk och deras hövding­ar. Vendell uppfattade esternas inflytt­ning till Ormsö som ett stort hot mot den svenska kulturen och dialekterna.

Men Ormsö var inte det enda området som Vendell fann stå i beråd att förlora den svenska kulturen. Den 12 juli 1877 anlände han till Dagö, väster om Ormsö. Vendell beskriver Dagö som en ödslig plats, men denna ödslighet övervägdes av "den härligaste utsikt över Östersjön." Tidigare hade hela ön varit bebodd av svenskar men "vidriga öden, våld och mänsklig orättvisa" hade fått svenskarna att fly. Vendell syftar högst troligen på tvångsförflyttningen av 1200 svenskar från Dagö till Gammalsvenskby i Ukrai­na 1781. Språkforskarens pessimistiska framtidsvisioner vad beträffar svenskhet­ens fortbestånd på ön framgår tydligt av hans reseskildring:

"...och liknöjdhet, ringaktning för person­lighetens och nationalitetens rätt skall om några tiotal av år hafva igensopat de sista spåren av skandinaviskt folklif på Dagös hafsombrusade stränder."

Vendell märkte till sin fasa att det var en­dast i ett hushåll av dem som han besökte på Dagö som något av barnen kunde svenska. 1 övrigt var det endast de äldre familjemedlemmarna som talade svens­ka. Men trots sin besvikelse över situatio­nen för svenskarna på Dagö, upplevde Vendell det som mycket "upplyftande" att höra äldre personer "med kärlek" berätta om sina minnen och sitt svenska språk. Dessa äldre män var måna om att Vendell skulle som de sa - sätta fast - de­ras språk, för det skulle snart dö ut. Fak­tum är att den sista estlandssvensken på Dagö var Pauliina Jöeleht som avled 1935, 96 år gammal.

Eventuellt var Vendells förväntningar på de genuina estlandsvenska dialekte­rna och den "orörda" kulturen i söder alltför höga, och därför upplevdes den ständiga estniska och ryska närvaron så problematisk för honom under hans re­sor i Estland.

Gideon Danell märkte under sina resor - som företogs ett 20-tal år efter Vendells -  dock en viss språklig medvetenhet bland Nucköborna. De var noga med att markera gränsen mot estniskan. Men Da­nell besökte Estland just då den estlands­svenska nationalitetsrörelsen började spi­ra. Den språkliga situationen tedde sig således mycket mer hoppfull än vid tiden för Vendells forskningsresor.

Vendells pessimism kan ändå ses som en aning överdriven med tanke på hur livs­kraftigt det estlandssvenska folket trots allt var i slutet av 1800-talet, trots avsakna­den av sociala samman- hållande faktorer.

Det finns t.o.m. uppgifter som tyder på att t.ex. kvinnorna på Ormsö i början av 1900-talet inte alls behärskade estniska. Att det förekom täta kontakter mellan svenskarna och esterna är dock uppen­bart i och med det estniska inflytandet på dialekterna. Attityden till estniskan va­rierade sannolikt mellan de svenska sock­narna, för Danell konstaterar att de flesta estlandssvenskar ur sekelskiftesgenera­tionen troligen behärskade estniska, spe­ciellt männen. Det är dock möjligt att han först och främst syftar på Nuckösvenskarna.

De fagra vikingaättlingarna

Vendell gjorde inte bara språkliga upp­täckter på sina resor, han tecknade också upp sagor, sägner, visor, gåtor m.m. Men bortsett från de folkloristiska anteckning­arna gjorde Vendell iakttagelser om natu­ren, byarna, gårdarna, människornas ut­seende och lynne samt det sociala livet. Han har mycket noggrant beskrivit natu­ren på varje ny plats han besökte. Han ut­trycker sig t.ex. mycket lyriskt om havet och naturen då han för första gången re­ser över med båt från Helsingfors till Ormsö med jakten Olga:

"Vi lågo NO om Odensholm när solen gick ned, högtidligt och vackert var det att under natten höra de väldiga böljornas slag emot farkosten och skåda emot det gråa hafvet, över hvars svallande vattenyta en och an­nan fyr spred sitt sken."

Det är inte alltid neutrala och sakliga be­skrivningar Vendell gör i sina reseberät­telser. Ofta gör han bedömningar som ib­land känns överdrivet subjektiva och kategoriserande, speciellt då han beskriver de sociala skillnaderna mellan fastlänningarna och öborna, d.v.s. skillnaderna mellan esterna och ryssarna respektive svenskarna, under sin första resa:

"Hvad befolkningens välmåga och snygg­het äfvensom sociala ställning beträffar stå fastlandarne vida under öbebyggarene. Jag såg det på alt: själfständighetskänsla, sed­lighet, ordentlighet, bekvämlighet, bygg­nadsrätt, förmögenhet."

Med denna beskrivning syftar Vendell främst på Vichterpal, men också på Nuckö, som redan då låg på fastlandet. Var än Vendell rörde sig ansåg han att svenskättlingarna på alla sätt var mera framstående än ester och ryssar. Under sin vistelse på Runö 1879 beskriver han Runöbefolkningen - en då helsvensk så­dan på 300 personer - som kraftigt bygg­da och fagra. Bland kvinnorna fanns det enligt Vendell "fullständiga skönheter". Då han 1881 gjorde sin forskningsfärd till Nargö, vars bosättning i språkligt hänse­ende var mycket påverkad av den estnis­ka kulturen, beskriver han Nargökvinnorna som "gemenligen fula". Han påpekar därefter att en stor del av dem är "estinnor från fastlandet".

Vendell var övertygad om att estlands­svenskarna är vikingaättlingar vars förfä­der var bofasta på Estlands kuster redan 800 e Kr. Han idylliserar kraftigt estlands­svenskarnas leverne, deras utseende, klä­dedräkter och framför allt sedligheten. Vendell berättar att Ormsöborna inte lås­te bodarna tidigare, men sedan ester har flyttat in "har den gamla säkerheten bör­jat försvinna".

Denna rashygieniska inställning kan eventuellt uppfattas som motbjudande, men Vendells avsikter var i första hand inte att jämföra eller kategorisera de olika folken. Han hade ett genuint intresse för estlandssvenskarna och hyste en stor kär­lek för svenskheten, oberoende var i värl­den den befann sig. Han upplevde att han var vittne till ett språks och en kul­turs dödsryckningar och försökte med alla sina krafter arkivera men också beva­ra denna utdöende folkspillras språk och kultur.

Herman Vendell bidrog alldeles säkert till att estlandssvenskarnas intresse för sitt språk och sin kultur ökade. Men hans pessimistiska framtidsutsikter besanna­des dock snabbare än han kunde ana i och med den sovjetiska ockupationen av Estland 1940 som sände iväg i princip hela den estlandssvenska befolkningen till Sverige. Om man nu, år 2000, vandrar i Vendells fotspår finns det endast mikro­skopiska spillror kvar av den ursprungli­ga estlandssvenska kulturen och de est­landssvenska dialekterna.

Åsa Mitts

Ur ”Källan 1/2000”

Artikeln är skriven inom ramen för kursen "Estlands svenskar" för professor Marianne Blomqvist vid Institutionen för nordiska språk, HU.

Otryckta källor.

SLS 181 1 a Reseberättelse från Estland 1877 Herman Vendell

SLS 182 a, b, c Språkprov och reseberättelse från Estland 1879-1881 Herman Vendell

SLS 1341 "Estlandssvenskarnas traditioner"

Ann-Marie Häggman och Lars Huldén. Band 1980:59

Tryckta källor:

Danell, Gideon Nuckömålet. Svensklandsmål och svenskt folkliv. Stockholm 1905-34.

Franzén, Gösta Runö ortnamn. Skrifter utgivna av Kungl. Gustavs Adolfs akademien; 33. Uppsala 1959. Nationalencyklopedin

Tiberg, Nils Estlandssvenska språkdrag. Est­landssvenskarnas folkliga kultur 6. Lund 1962.

Vendell, Herman Bland svenskarne söder om fin­ska wiken. Brev till Folkvännen från H.W. I: Svio-estonica Studier utgivna av svensk­estniska samfundet. Lund 1956.

Laut- und Fortnlehre der schwedischen Mun-darten in den Kirchspielen Ormsö und Nuckö in Ehstland. Helsingfors 1881.

Om saga, sång och språk hos svenskarne i Est­land I: Album utgifvet av Nyländingar VII. Helsingfors 1878.

Ordbok över de östsvenska dialekterna. Helsingfors 1904.

Runömålet. Ljud ock formlära samt ordbok. Stockholm 1882-87.