Missionen på Estländska öarne

Missionären L. J. Österblom skrifver under den 1 d:s bland annat följande, som vi efter Hemlandsvännen återgifva: För fyra år sedan uppstod en väckelse på Nuckö bland svenskarne i de vestligaste byarne, men de längre inåt fastlandet boende logo deråt och fingo således ingen del af välsignelsen, med undantag af några helt få. Nu deremot har en väckelse uppstått just i dessa byar, och det menskliga redskapet härtill (förutom våra kände bröder) synes vara en gammal gubbe. Denne led ständigt af, att kärleken hos de få, som älskade Jesus, förkolnade. Denna börda blef honom så tung till slut, att han vid jultiden sammankallade de kristne och frågade, om de icke ville gå tillsammans om aftnarne och läsa Guds ord och bedja. Detta blef enhälligt antaget. Hvarje qväll gingo de sålunda tillsammans än här och än der efter som turen kom, läste något Guds ord och bådo, men ännu blott hos de troende. Så fortsatte de till fram emot påsk, då de inbjödo äfven andra att komma till dem. Härigenom har nu en väckelse uppstått, som gripit och griper omkring sig mer och mer.

Att mycket, ja man kan ju säga allt, vid en sådan väckelse förefaller den oinvigde som dårskap, det är icke att undra på, då ju vår Herre lärt oss, att den naturliga menniskan förnimmer intet af hvad Guds Ande tillhör, det är för henne en galenskap. Ja månget Guds barn, t.o.m. öfvade sinnen skola väl mången gång stöta sig på, att Herren icke går den gamla utstakade vägen. Men det hjelper icke. Gud är Gud, och han går hvilken väg han vill. När den frukten framkommer, som heter kärlek, och som hvarken är emot lagen eller evangelium, så måste jag anse verket från Gud, ty kärlek är af Gud. Men efter nu menniskan icke känner igen sin Faders röst, der han kommer gångande i lustgården, så är tydligt, att mången gömmer sig, förskansar sig och strider deremot, som för ett spöke, ja, en ond ande.

En af Thoréns elever läste en afton i en by och blef då tre gånger afbruten af en gumma, för hvilken syndabördan blef så tung, att hon måste falla ned och ropa högt till Gud om förbarmande. Häröfver förlustade sig trenne ynglingar. De två af dem gingo något före ut och då blef fråga, om någon af dem hade bränvin, men då hos ingen sådant fans, tröstade de sig med, att väl den tredje skulle ha. Denne, härom tillfrågad, då han kom ut, sade: ”Jag supa bränvin, jag står mitt i helvete!" De tvåförstnämda blefvo då helt förskräckta, och alla tre gingo åter in och lågo snart som gumman, den de hade belett, och ropade om nåd och syndaförlåtelse.

I en annan by fans en bonde, som var mycket fiendtlig mot den nya rörelsen. Han kan dock icke hålla sig, utan vill gå och se, hvad de ha för sig. När då hans hustru förebrår honom, att han icke stannar hemma, svaras helt käckt: ”Jag skall blott gå dit och se, hvad de göra, men icke skall jag krypa på golfvet, som det säges, de andra göra, jag är stark nog att bära mina synder sjelf." Mannen hade dock alldeles missräknat sig på sin styrka, ty om en liten stund efter ankomsten till bönemötet, ligger äfven denne Saulus slagen till jorden af Herrens kraftiga hand.

Väckelsen berör denna gång äfven esterna. I en estby, dit Thoréns hjelplärare blef skickad, för att se till, huru der tillgick, var allt folket församladt i bönhuset. Just som han inträdde, ligger en hans brorson om 9 år och ropar om nåd. Då läraren frågar om han är sjuk, och hvarför han icke stiger upp, svaras: jag kan icke, ty jag har ännu icke fått den helige Ande. — Långa vägar ifrån komma menniskor och fråga, hvad för en tro de fått på Nuckö, efter som de icke dricka bränvin. En rysk lärare, hvilken jag hörde tala om väckelserna, och som syntes vara mycket angelägen att få veta, om de voro från Gud, försäkrade, att sådant förekommer aldrig i grekiska kyrkan. Ej heller hade han förr hört eller sett sådant förekomma i Estland.

Ur Göteborgs Weckoblad, n:r 22, 29.05.1879, sid 3

Scanning och redigering Elof Granholm 29.06.2012