Maria Murman

Skrivet av E.Hedborg

2006-01-06 14:18

Maria Murman blev kvar
på andra sidan Östersjön

Maria Murman kom aldrig iväg med båten till Sverige.

Den 9 september 1944 rådde trängsel och förvirring på kajen i Haapsalu och Maria fick veta att hon omöjligt kunde ta med sin röda träkista. Hundratals flyktingar skulle ombord på "M/S Juhan", det fanns inte plats för både henne och kistan. Fem år tidigare hade kistan varit full med lakan och tyger som hon hade vävt till bröllopet med Johan. Men Johan hade tvingats till tjänst i den sovjetiska armén och ingen visste längre var han fanns. Nu var den röda brudkistan hennes käraste minne från deras bröllop, inte kunde hon väl lämna den? Säkert kom det en ny båt.

I flera dagar väntade Maria i Haapsalu, men båten kom aldrig. Flyktvägarna var stängda och Estland ockuperat. När Maria återvände hem till Ormsö fann hon huset i Söderby plundrat och tomt. Det enda hon hade kvar var kistan. Hon ställde undan den i kammaren och blev för alltid kvar på Ormsö.

Så gick det till när Maria Murman blev Sovjetmedborgare.

I 700 år hade svenska bönder och fiskare varit en stark och självständig minoritet i nordvästra Estland. När det var torgdag i Haapsalu gick det inte att ta miste på vilka kvinnor som kom från Ormsö: de plisserade svarta kjolarna och rödrutiga huvuddukarna gav sina bärare en alldeles egen silhuett.

Östersjön hade i alla tider varit ett innanhav för Estlandssvenskarna, som i ett intrikat handelsmönster fraktade sill, potatis och gotländsk slipsten mellan Estland, Finland och Sverige. Ibland, när potatisen hade flytande form, kunde förtjänsten bli riktigt god. Hösten 1944 förändrades allt. De gamla farlederna klipptes av och Östersjön blev en zon där stormakternas intressen låg och skavde mot varandra.

Svenskarna hade flytt till nära nog sista man, de hade lämnat sina präktiga gårdar där boskapen och allt bohag fanns kvar. Ester och ryssar som kom i Sovjetmaktens fotspår flyttade in och tog för sig. Många gårdar plundrades och brändes ner.

Maria Murman fick behålla sitt gula hus i Söderby och en dag sent på hösten 1944 kom Johan tillbaka, sjuk och undernärd. Maria var glad för att hon redan som liten hade lärt sig både att mjölka, plöja och slå med lie. Man skulle rentav kunna säga att hon hade haft tur, som hade fått behålla både hus och man. I kammaren stod den röda brudkistan och cittran, som var tillverkad i Sviby före kriget.

"Du hemmets jord" var fortfarande hennes älsklingssång och stora paradnummer, när jag mötte henne sommaren 1988 i ett söndervittrande Sovjetimperium. Maria var en av de sex svenskar som fortfarande bodde kvar på Ormsö. Likt uråldriga fossil djupt inne i ett stycke bärnsten hade de trotsat tiden och levt vidare under de nya makthavarna. De hade bibehållit det gamla bondesamhällets långsamma livsrytm och en svenska, där verben böjdes i pluralis.

Maria Murman hade sett den vitkalkade kyrkan vandaliseras och slyet ta över ängsmarkerna. Fyrvaktaren Oskar Friberg i Norrby hade på nära 50 år inte fått gå ner till stranden. När allt kom omkring fanns det inte heller någon anledning att göra det, resonerade Oskar: båten hade han ju tvingats göra sig av med, när hans gamla brygga blev en del av det sovjetiska kustförsvaret. En vaktkur hade uppförts vid Oskars upptrampade stig och finniga soldater, som aldrig hade sett havet förr, stod där och rökte och längtade hem.

Att vi fick tillstånd till den där reportageresan i augusti 1988 var ett tecken på att något höll på att hända i den mäktiga Sovjetstaten, "riket" som Johan Nyberg i Kärrslätt sade. Förändringarna kom sakta och i små steg. Betydelsen av dem stod inte klar förrän efteråt, när historiens hjul hade krossat ännu ett av alla de imperier, som gjort anspråk på evigheten.

Kyrkan renoverades och återinvigdes. Johan Nyberg fick återse den son, som hade bott i Sverige sedan flykten 1944. Oskar Friberg kunde varje dag gå ner till stranden, där hans nya eka låg förtöjd vid bryggan. Maria Murman, född i Tsarryssland och uppvuxen i det fria Estland, hade överlevt Sovjetunionen och bodde åter i ett fritt Estland. Hon blev en självklar förgrundsfigur på Ormsö, en riktig kändis, som älskade att sjunga och berätta om gamla tider för de svenskar, som i stora skaror kom på besök till sin hemö.

Jag vet inte om Maria tog med den röda Ormsökistan till ålderdomshemmet Håkabacken, där hon bodde under ett drygt år. Men jag vet helt säkert att kistan blev kvar på Ormsö den här gången också. Maria Murman anträdde sin sista resa tisdagen den 3 februari 2004, en månad före sin 93-årsdag och knappt tre månader innan hon skulle ha blivit medlem i den europeiska gemenskapen.

ELISABETH HEDBORG / SvD 14.04.2004