www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Tankar om den finlandssvenska soldaten
Skrivet av L.E.Taxell   
2006-12-18 20:31

TANKAR OM DEN FINLANDSSVENSKA SOLDATEN

 

Det viner av stål i luften. Granaternas skarpa krevader, bombernas kraftigt dova nedslag, flygmaskinernas frenetiska surrande — allt förenar sig till en bedövande helveteskonsert. Marken skälver. Jord och sten brytas upp, slungas i luften, smulas sönder. Mäktiga furor brytas som stickor. Förstörarkrafterna hota att förinta allt levande i sin väg. Döden själv har gjort tekniken till sin lydiga slav för att snabbt krossa dem, som älska livet och vilja leva det på sitt eget sätt.

Tätt tryckt mot marken ligger han där, soldaten i Finlands hårt kämpande armé. Han är trött och smutsig. Hans kläder äro rivna. I hans blick ser man ett spår avi oro och ängslan. Alla människor frukta döden och det ovissa. De, som vilja och kunna betvinga sin inneboende rädsla, kallas tappra eller modiga. Av dem kan det bli hjältar. Andra kunna inte slå ned sin instinktmässiga självbevarelsedrift, förmå inte be­härska sina muskler och sina nerver. Det är två grupper av människor, som ej alltid kunna skiljas från varandra. En till­fällighet kan avgöra, vem som står och vem som sviker. Men de flesta stå.

— Det gäller mitt hem och min frihet. Mina egna äro ho­tade i sitt arbete och i sin vardagliga omgivning. Deras liv har varit hårt och tarvligt, men ändå älska de det över allt annat. De vilja leva sitt eget liv liksom jag. Därför vänta de att jag här borta skall slå tillbaka det hot, som de bäva inför. — Så tänker han, den finlandssvenska soldaten, där han lig­ger i sin primitiva grop. Hans tankar äro inför trycket av det yttre skeendet virriga och osäkra. Men det för honom vä­sentliga i livet och dess värde har han klart för sig. Det räc­ker just nu. När han blickar tillbaka i tiden genomgår han i tankarna sina lidanden och försakelser under de gångna krigsåren. Mycket har krävts av honom. Vad allt hade han icke under dessa år kunnat uträtta, om han själv fått bestäm­ma? Han kan inte klandras, om han blir bitter mot ödet, som berövat honom hans bästa ungdomsår. Dock inser han att det nu, liksom tidigare, inte är fråga om en del av hans liv utan om livet självt och allt det, som ger livet innehåll och me­ning. Han skall hålla ut också framdeles. Så hårdnar hans vilja inföir de nya farorna. Han blir trotsig, lugn och kall. Man skall inte om honom kunna säga, att han svek i avgö­randets hårda stund.

Det är intet fosterländskt patos, som dessa ögonblick fyl­ler soldatens sinne. Han hålles uppe av tanken och viljan, icke av känslan. Högstämda fraser om plikten mot det all­männa, kärleken till fosterland och hembygd eller ansvarig­heten inför medmänniskorna och samhället vill han ej höra. För honom är problemet mycket enklare och mera påtagligt. Det gäller nu att skydda det, som han själv ställer främst och högst i livet. Att han samtidigt försvarar sitt land och allt det, som hör ihop med landet, det vet han. Men det tänker han inte så mycket på just nu.

Vid sin sida har han trogna kamrater. Han känner sig tryg­gare när han vet, med vilka han delar stridens faror. Tillsam­mans bilda de en enhet, som skall stå emot fienden, och om så kräves slå honom tillbaka. Men i samhörigheten förlorar soldaten icke sin egen person. Han är och förblir en individ, som tänker och handlar för sig, låt vara att de andra tänka och handla på samma sätt. Det finnes intet, eller åtminstone ytterst litet, av massgemenskap hos de finlandssvenska solda­terna. Den enskilda mannen vet, att han själv svarar för sitt handlande, och han inser att det kräves mycket av just ho­nom. En stor del av hans styrka, kanske också av hans svag­het, ligger däri, att han inte endast är en för strid utrustad mänsklig varelse utan fastmer en särpräglad individ, som inte endast kan tänka och handla på sitt eget sätt, utan som också anser sig vara berättigad och skyldig att göra det. Den psy­kos, som kan behärska massan och föra den mot fiende och framgång eller från strid och ledare, den påverkar männi­skor, vilkas vilja försvagats av känsloyttringar, men den rub­bar icke individers viljebestämda handlande. Därför står den finlandssvenska soldaten kvar med den självständiga indivi­dens rätt och skyldighet att hävda sig.

Sådan är bilden av den finlandssvenska soldaten. Den är fångad under några hektiska ögonblick. Vi se honom bibe­hålla sin andliga jämvikt och vi se honom hårdna inför fa­ran. Veto är han? En bondson från Österbotten, en fiskare från Åbolands skärgård eller en fabriksarbetare från Helsingfors. Lika väl kan han vara en lärd akademiker eller en framstående affärsman. Just nu är han enbart soldat, en käm­pe bland många andra i sitt lands härdade armé.

Den, som vill lära känna och förstå soldaten från Finlands svenskbygd, bör följa honom i strid, arbete och vila under de olika skedena av landets försvarskamp. Det räcker inte med att betrakta hans gärning, det gäller fastmer att se man­nen bakom den och att tränga in i hans tanke- och föreställ­ningsvärld. Bilden är inte alltid densamma. Den växlar med det militära skeendet, med dess motiv och mål.

I vinterkrigets omänskligt hårda och hopplöst ojämna kamp träder han fram ur sin fredliga tillvaro för att värna samma påtagliga värden, som han nu skyddar — hem, anhöriga, eget arbete, frihet att själv gestalta sitt liv. Redan tidigt erfar han, vilken betydelse dessa värden ha för honom. Men ändå kän­nes det svårt att åt ödet bjuda sig själv som offer för dem. Det egna livet är kärt, huru fattigt och innehållslöst det än må synas en främmande iakttagare. Att förneka det vore att frånkänna individen hans egenvärde. Vem garanterade att offret, om det gavs, inte var meningslöst. Måhända hade man förstått den enkla mannen, om han inför det enligt många be­dömare hopplösa i landets situation hade givit upp inför sig själv. Men det gör han inte. Hans sinne hårdnar, och hans tanke skarpes, när han föres in i den blodiga leken. Han in­ser, att alla hans stridskamrater, både kända och okända, kämpa för samma sak som han själv. Han glömmer småningom alla andra rangens problem och ser blott det, som är gemen­samt för alla — det som samtidigt är för honom dyrbarast. Han starkes i den småningom väckta tron och förhoppningen, att ett framgångsrikt försvar är möjligt, om han och alla and­ra uppbjuda allt vad de äga av kroppsliga krafter och andli­ga resurser. Så uppkom det vi kalla vinterkrigets anda. Den var inte ett resultat av en yttre propaganda. Den växte fram ur soldatens eget inre. Därför blev den så stark och hel.

Vad vinterkrigets anda förmådde, veta vi alla. Den mana­de fram en känsla av ödesgemenskap hos hela vårt folk. Och den tvingade fram de bästa och starkaste krafterna i samhäl­let och hos den enskilda individen. Det blev goda soldater av veka ynglingar och redan grånade män. Många blevo tappra kämpar och erkända hjältar. Den finlandssvenska soldaten var lugn och beräknande, rådig och kallblodig. Han spände alla sina krafter, ofta ända till bristningsgränsen. Han erfor, huru mycket en människa kan utstå och försaka innan hon brytes. Många gånger var det nära att tröttheten helt skulle ha tagit honom i sitt våld, eller att motgången skulle ha tömt ut hans andes resurser. Han böjdes som furan för nordanstor­men, men han bröts inte.

Det var inte hänförelsen inför en stor historisk uppgift som höll soldaten uppe. Det var blott ett enkelt viljebetonat medvetande om det nödvändiga i att hålla ut. En förståelsefull världs sympati stärkte honom. Och det rena och rättvisa i hans sak höll vid liv det hopp, som motgången hotade förkväva.

När vi nästa gång följa den finlandssvenska soldaten, är det på dammiga, solstekta vägar i ett härjat Karelen. Det är tunga marscher och hårda strider. Ljuspunkten i soldatens tillvaro är medvetandet om att karelarna, vilkas bittra pröv­ningar han sett på nära håll, få återvända till sina hem. Han erfar själv något av den befrielse, som de måste känna. Ty han vet vad hemmet betyder för en människa. Han offrar gärna något för att Karelen åter skall höra till Finland. Han är inte hänförd av sin uppgift, men han inser nödvändighe­ten av det, som nu sker.

Framryckningen avstannar. Ett nytt skede med nya upp­gifter tar vid. Hoppet om ett snart slut på kriget grusas. Det är mänskligt, att envar känner besvikelse i sitt eget inre. När soldaten tänker framåt i tiden, förstår han, att den enda möj­ligheten är att hålla ut. I övertygelsen om att striden skall sluta lyckligt, även om den blir långvarig, finner han ny styr­ka. Och de unga männen — de som skickats ut i de gamlas ställe — dela med sig åt de äldre av sin friska vilja och sin obändiga levnadslust. Höstens tvekan fryser bort i vinter­kölden.

Snart se vi soldaten i hårt arbete med ställningar, korsur och vägar. Varje man tycks veta vad det betyder, att hans stödjepunkt är stark. Skolpojken hanterar snart spett och spa­de med samma kraft och skicklighet som den vana kroppsar­betaren. Bonden leder sin grupp med den praktiska mannens blick för det väsentliga. Magistern, kompanichefen, undervi­sar sina pojkar huru en korsu skall byggas. Hos de flesta kan man skönja skapandets tillfredsställelse. Soldaten visar gärna sin kunnighet och sin förmåga. Han är stolt, när han kan över­träffa sina kamrater. Han sätter en ära i att göra gott arbete. Stridsgravarna byggas så starka att man i dem kan hålla stånd mot fienden, men samtidigt så snygga att männen kunna känna trivsel i dem. Korsun göres stark och rymlig, men också ljus och hemtrevlig. Man bygger vidare — soldathem och kantin, bio­graf och teater, kyrka och skolkorsu. Så uppstår småningom den yttre ramen för det vi kunde kalla frontsamhället. Det har icke skapats genom yttre tvång. Det har vuxit fram ur de enskilda männens och deras ledares inre behov, ur deras vilja att själva gestalta den miljö, vari de skola leva kriga­rens liv med dess många vedermödor och få glädjeämnen.

Frontsamhället strävar att efterlikna hemortens förhållan­den. När soldaten inte kan leva med i det samhälle, där han vuxit upp och med vilket han hör samman, återstår intet an­nat än att detta samhälle flyttas ut till fronten. Här skapas en miljö, i vilken männen kunna trivas och känna sig nyttiga mellan striderna och arbetet. Soldaten sitter om kvällarna hemma i sin korsu, läser sin tidning och hör sin radio, han fiskar i sjön, som han och fienden ha gemensam, han jagar i skogen med sin trogna hund, han sköter sina kaniner och odlar sitt trädgårdsland, han besöker soldathem, biograf, tea­ter och soldataftnar, han studerar intensivt, han utför trä- och näverarbeten, och när söndagen kommer besöker han front­kyrkan. Så utfylls hans lediga tid. I övrigt är det hårt ar­bete, tung vakttjänst och emellanåt bittra strider.

För soldaten i gemen är det betydelsefullt att han själv va­rit med om att skapa frontsamhället. Han erfar en inre till­fredsställelse häröver. Han har på nära håll fått något, som är värt att hålla fast vid och försvara. Han har undgått att hemfalla åt den likgiltighet och pessimism, som en tröttsam tillvaro lätt för med sig. Hans andliga vitalitet yttrar sig i en vilja att utnyttja tiden på ett sätt, som han själv kan ha nyt­ta av, om ej i dag, så framdeles. Studenten fortsätter sina av­brutna studier. Skolpojken, som en gång längtat bort från läxplugget, börjar självmant läsa och avlägger studentexamen. För snickare, murare, smeder, affärsbiträden och jordbrukare anordnas yrkeskurser, som samla intresserade, framåtsträvan­de deltagare. Otaliga äro de, som genom korrespondensstudier skaffa sig nya kunskaper eller förkovra sina tidigare. De, som icke ha fallenhet för eller intresse av studier, syssla med slöjd eller annan praktisk verksamhet. Få äro likgiltiga och overksamma.

Man kan med skäl fråga: Varpå beror denna energiska målmedvetenhet hos den enkla soldaten? Ibland har han bara följt en enskilds exempel. Ofta har det varit en förutseende ledning, som satt soldaten i verksamhet. Men inte sällan har initiativet åtgått från honom själv. Det har sprungit fram ur ett inre behov att hävda sig och ur en lovvärd egoistisk strä­van att sig själv till fördel utnyttja det, som annars skulle gå förlorat. Hans individuella livssyn förhindrar honom att sjunka ned i den kollektiva likgiltighet, som ligger så nära.

I striderna är den finlandssvenska soldaten lugn, seg och kall, kanske i högre grad än tidigare. Han deltar frivilligt i framgångsrika patrullfärder. Och fiendeanfall möter han be­slutsamt. Ibland tvekar han något inför företag, som enligt hans mening inte äro nödvändiga. Och han är känslig för sto­ra offer. Men då stridens mål är klart, slåss han utan att spa­ra sig själv. Det har blivit hans yrke. När striden är slut och han vilat ut, stoppar han sin pipa, sätter sig i korsuvrån och tar fram sin lärobok. Det är hans sätt att reagera.

Genom strid, arbete och självverksamhet bibehåller solda­ten sitt sinnes spänst. Visst är han ibland trött på kriget och längtar intensivt till normala förhållanden. Men samtidigt inser han nödvändigheten av att fortfarande härda ut. De gångna åren och alla deras besvikelser ha inte förmått rubba hans uppfattning i det avseendet.

Förhoppningen om ett gott slut livar honom allt ännu. Men han vänjer sig också småning­om, utan att han själv märker det, vid tanken på förestående svåra påfrestningar. Han följer vaksamt med det, som sker i världen. Han skulle önska veta mycket utöver det, som med­delas honom. De nyheter, som förmedlas till honom genom radio och tidningspress, äro likväl tillräckliga för att ge en bild av det, som sker. Han inser att han själv ännu kan komma att dragas in i dramatiska händelsers mitt.

När stormen bryter lös, överraskas soldaten likväl av den. Ty han har hoppats, att han själv och landet skulle undgå vidare lidanden. Och på det hoppet har han i tankarna byggt upp sin framtid. Det visar sig nu, att de senaste relativt lugna åren inte, såsom man ibland befarat, verkat förslöande på viljan att hålla ut. Med ens är stridens mål åter klart. Viljan att kämpa finnes ohämmad kvar. Kraften att slå tillbaka tränger fram ur männens inre. Därför stoppas fiendens framryckning genom manlig strid.

Alla soldater äro inte lika. Det finnes goda och dåliga. Men som typ företer den finlandssvenska soldaten många av de drag, som här tecknats. Hans tanke- och föreställningsvärld utövar ett starkt inflytande på hans viljande och handlande.

Det är därför omdömet om finlandssvensken som soldat blir olika vid olika tillfällen och tidpunkter.

Det har sagts, att Finlands armé har världens yppersta sol­datmaterial. Gäller detta beröm också den finlandssvenska soldaten eller enbart hans finska vapenbroder?

I många avseenden skilja de sig från varandra. Men i myc­ket äro de lika, de två vapenbröderna. Båda, äga många av en god soldats främsta egenskaper — lugn beslutsam­het, envis målmedvetenhet, kallblodighet och seghet, anpassningsförmåga, uppriktig redbarhet och kamratlig hjälp­samhet. Och på djupet finnes — även om det sällan märkes på ytan — en fast rotad och stark kärlek till det land, som är och skall förbli deras gemensamma. I vapenbrödraskapet finna de varandra, männen av olika stam men av samma folk. Som individer och typer äro de olika. Men som soldater äro de likvärda.


L.E.Taxell

Juli 1944

Senast uppdaterad 2006-12-18 20:43
 
 
Top! Top!