I OPPOSITIONENS LED

Av Albin Wickman

Vårt olyckliga krig drog längre ut på tiden än vad man förespeg­lat vårt folk på högsta ort. Jag minns hur man vid krigsutbrottet viskade, att president Ryti fått informationer från tyskt håll, som tydde på att kriget skulle räcka högst fem veckor och att finnar­na skulle anförtros vakttjänstgöring under tyskarnas frammarsch mot vår östra granne. Nu hade kriget pågått ett par år och ingen hade ännu på allvar börjat tala om fredssonderingar. Vissa rykten om sådana hade man hört, det var allt.

Inom svenska riksdagsgruppen följde vi krigsutvecklingen med bekymmer. Det blev i ett ganska tidigt skede klart för alla, att tyskarna skulle komma att lida ett förkrossande nederlag. »Skulle Tysklands öde bli vårt?» frågade vi oss ofta. Vi var en lång tid aktivt inne på fredslinjen och uppmanade våra ministrar att på allvar undersöka varifrån ryktena om fredssonderingarna kom, samt om det fanns någon grund för de många påståendena om att Sovjet inte vore obenäget för en fredsuppgörelse med Finland. Då fick regeringen inte försumma tillfället att ta kontakt med vår motståndare.

I januari 1943 gjorde Amerika ett nytt försök att få Finland ut ur kriget. Tyskarna hade börjat känna av sina fienders växande styrka, och detta ingav oss som räknade oss som motståndare till regeringen och dess krigspolitik, nytt hopp. Men alla våra upp­maningar att försöka komma ut ur kriget var förgäves. Så länge tyskarna hade framgångar fanns det absolut inga möjligheter att göra något åt fredssaken. Men så började de tyska framgångarna utebli och i stället började reträtten norrut från Krim och Syd­ryssland antaga skrämmande proportioner. Det var då som fredsoppositionen i riksdagen och i andra medborgarkretsar började röra på sig. Den mest iögonfallande fredsyttringen var de 33:s skrivelse till republikens president, i vilken uttalades bekymmer över Finlands läge. Denna skrivelse väckte en oerhörd uppstån­delse i vårt €get land och även i utlandet. Av tyskvännerna och krigsentusiasterna blev undertecknarna av skrivelsen betecknade som landsförrädare och fega, svekfulla stackare. Skrivelsen hade i all hemlighet författats och undertecknats av ett litet antal invig­da fredsvänner. Själv visste jag ingenting om de 33 :s aktion förr­än jag läste därom i tidningarna. Frågan kom upp i gruppen, där man anmälde missnöje med hemlighetsfullheten kring de 33:s aktion: flere av gruppmedlemmarna hade gärna velat ha sitt namn med under skrivelsen. Jag meddelade, att jag helt anslöt mig till skrivelsens innehåll och syfte, samt beklagade att jag inte fått till­fälle att vara med och underteckna den. Nu var tärningen kastad, fredsoppositionens existens,var ett faktum som regeringen måste räkna med.

Hela året 1942 hade för många i vårt land varit ett önsketän­kandets år. Till de mest optimistiska i riksdagen måste man räkna riksdagens talman Hakkila. Så socialdemokrat han var, hyste han stor beundran för Hitler och hans arméer. Ännu sommaren 1942 var han uppsluppet glad, när det berättades att den tyska sommar-offensiven kommit i gång. Han hyste en barnslig tanke, att Ryss­land inom kort skulle slås sönder och samman. Tilltron till tysk seger var så allmän att många var förbittrade över mina »riks­dagsbrev» i ortstidningen Österbottningen, i vilka de kunde läsa »mellan raderna» att jag inte ett ögonblick trott på tysk seger. Man förutspådde mig ett svidande politiskt nederlag vid första riksdagsval efter krigets slut. Resultatet blev dock alldeles tvärt­om: aldrig förr eller senare har jag fått så många röster som jag fick vid valet efter krigsslutet. Så obeständig är folkgunsten och så otillförlitlig den s.k. allmänna opinionens barometer. Detta fick många erfara under krigsåren med deras växlande segrar och ne­derlag. Därför var det en oförklarlig gåta att så många hos oss satsade allt på en tysk seger, bara därför att tyskarnas framgång­ar var så överväldigande i krigets början. Men ännu mera mystiskt var det att våra ministrar envisades med att ännu vid års­skiftet 1942—43 tro på ryktena om tyskarnas hemliga vapen och deras strategiska reträtt till befästningslinjer någonstans i Polen eller Balticum, där de ryska förföljarna skulle nedgöras. Som en del av dessa strategiska planer ingick också, har man förmodat, en finländsk offensiv vid den finsk-ryska fronten. Det var troligen dessa planer som förde Hitler till Finland för att, som det hette, hylla marskalk Mannerheim på dennes 75-årsdag.

Jag minns hur vi våndades inför Hitlers oförmodade besök i Finland. Vi diskuterade frågan om vad den tyske utpressaren åter komme att kräva av sin lilla, av herrefolket tidvis föraktade och hånade vapenbroder. Men besöket blev inte vad man fruktat, ty det framgick tydligt »vem som var herre i huset och vem som var dräng», sade en person som visste hur det gick till när Manner­heim och »Der Führer» möttes på finländsk mark.

Det knakade betänkligt i regeringens fogar ganska ofta under de hårda krigsåren. Det fanns alltid någon minister som inte var 100-procentigt tyskorienterad. Så byttes Pekkala ut mot Väinö Tanner, en man som dåförtiden aktades högt i Adolf Hitlers Tysk­land. Även om det blev vissa omställningar i regeringen satt ut­rikesminister Witting kvar på sin post. Men missnöjet mot Wit­ting växte hela tiden. Det var främst riksdagens utrikesutskott, som öppet klandrade utrikesministern för dennes nonchalerande av riksdagen och dess utrikesutskott. Då Witting, enligt agraren Uuno Hannula, »meddelat, att han komme att ge utskottet upplysningar endast i den mån han hade lust därtill och att han saknade förtro­ende för utskottet», var måttet rågat. Detta uppträde i riksdagens utrikesutskott drogs fram i plenum. En skrivelse gick till regering­en, där det vädjades om en ändring, »ty man kan ju inte utgå ifrån att regeringen i sin helhet skall ställa sig solidarisk med utrikes­ministern». Några månader senare var utrikesminister Witting en fallen politiker. Omdömena om Witting skiljer sig från varann. Enligt min mening bestod Wittings misslyckande som utrikesmi­nister i att han i likhet med många finländska akademiker hade sina sympatier och rötter djupt förankrade i Tysklands andliga mylla. Till detta kom de varma känslor för den tyska krigsmakten man — han som mången annan — besjälades av efter hjälpen 1918. Så fanns det hos många av den tidens högermän, bland vil­ka Witting var en, en viss beundran för diktatorerna som verkliga kraftkarlar. Deras ideologi ansågs av dessa Hitlersympatisörer väga tungt vid en jämförelse med demokratins vaga läror. Witting var därutöver en inbiten anglofob, som i tid och otid hånade såväl engelsmän som amerikaner — vilket ofta sårade mina känslor för det land där jag sett dagens ljus. För mig var Wittings sorti en lättnad.

Men skulle det verkligen bli ett bättre förhållande mellan freds­oppositionen och den nya regim som etablerades efter president Rytis förnyade mandat, som begynte den 1 mars 1943. Som tradi­tionen bjuder fick landet ny regering vid den nya presidentperio­dens början. Riksdagens talman Hakkila fick uppdraget, men misslyckades helt i sina försök att få till stånd en regering, vilket inte var att undra över. Man hade en känsla av att en ny fas i vår krigstida politik randades. Då var nog inte Hakkila mannen att »tänka om» i fråga om vår utrikespolitik och vår militära mål­sättning, ty Hakkila var alltför djupt engagerad i de närmast fö­regående årens politik.

Det blev samlingspartisten, prof. Edwin Linkomies, som efter Hakkila fick uppdraget att bilda den nya regeringen. Han lycka­des få ihop en regering på bred bas. In i den kom bl.a. Tanner, Salovaara och försvarsminister Walden. Det var särskilt tvenne omställningar i kabinettet som intresserade oss svenskar, nämligen Ramsay som utrikesminister och Leo Ehrnrooth på inrikes­ministerposten. Båda var ju erfarna män, som skaffat sig många meriter genom ett antal uppdrag av såväl politisk som ekonomisk natur. Minister Ramsay hade rykte om sig att tidigare ha varit engelskvänlig, och den nye inrikesministern hade varit medlem av Saar-regeringen och var en allmänt uppskattad person, med många nordiska förbindelser. Faktum var, att vi i svenska riks­dagsgruppen motsåg den nya regeringens tillträde med stora för­hoppningar, och måhända mest de svenska ministrarnas komman­de insatser. Men en viss oro rådde trots allt, ty Linkomies var känd som utpräglad tyskvän och hade en gång i tiden varit aktiv nationalist. Dessutom fanns det i den nya regeringen medlemmar som fredsoppositionen inte hyste förtroende för i fråga om deras vilja att på allvar börja söka efter möjligheter för vårt land att komma ur kriget. Jag hade en förkänsla av att den nya regeringen skulle i stort sett följa samma krigspolitiska linje som Ryti och den före­gående statsministern Rangell. Nu var ju Witting inte med i Linkomies regering, men med den kännedom vår grupp hade om Ramsays utpräglade känsla för lojalitet och hans benägenhet att helt engagera sig för och uppgå i de åligganden han påtagit sig, var det svårt att hänge sig åt större optimism. Det kunde väl tän­kas att Ramsay inte skulle nämnvärt avvika från Wittings protyska utrikespolitiska linje. Våra misstankar skulle visa sig vara mer berättigade än vi vid den nya regeringens tillträde kunnat ana. Jag skall icke föregripa de händelser, som i en kritisk tid gjor­de att vi bröt med de båda svenska ministrarna Ramsay och Ehrn-rooth och skriftligen undandrog dem vårt stöd.

Den nye statsministern antydde privat, att han inte ville vägra att åtaga sig statsminister- uppdraget, trots att han visste att det var tungt och svårt, ty han var på det klara med att en ny politisk kurs var ofrånkomlig.

Den nya regeringen behövde inte vänta länge på sitt eldprov. I början av 1944 försökte Amerika ånyo, det var visst tredje eller fjärde gången, förmå Finland att draga sig ur kriget. Amerika lät förstå, att det var sista gången USA erbjöd sig hjälpa Finland att få fred; om erbjudandet avvisades fick vi klara oss utan Ame­rikas bistånd. Nu var regeringen mogen att försöka få kontakt med ryssarna, och den 29 februari kunde den presentera fredsvillkoren för riksdagen. Som bekant var de ryska villkoren fruktans­värt hårda, och i fråga om vissa detaljer hart när omöjliga att uppfylla, t.ex. att driva ut de tyska soldaterna ur Finland på en kort, av fienden fastställd tid. Jag kommer aldrig att glömma hur allvarlig och upprörd statsminister Linkomies var, då han redo­gjorde för de ryska fredsvillkoren. Han slutade sitt anförande på följande sätt: »Såsom det framgått ingår i villkoren vissa punkter, vilka det vore farligt att godtaga på förhand. Regeringen anser det likväl önskligt, att strävandena för uppnående av fred för Finland på så förmånliga villkor som möjligt fortsättas. Regeringen önskar alltså i detta skede icke förkasta det alternativ som syftar till ett ernående av en överenskommelse och emotser, att Riks­dagen måtte godkänna denna ståndpunkt». Ärendet bordlades till följande plenum, som hölls samma dag kl. 16.

Det rådde intet tvivel om regeringens, särskilt statsminister Linkomies, ärliga och allvarliga avsikt att få ett slut på kriget och att nå en överenskommelse med Sovjet på bästa möjliga villkor. Men det fanns krafter som var starkare än regeringen och som på inga villkor kunde omfatta ett förslag om att avbryta vapenbro­derskapet med Hitlertyskland. Det gällde för dessa riksdagsmän och deras meningsfränder utanför riksdagen att finna en strategisk plan för ett förhindrande av regeringens önskan att nå fred med fienden.

Vid följande plenum samma dag kl. 16. meddelade riksdags­man Reinikainen, att socialdemokraterna komme att rösta för en­kel övergång till dagordningen. Agrarerna meddelade genom sin ordförande Kukkonen att de föreslagna fredsvillkoren var oan­tagbara. Agrarerna föreslog motiverad övergång till dagordning­en. Riksdagsman Virkkunen meddelade, att samlingspartiet ansåg, att villkoren var oantagbara för varje finne, som ville höra till det finska folkhemmet. Han meddelade, att han stödde agrarernas för­slag om motiverad övergång till dagordningen. IKL meddelade genom V. Annala, att dess grupp understödde Kukkonens förslag, även om man inte ansåg det till alla delar bra. Talet var både långt och hätskt, särskilt mot dem som bedrivit fredspropaganda. Finska folkpartiet förklarade genom riksdagsman Heiniö, trots många invändningar, att gruppen röstade för enkel övergång till dagordningen.

Då det riksdagsprotokoll jag här snuddat vid varit okänt för allmänheten, vore det på sin plats att återge in extenso den svens­ka riksdagsgruppens deklarerade åsikt, men jag måste nöja mig med att endast anföra några korta utdrag ur ordföranden Furu­hjelms tal: Han yttrade bl.a.: »Svenska riksdagsgruppen vill i överensstämmelse med den önskan som omfattas av det övervä­gande flertalet av vårt folk, uttala förhoppningen, att det skall visa sig möjligt att lösgöra landet ur kriget och att i sådant syfte en fredsuppgörelse med Ryssland så snart som möjligt fås till stånd. Regeringen bör energiskt fortsätta de strävanden, vilka på­börjats för att ernå en godtagbar överenskommelse som tryggar vår frihet och vår framtid». Gruppen efterlyste ett intimare sam­arbete mellan regering och riksdag. Slutet på talet lydde: »I över­tygelsen att regeringen, som i första hand bär ansvaret för landets öde, sin plikt likmätigt och i nära samförstånd med den högsta militära ledningen skall göra allt vad i dess förmåga står för att avvärja den fara, som hotar landet, och skapa förutsättningar för en betryggande fredsuppgörelse, röstar svenska riksdagsgruppen för enkel övergång till dagordningen».

Avgörandet uppsköts till plenum samma dag kl. 19-30. Stats­ministern försökte då lugna oppositionen. Han framhöll, att rege­ringens ståndpunkt och Kukkonens inte skilde sig mycket från var­andra, ty regeringen hade ju påvisat vissa punkter i villkoren som var oantagliga. Han ansåg att skiljaktigheterna mellan regering och opposition inte var så stora att vare sig folket eller riksdagen behövde splittras. Statsministerns försök att lugna de motspänstiga bådade inte gott i fortsättningen. Innan omröstningen vidtog med­delade Kekkonen att han omfattade regeringens förslag; det var högst två eller tre agrarer som följde Kekkonen vid omröstningen. Regeringens förslag fick 105 röster och Kukkonens 80. Nu skulle man tycka, att vägen till fredsunderhandlingar borde ha varit klar, men så enkelt var det inte. Krafter sattes i rörelse som var rege­ringen övermäktiga, och vårt folk fick med stora förluster fort­sätta kriget ca sex månader längre än regeringen hade tänkt sig, när den begärde riksdagens godkännande den 29 februari att få undersöka möjligheterna till att få slut på kriget.

I enlighet med den fullmakt regeringen fick av riksdagen 29.2 anhöll regeringen hos ryssarna om vissa förklaringar rörande va­penstilleståndsvillkoren, men fick ett icke uppmuntrande svar: villkoren var minimikrav. Nu såg det ut som om hela fredsfrågan skulle gå i baklås, ty riksdagen ansåg sig inte kunna godkänna de ryska villkoren, främst på grund av den korta tidsfrist som före­skrevs för uppfyllandet av dem.

Men så inträffade ett mirakel. Ryssarna släppte inte den sköra tråden utan lät förstå att de var villiga att fortsätta underhand­lingarna med Finland.

Bland anteckningarna från denna tid finns sådana som berättar om de stränga ryska villkoren, men även om dunkla krafters spel bakom kulisserna, dirigerat av folk som inte visste, eller inte ville veta vad klockan var slagen och detta trots att ryssarna hade be­gynt en stor offensiv i Estland, som hotade våra förbindelser med Tyskland. Vid samma tidpunkt började ryssarnas fruktansvärda bombardemang av hemmafronten. I februari fälldes i tre repriser bomber över huvudstaden, den 6 februari av 200 plan och natten till den 17.2. av 400 plan. Natten till den 27 februari fällde under tolv timmar mer än 600 plan bomber över Helsingfors. Jag minns hur vi var tvungna att åtta gånger på en natt söka oss ned till gårdens bombskydd under ett av de värsta bombanfallen mot huvudstaden. Även Uleåborg och andra städer, ja till och med den österbottniska landsbygden fick sin beskärda del av de ryska bomb­ningarna.

Under dessa bombardemang bereddes jordmånen för fredssträ­vandena ytterligare. Att något var i görningen anade man, ty tid­ningarna berättade om att Paasikivi rest till Stockholm »för att läsa i vissa böcker, som ej fanns i Finland». Från officiellt håll fick varken riksdagsmännen eller allmänheten veta något om vad som i verkligheten ägde rum. Den 23 februari kom Paasikivi till­baka, och med sig i portföljen hade han de ryska förslagen till vapenstillestånd. I sinom tid fick riksdagen en redogörelse av stats­ministern beträffande innehållet i stilleståndsförslaget.

I slutet av mars flög ministrarna Paasikivi och Enckell till Moskva för att få del av de vapenstilleståndsvillkor som man i Stockholm benämnt de »modifierade villkoren». Efter några dagar återvände ministrarna till huvudstaden med de nya papperen, där Sovjet preciserat och kompletterat samt i någon mån lindrat de ursprungliga villkoren.

Då riksdagen vidtog med behandlingen av de vapenstillestånds­villkor de båda förhandlarna hade med sig från Moskva, kunde man märka att det fanns personer som inte var intresserade av en omedelbar behandling av de ryska villkoren. Man ville, sade man, uppskjuta behandlingen för att kunna utröna folkets inställning till de ryska vapenstilleståndsvillkoren. Men det fanns även ett an­nat motiv för ett uppskov. Det skulle omöjliggöra för oss att inom en viss, av ryssarna fastställd tid. dvs. inom utgången av april må­nad, internera eller utdriva de tyska trupperna ur landet.

Det blev Väinö Tanner som fick till stånd ett uppskov av be­handlingen av fredsvillkoren, genom att anhålla om att ärendet skulle uppskjutas till efter påsk, alltså till den 14 april. Detta be­tydde att det skulle förflyta nästan två veckor utan att något gjor­des för att frambringa ett avgörande i vapenstilleståndsfrågan.

Jag minns hur en av mina socialdemokratiska vänner ondgjor­de sig över Tanners torpedering av regeringens fredsplaner. Tan­ner hade tagit upp frågan om uppskov i den socialdemokratiska gruppen och motiverat förslaget med att han skulle hinna infor­mera partiorganisationerna om läget. Det blev ett uppskov, ett ödesdigert beslut med svåra följder.

Det var inte endast de socialdemokratiska riksdagsmännen som under påsklovet skulle informera sina lokala organisationer, även de andra partiernas riksdagsmän ålades samma upplysningsverk­samhet under helgen. Vi fick allesammans var sitt exemplar av vapenstilleståndsvillkoren;, men med tillsägelse att hålla innehållet hemligt. Endast särskilt kallade förtroendemän finge invigas i de hemligstämplade handlingarnas text. Inga föredrag eller kommen­terande utläggningar skulle få hållas men väl skulle de till in­formationstillfället kallade personerna få framställa frågor, vilka riksdagsmännen skulle ge uttömmande svar på. Sådana förhållningsorder fick vi i vår grupp; troligen var det likadant i andra riksdagsgrupper.

Döm om min förvåning då en man, som sade sig vara reserv­officer, började på tåget öppet redogöra för innehållet i det pap­per som vi riksdagsmän hade i barmfickan med stränga order att hemlighålla. Hur var detta möjligt? Jag fick svaret senare, på ett möte i Jakobstad, där vårt partis förtroendemän och andra infun­nit sig för att höra mig utlägga vapenstilleståndstexten. Jag hade fått på min lott att informera partifolket och förtroendemännen i fem kommuner, bland dem svenskarna i städerna Gamlakarleby och Jakobstad.

Det var med bekymmer jag inledde dessa informationsmöten. Jag fruktade att det skulle bli hårda debatter, ty jag förstod att de ryska villkoren skulle anses oantagbara och orättvisa. Dessutom anade jag att jag skulle möta folk, som till intet pris ville att re­geringen skulle avblåsa kriget och erkänna att vi förlorat det eller höll på att militärt bryta samman. Som gammal aktivist och skyddskårsman visste jag hur det kändes att konstatera att slaget var förlorat. Men det behövdes inte mycken militärkunskap för att vid denna tidpunkt inse att Tyskland och Finland inte länge skulle kunna motstå den allierade övermakten. Därför föreföll det mig viktigast att framhålla för förtroendemännen, att det trots allt var bättre att antaga de hårda villkoren än att nödgas »kapi­tulera utan villkor», vilket för tyskarna och deras allierade gällde som pris för freden. Jag mötte överallt förståelse för min mission, likaså omfattade man allmänt vår riksdagsgrupps fredssträvanden.

Men i Jakobstad hade det samlats en stor publik, som på ett mystiskt sätt fått del av de tabubelagda handlingarna. Bland de närvarande fanns en reservkapten, som hade med sig ett exemplar av de ryska fredsvillkoren. Det sades att han fått aktstycket från reservofficersförbundet. Då förstod jag att nu, under riksdagens påsklov, var en mängd olika krafter i rörelse för att få till stånd en stark opinion mot ett eventuellt godkännande av ett fredsavtal på grundval av de ryska villkoren.

Diskussionen i Svenska gården i Jakobstad blev livlig. Med var sådana som var kända för sina lapposympatier och några Hitler-vänner, alltså folk som inte kunde förmå sig att tro på ett neder­lag för Nazityskland. Där fanns t.o.m. företrädare för vår kyrka, som i religionens namn var motståndare till ett eventuellt freds­slut på de villkor ryssarna föreskrev, ty dessa villkor var orättfär­diga, menade man. Detta var ju också min åsikt. Men när har den besegrade fått diktera fredsvillkoren? Nåja, jag gjorde mitt bästa i en svår situation. Det fanns sådana som efteråt sade, att det var mycket som klarnade för dem under informationsmötet.

Den 12 april samlades riksdagen ånyo efter påsk. Det blev snart klart att påsklovet inte gagnat fredssaken. Regeringens och sär­skilt statsministerns inställning var en helt annan än vid föregå­ende plenum. Nu ville regeringen till och med nedtysta allt tal om fred eller varje diskussion om saken. Det var svårt att upp­täcka likheten mellan Linkomies före påsk och den man som nu stod framför oss. Så mycket hade riksdagens påsklov betytt för re­geringen att den hunnit helt sadla om. Riksdagsgruppernas inställ­ning till frågan hade blivit betydelselös, emedan tidsfristen i de ryska villkoren löpt ut. Det fanns ingen möjlighet längre att till­mötesgå de ryska fredskraven beträffande de tyska trupperna i Fin­land — tiden var oåterkalleligen försutten för denna gång. Skulle den återkomma? frågade vi oss. Den återkom, som var och en vet, med oersättliga förluster i liv, lemmar och egendom mellan den 29 april och 19 september. Var allt detta nödvändigt? Jag frågar så, icke som en efterklok, utan jag upprepar bara den fråga som jag och många med mig har gjort oräkneliga gånger efter den rys­ka offensiven sommaren 1944. Liksom andra väntar jag på histo­riens svar.

Svenska gruppen omfattade en annan ståndpunkt än regeringen. Den framförde genom Furuhjelm en vädjan om att regeringen »icke skulle betrakta bemödandena att ernå fred som avslutade, utan att regeringen skulle taga vara på varje möjlighet att på de inledda förhandlingarnas väg nå fram till en antagbar uppgörelse».

Riksdagen var inte okunnig om det militära läget. Långt innan nederlaget var ett faktum hade marskalk Mannerheim själv på be­gäran sänt en hög officer, överste Paasonen, till riksdagen för att denna skulle få höra sanningen om vår militära situation. Det var 10 februari 1943. Och det var minsann en sanning, som upprör­de våra krigsentusiaster. Överste Paasonen hade med sig, om jag inte minns orätt, fem stora kartor, inte blott över våra fronter utan även över samtliga världskrigets områden. Enkelt och lidelsefritt, nyktert och oförskräckt stod han med pekstickan framför sina kar­tor och förklarade dagens situation, men gav även prognoser angå­ende den sannolika utvecklingen av tyskarnas situation nere vid Rostov, där en inringning hotade de tyska Kaukasus-trupperna. Hela Tysklands front i södra Ryssland höll på att svikta. En stor katastrof var hotande nära. Stalingrads fall var en chock inte minst för tyskarna själva, ty översten nämnde att man beräknat, att tys­karna enbart vid Stalingrad hade förlorat 60 divisioner. Översten förutspådde överraskningar av icke enbart militär art för tyskarnas del, ty »diktaturernas öde är städse detsamma, det visar oss histo­rien». Överste Paasonen slutade sin långa utläggning med ord, som trängde som svärdspetsar in i riksdagsmännens hjärtan. Han sade med iskall, saklig röst: »Finland kommer måhända att nödgas uppleva en ny Moskva-fred». Efter talet rådde först en gravlik tystnad, men så följde fy-ropen och häftiga utfall mot föredrags­hållaren. Då anhöll agraren, f.d. IKL-mannen Yrjö Schildt, en militärkapten som gått genom krigsskola med bärande stämma om tystnad och sade: »Jag är den enda sakkunniga i denna sal när det gäller militära frågor. Jag kan försäkra att den redogö­relse vi här fått är fullkomligt riktig. Då vi vet av överste Paa­sonen kommit hit direkt från högkvarteret, har riksdagen fått del av marskalk Mannerheims syn på det militära läget. Ni skulle skämmas över ert beteende och ert utfall mot överste Paasonen!»

Själv sade jag, "att riksdagsmännen var som Israel i gången tid, då folket ville höra Guds vilja i en farlig situation. Man frågade profeten Mika för att genom honom få del av sanningen. Profeten talade om vad Gud bjudit honom säga, men det var inte något uppmuntrande budskap folket fick höra, tvärtom. Konungen tog hellre råd av de profeter, som förutsade lysande segrar, än av den profet som förutsade nederlag. Han misshandlades, ty han var en olycksprofet. I dag har Finlands riksdag fått höra sanningen, måt­te vi inte handla så dåraktigt som Israel genom att hellre lyssna till sådana som ser ljust på vårt läge än till den som vet vad han talar om. Alla maningar till besinning var förgäves. Det hördes rop: »Vi vill få en annan sakkunnig till riksdagen».

Ett nytt spektakel arrangerades två dagar senare, då Paasonen skulle ges tillfälle att måla sin krigstavla i ljusare färger. Vid det­ta tillfälle var försvarsministern och generalstabschefen Heinrichs närvarande. Talman Hakkila var ädelmodig nog att ge överste Paasonen tillfälle att »tillrättalägga de missuppfattningar hans tidigare framställning framkallat». Översten stod åter framför sina kartor och upprepade, i en något ljusare ton, vad han sagt vid det föregående mötet. Hans framställning kunde tolkas som om det fanns vissa chanser för axelmakterna att klara sig. Till sist kom en sammanfattning av högkvarterets åsikt om den militära situa­tionen. Jag minns inte om det var Paasonen eller Heinrichs, jag tror att det var den senare, som formulerade slutsatsen, vilken tillfredsställde talman Hakkila och andra förblindade. Formuleringen lydde: »Högkvarterets militära och strategiska dispositioner äro planerade så, att de förutsätta en tysk seger». Hur annars; inte kunde väl vårt högkvarter vid det laget vidtaga dispositioner som hade förutsatt ett tyskt nederlag! Tids nog fick vår militära led­ning inrikta sig på att klara följderna av det som överste Paaso­nen förutsagt redan den 10 februari 1943.

Jag kan tillägga att Hakkila blev nöjd — och Paasonen, tyvärr, sannspådd! Finland nödgades uppleva en ny Moskva-fred ett och ett halvt år senare. Kort efter fredsslutet besökte några av vår riksdagsgrupp Mannerheim — jag var med. Det blev tal om kriget och nederlagets orsaker. Då sade marskalken med stort allvar och eftertryck: »Riksdagen skall icke komma till mig och skylla på att riksdagsmännen inte visste hurudant vårt militära läge var. Det var jag som bemyndigade överste Paasonen att besöka riksdagen redan i februari 1943, och vad översten då sade om det militära läget var mina ord och min syn på krigsläget. Men herrarna ville inte höra sanningen, som Paasonen å mina vägnar omtalade». Jag minns att Mannerheim vid detta minne ännu var djupt upprörd, fast det hade gått inemot två år sedan det skandalösa informations­tillfället i riksdagen.

Sommaren 1944 antog den ryska offensiven sådana dimensioner att man begrep att våra arméer inte någon längre tid skulle uthär­da trycket från fiendens trupper. Något måste göras för att rädda vårt folk från det öde som säkert komme att bli vår bundsför­vants: en kapitulation utan villkor. Det var en lycka att herrarna Rangell och Witting inte längre stod i ledningen för landets utrikespolitik, men president Ryti var fortfarande landets högste le­dare. Fredsaktivisterna började undra om herrarna Ryti, Ramsay, Linkomies och Tanner var karlar att möta den nya situationen.

Att Linkomies var svag visste alla, men många satsade på Ram­say som »mannen som skulle göra det». Jag hade vid bildandet av regeringen Linkomies förklarat, »att Svenska folkpartiet kunde deltaga i regeringen endast under förutsättningen, att Finland strä­vade till att utträda ur kriget med det allra snaraste». Nu var ti­den inne för regeringen att på allvar börja se efter om det fanns någon reservutgång att använda sig av innan krigsbranden rase­rade hela huset. Ramsay försökte balansera så, att förbindelserna med USA inte skulle försvagas, hellre tvärtom, men samtidigt var han mån om att relationerna till vår vapenbroder och ödeskamrat inte skulle äventyras. I USA var det Procopé som rapporterade om stämningarna på toppnivå, och i Berlin var Kivimäki vårt lands förbindelseman. Då jag 1950 besökte Washington, sade man mig att Procopé fick sina informationer från folk som hörde till »isolationisterna», och inte till kretsarna kring amerikanske presiden­ten. Kivimäki var mycket lojal i sitt förhållande till tyska rege­ringens toppfigurer. 'Det hände ibland, att vi i vår riksdagsgrupp inte ansåg oss odelat kunna lita på de informationer utrikesminis­ter Ramsay sade sig ha fått av våra diplomater i de här nämnda rikenas huvudstäder. De rapporter som våra gruppmedlemmar Törngren och Frietsch medförde efter sina många besök och sam­manträffanden med politiker och diplomater i Stockholm, gav oss en helt annan bild av krigssituationen och förhållandena i värl­den än de officiella rapporter som signerats av våra diplomater i USA och Berlin, men på dem byggde regeringen sin uppfattning om världs- och krigsläget.

Bland det första Ramsay gjorde som utrikesminister var att fly­ga till Berlin för att diskutera en brevväxling han haft med repre­sentanten för USA i Helsingfors, mr McClintock, om relationer­na mellan Finland och USA. Minister Ramsay var angelägen om att låta Ribbentrop få del av alla handlingar i denna viktiga frå­ga. Samtidigt var han mån om att betona, att det var hans över­tygelse att någon »separatfred inte kunde komma i fråga bakom Tysklands rygg». För att ytterligare betona Finlands lojalitet mot vapenbrodern underrättade president Ryti personligen det tyska sändebudet von Blücher om att Finland avböjt USA:s erbjudande att förmedla kontakt mellan Finland och Sovjet. Man ansåg att det inte betydde så mycket att man uppträdde oartigt och avvisande mot USA, om man blott visade vår vapenbroder tillbörlig artig­het och underdånighet!

I Tyskland var man angelägen om att det skulle bli känt att Finland avböjt USA:s erbjudande om medling. Detta vore bra för den tyska stridsmoralen, som sattes på hårda prov vid denna tid.

Minister McClintock avfattade en verbalnot, där han betonade, att om det visade sig att Finlands avslag på USA:s erbjudan­de berodde på att en tredje part (Tyskland) påverkat Finland, skulle detta skada de finländsk-amerikanska förbindelserna. Han underströk frågans allvar. Frågan gick till riksdagens utrikesut­skott, där åsikterna var starkt delade om det kloka i regeringens avböjande av USA:s erbjudande. Regeringen var ängslig för att frågan skulle gå till plenum. Ribbentrop segrade, och alla för­hoppningar om att regeringen Linkomies och dess utrikesminister skulle inleda en annan politik än Rangell och Witting var här­med fullständigt grusade.

En stark opposition mot regeringens oförskämda hållning till USA resulterade i att en förening, Finland-Amerika-föreningen, bildades, med många prominenta personer som medlemmar. Tysk­vännerna rasade mot den nya föreningen och regeringen fick be­svär med den tyska reaktionen. Förre statsminister Eljas Erkko blev föreningens första ordförande, en icke ofarlig uppgift i en tid då Gestapos armar var långa.

På partidagen i Borgå lyckades Ramsay mota ut ur resolutionen ett uttalande om att Finland skulle ha full frihet att besluta om sitt utträde ur kriget så snart möjlighet därtill fanns. Mot detta uttalande reagerade Ramsay våldsamt, varför partiordföranden von Born självrådigt beslöt att inte beakta andra förslag än sådana som kunde omfattas enhälligt av riksdagen. Detta var det första uttrycket för von Borns lojalitet mot sin frände utrikesminister Ramsay och hans politik, men mera skulle vi få se.

I riksdagsgruppen tog jag upp denna fråga och gick hårt åt så­väl minister Ramsay som partichefen von Born för deras dikta­toriska fasoner vid partidagen.

Om Svenska folkpartiet svek fredens sak vid partidagen, så ta­lade däremot socialdemokraternas partiråd ett klart språk: »Därav följer också, att Finland, då lämpligt tillfälle erbjuder sig och dess frihet och självständighet är tryggad, har frihet att besluta om sitt utträde ur kriget». Längre fram heter det i resolutionen från socialdemokraternas partiråd: »Partirådet anser det vara av vikt för den framtida skötseln av vår utrikespolitik att man icke går med på några för vårt lands självständighet farliga avtal». Det var just något liknande som vi hade bort få med i vår resolution vid parti­dagen i Borgå. Det blev en het och grundlig uppgörelse i gruppen. Jag har sällan varit så upprörd över någon händelse i gruppens liv som jag var efter partidagen i Borgå. Men vi skulle få anledning att bli ännu mer bittra över våra svenska ministrars politiska ställ­ningstagande under krigets slutskede.

Oberoende av allt närmade sig freden dag för dag. I Italien var Mussolinis saga nästan all, men ännu hade våra statsmän inte för­lorat hoppet, ty så sent som vid midsommartiden hade ju ett avtal ingåtts med Ribbentrop, som innebar att vapenbröderna skulle hålla ihop intill slutet. Någon separat fred var det inte längre frå­ga om. På tal om Ramsay och Ribbentrop kommer jag ihåg hur vår utrikesminister försökte förneka inför vår grupp att han hade varit i Berlin för att besöka den tyske kollegan. Men då jag kun­de återge något av det som Ribbentrop i sin ilska låtit gå ut över vår minister, måste han medge att han varit på besök hos Ribben­trop, »men hur har ni fått reda på detta?» frågade han mig. Till det sade jag blott att det var min sak.

En allvarlig vändning tog diskussionen den gången Ramsay inte ville medge att Ribbentrop befann sig i vår huvudstad. Först efter det att jag nämnde var han bodde nödgades han medge att den tyske utrikesministern var i Helsingfors. Samtidigt med att våra ledande regeringsmedlemmar underhandlade med Ribbentrop, var fredsoppositionen i riksdagen samlad till överläggning under Urho Kekkonens ordförandeskap. Denna opposition utgjorde numera majoriteten i riksdagen, det hade vi på icke officiell väg konsta­terat genom opinionspejlingar i de olika grupperna. Man höll flere oppositionsmöten i riksdagen under denna tid. För varje dag blev fredssträvandena starkare.

Då det blev klarlagt att regeringen höll på och underhandlade med Ribbentrop, krävde vår grupp av ministrarna Ehrnrooth och Ramsay att de inte skulle gå med på något avtal med Ribbentrop förrän det underställts riksdagens prövning. Våra ministrar lovade detta. Senare, när de kom till gruppmötet, frågade jag om de va­rit med om något avtal med Ribbentrop, vilket de nekade till. Det var främst Ramsay som förnekade att ett avtal med Ribbentrop ingåtts. Jag kunde återge avtalets innehåll, vilket väckte minist­rarnas förundran. Då måste de medge att regeringen slutit ett avtal med Ribbentrop, men de tillade: »Det undertecknades en­dast av president Ryti.» — Ramsays namn fanns i nedre hörnet av papperet, men det kunde knappast betraktas som ett av utrikesmi­nistern kontrasignerat avtal. På vår fråga, varför avtalet inte un­derställts riksdagens prövning, svarade Ramsay försiktigt, att Ryti velat påtaga sig ansvaret ensam, för att riksdagen inte framdeles skulle vara bunden av ett avtal med Tyskland. Till detta utbrast vår ordförande Furuhjelm: »Men detta är ju ett konstitutionsbrott, en presidentkupp!» Minister Ehrnrooth, som var mindre smidig än Ramsay, sade troskyldigt, att regeringen hade konstaterat, att det i riksdagen fanns c. 116 riksdagsmän som var emot ett avtal med Ribbentrop. Därför tyckte regeringen att det var onödigt att underställa avtalet med den tyske utrikesministern riksdagens prövning.

Resultatet av uppgörelsen med ministrarna Ramsay och Ehrn­rooth blev, att gruppen tillställde ministrarna en så lydande skri­velse:

»Svenska riksdagsgruppen, som uttryckligen meddelat sina före­trädare i regeringen, att gruppen icke kan lämna sitt stöd åt åtgär­der, som avse att binda Vinland vid Tyskland, konstaterar att de likväl medverkat till att så skett — under förhållanden om vilka riksdagen icke informerats och som av allt att döma icke stå i överensstämmelse med konstitutionen — samt att de således genom sitt ställningstagande frigjort sig från sina parlamentariska förbindelser till svenska riksdagsgruppen».

Detta dokument utgör bevis för att den svenska riksdagsgrup­pen försökt, i mån av krafter, konsekvent verka för att vårt land skulle självt få bestämma över sitt öde, samt att när tillfälle erbjudes utan hinder av främmande makt kunna utträda ur kriget. Ingen i gruppen var glad åt att det blev en så radikal brytning mellan gruppen och dess ministrar, men det fanns ingen annan möjlighet, ty klyftan hade efterhand vuxit och kunde inte längre överbyggas.

Jag minns hur vår ordförande Furuhjelm efter brytningen stod vid plenisalens dörr och skakade som ett asplöv. Han bad mig — jag var gruppens inpiskare — kalla samman gruppen för att den skulle korrigera beslutet i ministerfrågan. Han sade, att hans ner­ver icke tålt den press beslutet blev för honom. Till detta sade jag, att det var onödigt att kalla gruppen samman, ty beslutet var en­hälligt och blev nog inte ändrat. Jag tillade: »Bäste bror, dina ner­ver är slut, du är trött och behöver vila, sök plats för några dagar på ett vilohem. Jag kan inte kalla gruppen samman mera, den är skingrad. Var lugn, jag påtar mig ansvaret för beslutet och för att gruppen inte samlas ånyo». Furuhjelm lugnade sig och reste till Hyvinge för att vila. Till gruppens och hela svenskfolkets stora sorg gick vår vördade gruppordförande icke lång tid därefter vid en spårvägsolycka över gränsen till en värld, där inga dödande vapen mera talar. FRID över en kär väns minne och livsgärning!

Ribbentrop reste hem till Tyskland och kände sig säkerligen stolt över sin seger i Finland. Men det var blott en Pyrrhusseger som den tyske utrikesministern vunnit. Efter presidentkuppen aktiviserades fredssträvandena på ett sätt som varslade om att en radikal omläggning av Finlands krigspolitik var omedelbart förestå­ende. Men ännu rasade striderna vid vår östgräns. Ribbentrop ha­de hållit sitt löfte att sända förstärkningar till vår front. Vi nästan hånlog i riksdagen åt den förstärkning Hitlertyskland sände Fin­land i dess förtvivlade kamp mot en övermäktig fiende. Längs Mannerheimvägen kom en lång rad av hästar och kärror av den fyrhjuliga typ som jordbrukarna i Balticum använde vid gödselkörning. Manskapet var illa klätt och visade bra litet av den van­liga tyska militära stramheten. I Brunnsparken hade hjälpdivisionen slagit läger. Jag gick med ett par kamrater för att få se något av den kända tyska militära ståten. Men vad såg vårt öga? Vagnar och primitiva tält överallt. Svarta och brokiga svin, höns och gäss och andra husdjur förde ett gemytligt friluftsliv i huvudstadens förnämsta park. Finland kunde känna sig tryggt, Ribbentrop hade infriat sitt löfte. Nu skall jag dock i sanningens namn nämna, att det nog kom militärhjälp också i annan form. Om denna skriver Hornborg: »Den tyske förhandlaren nöjde sig emellertid därmed (med Rytis underskrift) och armén fick någon tysk hjälp, främst bestående av flyg- och pansarvärn».

Jag kommer ihåg att det blåste full storm då jag gick från riks­dagshuset den dag vår regering givit Ribbentrop det framtvingade dokumentet med Rytis underskrift. Regnet strömmade ned som om himlen hade gråtit strida strömmar över det skamlösa spektak­let på högsta nivå. Finlands ärorika riksflagga hade slitits sönder och hängde trasig på posthusets flaggstång. Min hatt flög i väg och själv gick jag hem smågråtande, ty allt talade för att det var slut med vårt land, dess frihet och självständighet. Vår regering hade med presidentens namnunderskrift bundit Finlands öde vid Hitlertysklands, och detta land var dömt att kapitulera utan vill­kor. Nu skulle vi, Finland och Tyskland, kämpa sida vid sida till slutet. Är det att undra på att jag och många tusenden i Finland grät av hopplöshet och skam? Då jag kom in i mitt rum föll jag på knä och bad brinnande böner för vårt arma land och folk. Bi­beln gav mig tröstens ord, så att jag återfick min sinnesfrid och tro på en framtid för Finland.

Ribbentropavtalet avskräckte inte de fredsvänliga krafterna i riksdagen. Under Urho Kekkonens ordförandeskap hölls möten, där man diskuterade praktiska arrangemang för Finlands utträde ur kriget. Riksdagens presidium, med Hakkila som talman, stod på sidan om det hela, för att uttrycka det hänsynsfullt. Jag minns det tillfälle då agraren, kapten Schildt, med bärande stämma kräv­de Rytis avgång. Här dugde inga kompromisser mera. Vårt hopp stod till Mannerheim, den ende mannen i Finland som hade folkets öra. Var han på fredslinjen bleve det fred, annars inte. Mötet skulle utröna marskalkens inställning.

Då trädde, på enträgen vädjan och med hela folkets förtroende och tillit, Marskalken av Finland fram. Den 4 augusti korades ge­nom en särskild lag den åldrige krigaren och statsmannen enhäl­ligt av riksdagen till republikens president. Ännu ett sista försök gjordes från Tysklands sida, genom en uppvaktning av fältmar­skalk von Keitel, att förmå den nye presidenten att övertaga sin företrädares Ribbentrop-förbindelse, men detta misslyckades full­ständigt. Finland hade upphört att vara en tysk vasallstat. Vid den ombildning av regeringen som följde på presidentskiftet försökte män av Tanner-, Linkomies-, Ramsay-, Ryti-riktningen förhindra uppkomsten av en verkligt fredsvänlig och underhandlingsduglig regering. Vid ett tillfälle framförde Tanner Ramsay som lämpligt statsministernamn. Svenska riksdagsgruppen motsatte sig energiskt en sådan lösning av regeringsfrågan. Den ville inte ha något att göra med en regering i vilken män sådana som Ramsay och Tan­ner kunde ingå.

Av en händelse råkade jag höra Tanner och von Bom diskutera Ramsay som lämplig statsministerkandidat. Han var ju blott ut­rikesminister, så inte borde hans regeringsengagemang under Rytis tid som president utgöra något hinder för honom att bli stats­minister i en »fredsregering», menade de två erfarna statsmännen. Då jag hörde om dessa planer kallade jag på uppdrag av vår nye gruppordförande Levi Jern gruppen till ett extra möte. Vid detta var alla de närvarande fullkomligt ense om Ramsays olämplighet som statsminister under de förestående fredsunderhandlingarna. Ordföranden Jern fick i uppdrag att besöka Mannerheim för att delge honom gruppens åsikt. Döm om Jerns förvåning, då mar­skalken sade att von Bom besökt honom och talat varmt för Ram­says kandidatur. Är de inte svenskar båda, och von Born är ju partichef för svenskfolket. Vad har ni emot Ramsays kandidatur?

Jern talade om att gruppen ansåg, att det knappast var ägnat att väcka förtroende hos vår motpart, om utrikesministern i vår krigsregering plötsligt trädde fram som statsminister i en regering som skulle underhandla om fred. Svenska gruppen har inte några personliga skäl att motsätta sig Ramsay, men politiskt kan han inte godkännas. Till detta sade Mannerheim: »Jag förstår nog gruppens åsikt och jag måste säga, att jag framhöll ungefär det­samma för von Born. Jag medger», sade marskälken, »att jag var förvånad över von Borns åsikter, men jag tänkte att han ju var en erfaren politiker, vilket jag inte är. Jag skall överväga de åsikter svenska gruppen framfört». Ungefär så här gestaltade sig grupp­ordförandens besök hos Mannerheim.

Till sist fick regeringsfrågan en ur fredsoppositionens synvinkel tillfredsställande lösning. Statsminister blev riksdagsmannen, v. häradshövding Hackzell. — En fredsdelegation med statsminister Hackzell i spetsen reste till Moskva, där statsministern, tyvärr, in­sjuknade allvarligt. Delegationen kompletterades med nya dele­gater så att förhandlingarna kunde fortsätta. Våra delegater fick del av de nya ryska villkoren, som av alla betecknats som synner­ligen hårda. Villkoren godkändes dock av riksdagen och vapen­stilleståndsavtalet undertecknades den 19 september.

Ur boken "Frihet är det bästa ting" - Söderströms - 1967