Så skrevs det i Wiborgsbladet nr 61 / 14.03.1890

— Angående den svenska kolonin i Kronoborg skrifves i N. Pr.:

Hvad den svenska kolonin i Kro­noborg beträffar, utgjordes den i början af året 1887 af 19 familjer med 68 barn, hvaraf 35 i skolåldern. Kolonisterne voro bosatte uti fyra nära hvarandra belägna byar i sock­nens västligaste del mot Parikkala sockens rå. Ensamt i Sorjos by funnos 10 familjer med 39 barn. Däri­från är till Kronoborgs enda finska af elever öfverfylda folkskola i kyr­kobyn inemot 25 kilometers väg. De svenska mödrarna kunde ej förbere­da barnen för finsk folkskola — äfven om plats för dessa barn funnits i denna folkskola och man på detta långa afstånd kunnat hålla barnen där. Barnen finge altså växa upp utan skolundervisning, därest ej åt­gärd vidtoges till skolans inrättande. Ingen må dock med fog finna det barnsligt, om dessa kolonister i främ­sta rummet tänkte på en svensk sko­la, då fråga om en sådan uppstod i deras aflägsna bygd. Att af den fin­ska kommunen söka få något bidrag till skolan ansåg man fruktlöst och vände sig för den skull till vänner af svensk folkbildning i hufvudstaden samt sedermera jämväl till förenin­gen Svenska folkskolans vänner med anhållan om bistånd.

Efter denna tid har kolonin icke så litet ökats genom nya inflyttnin­gar från Österbotten, hvarjämte sven­ska kolonister äfven skola slagit sig ned i en grannby uti Parikkala soc­ken. Alla känna de sig förenade ge­nom gemensam härstamning, språk, seder och lefnadssätt, samt bilda för­ty en svensk koloni i den för dem främmande trakten. Redan 1880 uppgifver Statistisk handbok sven­skarnes antal i Kronoborg till 103, men antagligen uppgår den svenska kolonins befolkning i socknens västra del nu redan till minst dubbla antalet. Dessa kolonister hafva dels köpt sig lägenheter, dels bryta de upp torp på f.d. donationsgodset, nu mera statens mark. En stor del af den vuxna manliga befolkningen är slöjdkunnig och befinner sig enligt österbottnisk sed under somrarne på arbetsförtjänst här och där i östra Finland, medan kvinnor och barn sköta jordbruket. Fattiga äro de nästan allesamman, ty annars skulle de väl icke utvandrat från sina hem­bygder. Därför måste de anlita den för deras folkskolesak ömmande all­mänheten om hjälp i sitt för det uppväxande släktet viktiga företag.