FINLANDS STÄLLNING

BLIR KRITISK

Finlands ställning blev för varje dag alltmera kritisk. Officiellt försökte vårt lands ledning på många sätt ge bevis för sin vilja att stå utanför alla stormaktskonflikter. Redan år 1935 hade vår rege­ring och riksdag under en högtidlig akt i riksdagen deklarerat en nordisk orientering, i avsikt att låta hela världen, däri inräknad vår östra granne, förstå att Finland skulle följa Sveriges och den övriga Nordens freds- och neutralitetskurs. Genom Finlands med­lemskap i Nationernas Förbund trodde vårt folk att det erhållit en internationell garanti för en utveckling i fredens, folkgemen­skapens och de mänskliga rättigheternas tecken. Med sin östra granne hade Finland ett nonaggressionsavtal av år 1932. En över­enskommelse om en förlängning av detta avtal till 1945 hade ingåtts år 1934. Det fanns sålunda goda förutsättningar, tyckte man, att Finland skulle kunna hålla sig utanför en eventuell stormakts­konflikt. Vi skall dock i ärlighetens namn tillstå, att beteendet i somliga kretsar inte följde den officiella freds- och samförstånds­linjen. Men trots dessa ansvarslösa elements provokatoriska tilltag och storordiga proklamationer om demokratins undergång och en statlig nyordning efter utländskt mönster, borde Finlands grann­länder och deras politiska ledning ändå inte haft skäl att misstro vårt lands och folks vilja att respektera och tillämpa ingångna av­tal och odla god grannsämja. Man har ingen orsak att betvivla Kekkonens påstående i en bok av honom, som utkom 1944, där han säger bl.a. »att regeringen (dr Kekkonen tillhörde regeringen från oktober 1936 till vinterkrigets utbrott 1939) var medveten om att Finlands geopolitiska läge krävde åstadkommandet av för­troendefulla relationer till den både militärt och politiskt allt starkare Sovjetunionen. Statsledningen var å andra sidan på det klara med Sovjetunionens misstro gentemot Finland, varför regeringen betraktade det som sin plikt likmätigt att samvetsömt hindra alla handlingar, som kunde ha givit Sovjetunionen orsak att betvivla redbarheten i vår neutralitetsvilja och förmågan att upprätthålla vår neutralitet».

Man måste djupt beklaga att vårt folk och dess ledning inte alltid försökt undvika sådant som kunde ge näring åt misstänk­samheten gentemot oss i öster. Jag och många med mig hade känt oro över attityden hos somliga kretsar ända från Lappos klang-och jubeldagar. Lapporörelsen var ju redan i och för sig ägnad att ge en ytlig betraktare en falsk bild av demokratins ställning i Finland. Sedan, när IKL övertog arvet efter lapporörelsen och etablerade sig som politiskt parti (vilket IKL bestred sig vara), var det inte underligt om man i österled började misstänka, att det fanns starka fastän hemliga band mellan våra antidemokra­tiska kretsar och nazismen och fascismen nere på kontinenten. Förbindelserna var livliga mellan våra militärer och de tyska, vilket under normala förhållanden ju inte hade väckt vare sig uppmärksamhet eller farhågor. Men nu drog dessa besök av höga politiska och militära tyska dignitärer uppmärksamheten till sig och alstrade känslor av bitterhet och oro på ryskt håll. Det var mot denna politiska bakgrund som ryssarna på allvar begynte undra, hur pass tillförlitligt Finland vore i händelse av ett even­tuellt tyskt anfall mot Sovjet. Den ryska misstänksamheten bör­jade taga sig konkreta uttryck genom ytterst hemliga närmanden till vårt lands utrikesministerium. Man har länge lyckats hemlig­hålla hos oss, att ryska legationens sekreterare i Helsingfors, Boris Jartsev, redan i april 1938 inledde hemliga underhandlingar rörande gemensamma trygghetsåtgärder i händelse av ett tyskt an­fall över Finlands territorium mot Sovjet. Enligt Väinö Tanner påstod Jartsev, att ryssarna hade reda på att de finska fascistkretsarna, om den finska regeringen inte sympatiserade med tyskarnas planer, skulle göra statskupp och tillsätta en regering, som stödde Tysklands strävanden. Ryssarna var övertygade om att Hitlers planer och strategi var så omfattande, att tyskarnas vänstra flygel skulle gå över finländskt område i riktning mot Ryssland. Herr Jartsev sade enligt Tanner, att Sovjet respekterade Finlands in­tegritet och självständighet och skulle ge ekonomisk och militär hjälp i händelse av en tysk landstigning i Finland. Därefter skulle de ryska trupperna draga sig tillbaka. Denne Jartsev fortsatte en­vist med sina kontakter, inte endast med utrikesminister Holsti, utan även med andra prominenta personer, såsom statsminister Caj änder och Väinö Tanner.

När man nu efteråt erinrar sig den politiska oro och aktivitet som rådde på högsta politiska nivå år 1938, och den sekretess som omgav det politiska spelet, undrar man inte över att det gick som det gick. I riksdagen anade vi att något allvarligt var i görningen, men vad, det fick riksdagen inte veta något om. Sekretessens tjocka slöja drogs över topp figurernas rådslut. Även Eirik Hornborg omnämner i sin bok Finlands historia hemlighetsmakeriet på toppnivå 1938: »I allra största hemlighet — inte ens Sovjetunio­nens officiella representant i Helsingfors var medveten därom — hade alltsedan våren 1938 från rysk sida framställningar gjorts, till en början i mycket obestämd form, om åtgärder till förebyg­gande av att tyskarna i fall av krig mellan Ryssland och Tyskland skulle strategiskt utnyttja Finlands territorium.» Det skulle små­ningom framgå, att ryssarna inte nöjde sig med de försäkringar om neutralitetsvilja som Cajander gav Jartsev. Ryssarna ville ha säkra garantier för att Finland skulle iaktta absolut neutralitet i händelse av krigiska förvecklingar mellan Tyskland och Sovjet. En hemlig försvarspakt utlovades från rysk sida, och Sovjet var berett att samtycka till Ålands befästande, dock på villkor att ryssarna finge följa med befästningsarbetena och deltaga i dessa. Ryssland önskade bygga befästningar på Högland för sjö- och luftförsvaret och i gengäld skulle man garantera Finlands inte­gritet. Dessutom skulle man avsluta ett förmånligt handelsavtal med Finland.

Om dessa förslag säger dr Hornborg: »Regeringen kunde dock inte, även om den hade önskat det, vidtaga de begärda åtgärderna i hemlighet, utan riksdagens vetskap, och saken tycktes somna bort». Envar förstår vad den korta anmärkningen »saken tycktes somna bort» innebar. Hellre än att inviga riksdagen i vad som diskuterades mellan den ryske kontaktmannen Jartsev och vår regerings kontaktman Väinö Tanner, som då var finansminister, lät man saken somna bort! Riksdagen skulle hållas på sidan om de utrikespolitiska diskussionerna och avgörandena.

Det är alldeles riktigt som dr Frietsch säger beträffande rege­ringens underlåtenhet att klargöra lägets allvar för riksdagen: »Om den hade gjort det (invigt riksdagen i lägets allvar), då skulle lagstiftarna inte ha blivit tagna med överraskning när de långt gående ryska kraven kom hösten 1939, och deras inställning kunde ha varit en annan». Även Mannerheim beklagade, att han inte hade fått veta om konversationerna med Jartsev, förrän betydligt senare. Nu måste man till Tanners försvar nämna, att han motiverade sin förtegenhet med att ryssarna krävde det. Men vad Finlands riksdag och folk inte fick veta, det informerade utrikes­minister Erkko den tyske ministern i Helsingfors, Blücher, om i ett senare skede, då underhandlingar pågick med ryssarna Stein och Litvinov. Det är beklämmande att i andras memoarer läsa om sådant, som man i egenskap av folkvald riksdagsman hade varit berättigad att bli informerad om under krisåren. Jag hade hela tiden en känsla av att vår regering, och särskilt vissa ministrar, avsiktligt höll folkrepresentationen i okunnighet om vad som av­handlades med ryssarna därför att, såsom Mannerheim säger i sina memoarer, regeringen var övertygad om att ifall den hade antytt, att den reflekterade på att antaga de ryska säkerhetskraven, den hade störtats, ty det hade varit en utmaning mot den allmänna opinionen. Mannerheim ansåg, att det hade varit fördelaktigt för Finland att byta ut vissa områden närmast Leningrad mot sakligt vederlag. För att understryka sin åsikt, tillade han: »Om verkligen ingen annan fanns som riskerade sin popularitet i en så riksviktig angelägenhet, jag själv stod till förfogande, övertygad om att vinna förståelse för mitt ärliga uppsåt». M. tillägger: »Jag varna­de enträget för att låta Stein (Sovjets forne helsingforssändebud) avresa tomhänt».

Minister Stein fick resa tomhänt; han reste med oförrättat ären­de. Även minister Steins mission råkade ut för regeringens mörkläggning, riksdagen fick inte del av det budskap den ryske dele­gaten framfört. Att den sekretess, som regeringen tillämpade i sitt förhållande till riksdagen sedan mars 1938 intill senhösten 1939, blev ödesdiger för vårt land och folk torde ingen ha panna att förneka. Ingen skall heller komma och påstå, att riksdagen var lika mycket ansvarig för de händelser som ledde till krigiska förvecklingar som regeringen! Man kan inte fordra, att en riksdag i en tid av överhängande fara skall kunna vidtaga åtgärder för att hindra en rikskatastrof, då regeringen medvetet håller såväl riks­dagen som landets främsta militära expert, marskalk Mannerheim, utanför. Det förlopp som sedan ledde till vinterkrigets utbrott i slutet av november var av den art att det inte mera kunde på­verkas av riksdagen.

Det var inte så lätt att under sommaren och hösten 1939 be­döma tecknen på den politiska himlen. Tanner var optimist och trodde inte på ett nytt världskrig, däremot var Paasikivi pessimist och fördömde stormaktspolitiken. Han var övertygad om att Fin­land inte kunde undgå att dras med i en eventuell världsbrand. Paasikivi ansåg att Finland av militärpolitiska skäl borde ha varit redo till eftergifter, men Tanner trodde lika litet nu som under sekelskiftets ofärdskamp på nyttan av eftergiftet åt ryssarna. Båda dessa statsmän var ense om, att ifall Finland i god tid hade ingått i ett nordiskt försvarsförbund, hade måhända vinterkriget kunnat undvikas.

Nu var det för sent att försöka samordna försvaret i Norden.

Jag minns så väl vilka förhoppningar det nordiska fyrstatschefsmötet väckte hos medlemmarna av den svenska riksdagsgruppen. Det var med en känsla av stolthet man såg det bekräftat, att Fin­land verkligen räknades till Norden. Man fick en känsla av att vad som än hände stod Finland inte ensamt om stormen brakade lös. Vilket uttryck denna samhörighet skulle taga sig utöver pom­pösa statschefsbanketter och massornas psalmsång på Storkyrkans trappa, var den stora, allt överskuggande frågan. Regeringen teg, som vanligt. Det enda riksdagens utrikesutskott fick veta om mötet i Stockholm var vaga antydningar om att Sverige lovat Finland »fullkomligt stöd». Utrikesminister Erkko nämnde ingenting om att statschefsmötet behandlat frågan om ett eventuellt sändande av svenska trupper till Åland och att Sverige inte omfattade den­na tanke. Hade hela sanningen om Sveriges försiktiga hållning kommit till riksdagens kännedom, i stället för det enkla beskedet om »fullkomligt stöd», hade måhända mycket av den morskhet som tog sig uttryck i oöverlagda ord och handlingar under veckorna före krigsutbrottet kunnat undvikas.

Det är skäl att påminna om, att en vecka innan de nordiska statscheferna möttes i Stockholm, hade Paasikivi den 9 oktober rest till Moskva. Det var den första i den serie resor han kom att företaga under de ödesdigra höstveckorna 1939.