Zacharias Topelius sista dagar

I Finland har utkommit ett af fröken A. Dahlgren redigeradt minnesalbum, innehållande en skildring af Topelii sista dagar och hans fridfulla bortgång. Vi tillåta oss ur detta album återgifva följande utdrag:

Den 13 februari lät Topelius ändtligen af de sina öfvertala sig att intaga sängen »på en dag» för att bättre hvila ut. Och då han slutligen beslöt sig härför, blef det en hvila, som slutade med hans själs frigörelse och den trötta kroppens helgande till grafvens ro. De veckor, som följde, voro en det stilla aftynandets tid utan plågor och smärtsamma förnimmelser.

En vecka före sin död, en af de sista dagarne han satt uppe, talade han om hur han tänkt sig ordnandet af det ena och det andra, då han en gång vore borta. Den sista veckan lämnade han ej vidare sängen, tröttheten blef allt intensivare, och yrseln, som åtföljde blodförgiftningen, störde hans nätter. Men hur trött han än var och till och med under yrseln glömde han ej att säga sitt vänliga tack för den minsta tjänst, för en dryck vatten.

Men ute föll snön vecka efter vecka som en oaflåtligt fallande gardin, och drifvorna växte, och vägarne blefvo ofarbara, och tystnaden kring Björkudden liksom tilltog mer och mer; denna ständigt fallande snö tycktes dämpa hvarje ljud. Det blef småningom klart för hans anhöriga, att i all denna tystnad och stillhet nalkades en hög gäst, kallad att skörda ett lif, som i rikt mått erhållit och gifvit af lifvets gåfvor. I utlandet vistande medlemmar af familjen eftertelegraferadas och anlände alla i tid. Den sjuke skalden, hvars läppar så ofta under de långa dagarne hviskade sitt Guds lof, förnam under själfva yrseln den höge gästens närvaro; med böner till sin Gud helsade han honom och med klarnande blick bjöd han alla de sina god natt. Det var ju dag, men den sollösa himlen talade ej dagens språk. Då yrseln åter lade sin band på hans panna, hviskade han ännu med ett ljufligt leende: »ja, äro ni färdiga nu, jag har länge varit färdig.»

Då hans unga dottersöner kommo för att taga afsked af honom, såg han på dem och  igenkände dem. »Helsen till kommande slägten!» — voro de sista ord han gaf dem i arf. Då i utlandet vistande barnabarn återvände och vid hans bädd mottagit hans välsignelse öfver deras ingångna äktenskapsförbund, låg han med knäppta händer och uppåt riktad blick. »Gud vare tack för dessa barnen, Gud vare tack för dessa barnen», hviskade han.

Han talade om huru han velat strö korn åt de små fåglarne i lifvet, åt barnen, och hur han hoppades, att icke allt fallit på hälleberget. Med stark betoning uttalades de härliga orden, nyckeln till allt samlif mellan människor: »Förlåta dem oss skyldiga äro, kom ihåg att det är den högsta af all kunskap på jorden!» — »Är det underligt, att jag älskar lifvet!» sade han en gång. Och han talade om hur han tänkt, att han skulle få se våren, vårsolen och vårgrönskan, och sade sig välsigna sin Gud i vårens namn.

De sista dagarne af hans lif voro en enda bön i känslan af Guds nåd. Nätterna gåfvo ej mera ro, och yrseln fångade tankarna, jagade och ansträngde dem. Men så snart den fysiska oron ett ögonblick gaf anden ro att stråla igenom, lyste hans blick af tacksam kärlek, och hans mun hviskade Guds lof. »Kommer inte solen? » brukade han fråga, och den sista eftermiddagen föll solen in i rummet och lekte i varma reflexer på väggen vid hans säng. »Det är sol,» hviskade en af hans egna till honom, »kan pappa se solen?» Småleende öppnade han sina ögon till en lång, strålande blick, såg solstrimman och höjde handen till en igenkännande helsning — sedan slöt han dem åter.

Det var kl. 1/2 12 den 12 mars. Kring bädden stodo de flesta af hans käre. En helig tystnad, vigd åt dödens majestät, härskade i rummet Några djupare andetag, fridfulla och lätta som bortdöende toner — en sista utandning — och allt är stilla. Han låg med slutna ögon och förklarad panna. All kamp var slut och segerns krona mottagen.

De stora festkandelabrarna tändes stilla och stäldes vid sängens hufvudgärd. Och medan deras flämtande lågor kastade sitt högtidliga sken, och alla orörligt kvarblefvo i de ställningar de intagit, öppnade den dödes äldsta dotter bibeln, där hon satt vid hans bädd, och läste med lugn, mild stämma Dav. Ps. 84:

»Huru ljufliga äro dina boningar. Herre Zebaot! Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, mitt hjärta och min kropp jubla mot lefvande Gud. Ty sparfven har funnit ett bo, där han lägger sina ungar, ditt altare, Herre Zebaot, min Konung och Gud! Saliga äro de, som bo i ditt hus; de lofva dig beständigt. Sela. Saliga äro de människor, som i dig hafva sin starkhet, hvilkas håg står till de heliga vägarna och hvilka, då de vandra genom tåredalen göra den rik på källor, under det arlaregnet kläder den med välsignelser. De gå ifrån kraft till kraft tills de träda fram inför Gud på Zion. Herre Gud Zebaot, hör min bön, lyssna till mig, du Jakobs Gud! Sela. Du vår sköld, se ned, o Gud! Blicka ned på din smordes ansigte! Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljes tusende. Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus än dväljas i de ogudaktiges hyddor. Ty Herren Gud är sol och sköld; nåd och ära gifver Herren; han vägrar icke dem något godt, som vandra redligt. Herre Zebaot, salig den människa, som förtröstar på dig!»

 —    samt ur psalmboken n:o 600: »Jerusalem, du Herrens nya stad».

----------

Ur tidningen ”Dalpilen”, Nyhets- och Annonsblad för Öfre Dalarne, Mora,
n:o 81 B, sid 6, 21.10.1898
Scannat och redigerat Elof Granholm 07.06.2012