Axel Olof Freudenthal och den finlandssvenska nationalitetstanken
Axel Olof Freudenthal, en levnadsteckning
Barndom. Ungdom. I Nylands Nation 1857-1861
Del 1/2
Av Arvid Mörne

Axel Olof Freudenthal föddes på Pickala gård i Sjundeå den 12 december 1886. Här förflöt hans barndom, tills han vid elva års ålder med sin moder flyttade till Helsingfors, som sedan allt framgent förblev hans hemort. Men i den nyländska skärgården tillbragte han nästan undantagslöst sina somrar. Han levde sig sålunda in i landsbygdens förhållanden och det svenska Nyland var alltid för honom hembygden.

Hans börd var emellertid icke finlandssvensk utan rikssvensk med ett tyskt inslag, varom ju familjenamnet ger en antydan.

I tredje led härstammar Axel Olof Freudenthal från en i Riga bosatt tysk, Peter Freudenthal, född 1723, som flyttade över till Sverige — "undan moskoviterna". Längre bakåt i tiden är denna tyska härstamning icke klarlagd. Men enligt traditioner, som att döma av bevarade brev från författaren Friedrich Freudenthal äga en viss sannolikhetsgrund, vore dennes i Nord-Hannover bofasta släkt en gren av en från Österrike till norra Tyskland utvandrad adelsätt. Och dessa hannoverska Freudenthalar hava, efter vad det förefaller, ett gemensamt ursprung med den över Riga till Sverige överflyttade släkten. Härpå tyder i vart fall den märkliga omständigheten att samma släktvapen på båda hållen har bevarats från generation till generation.

Peter Freudenthal blev apotekare i Karlstad. Åt samma yrke ägnade sig hans son, Gabriel Freudenthal, Axel Olofs fader (född den 18 maj 1771), som flyttade till Åbo och där år 1798 inköpte "Provincial- och Stadsapoteket". År 1814 övergav han emellertid apotekareyrket, i vilket han ådalagt stor skicklighet. Han slog sig nu ned på landsbygden som godsägare, först i Lemo och senare i den västnyländska socknen Sjundeå, varest han inköpte Pickala gård, som tillhört den forna reuterholmska domänen och — längre bakåt i tiden — den flemingska. Här avled han den 18 juni 1846.

Peter Freudenthal var gift med Kristina Elisabet Fredricsson, dotter till en brukspatron i Filipstad. Genom farmodern leder Axel Olof Freudenthal sålunda sin härstamning till Värmland, medan hans moder Katarina Brigitta (Carin) Björling både på fädernet och mödernet tillhörde gamla släkter i Dalarne. Morfadern, kaptenen vid Kgl. Dalregementet Olof Björling, bodde på Klingsbo i Stora Skedvi socken, där Carin, det yngsta av hans fjorton barn, föddes den 24 september 1794. Björlings hustru, Anna Magdalena Lundström, var dotter till bergmästare Eggert Lundström d.y. över dennes fader, Eggert Lundström d. ä. och farfader Anders Andersson Lundström för en av Axel Olof Freudenthal uppgjord släktlängd i växlande manliga och kvinnliga ättled långt ned i Dalarnes medeltid. Den förste i denna rad av ättefäder och -mödrar var Jösse Finsson. Denne "konungens fogate i Dalom köpte Lönnamossa i Vika socken af Stora Kopparbergs län år 1411 för 6 Skttt koppar och 3 läster järn". "Denna fastighet", så heter det i fortsättningen av Freudenthals anteckning om Jösse Finsson, "förbyttes genom dr. Kristinas bref af d. 20 okt. 1649 från adligt till bärgsfrälse och blef stamgods för Lundströmska släkten".

Dessa tvänne släkter, den lundströmska och den björlingska, uppvisa synnerligen livliga förbindelser med Finland. Flere av Axel Olof Freudenthals fränder hade flyttat över hit och blivit boende här. En av desse var morbrodern, f.d. kornetten vid Jämtlands hästjägare Anders Björling, ägare av Kuhmis gård i Bjärnå. Hos honom och hans hustru, Sofia Grek, skulle Freudenthal under en tid av nedstämdhet och betryck finna en tillflykt, ett hem. En broder till Anders Björling, bruksdirektören Per Eggert Björling hade likaså naturaliserats i Finland och ensamt förteckningen över dennes barn och ättlingar uppvisar en talrik skara släktingar till Axel Olof Freudenthal, levande i vårt land och genom giften införlivade med finländska släkter. Detta förhållande har med all säkerhet bidragit till att hos Freudenthal grundlägga uppfattningen att ingen nationell gräns kunde dragas mellan rikssvenskar och svenskar i Finland. Då det visar sig att hans grepp på det finlandssvenska nationalitetsproblemet från första början är instinktivt, att hans känsla i motsats till alla då gällande meningar ovillkorligt bjuder honom att betrakta svenskarna i väster och i öster som en oåtskiljbar "nation", så synes det självklart att ett dylikt medvetande om en på börden grundad samhörighet är påverkat av hans egna släktförbindelser.

Om sina familjeförhållanden har han i ett brev av 1861 till en frände, prosten Freudenthal i Dalsland nedskrivit några intresseväckande enskildheter. "Då Farbror", skriver han, "säger sig vara intresserad af att få några underrättelser om sina öfriga anförvandter i Finland så vill jag i korthet lemna några dylika. Min far, apothekaren Gabr. Freudenthal, var gift 3 ggr. Först med en fröken Pipping, med hvilken han hade många barn, hvaraf dock numera endast 5 lefva en son (possessionat) och 4 döttrar, af hvilka en är gift med Prosten och kyrkoherden i Lillkyro nära Vasa stad Erlin, en med kapellanen i Pelkäne nära Tammerfors Zidbäck, en med konsistoriiamanuensen Rindell i Åbo och en är enka efter kaptenen Pippingsköld. Den sistnämnda vistas nu hos landtmätaren Nordberg, enkling efter en femte syster, som nyligen aflidit. Alla dessa, utom kaptenskan Pippingsköld, äro rik ligen välsignade med barn, hvaraf 2:ne redan äro studenter i Helsingfors. — Min fars andra äktenskap med en mamsell Zidbäck var kort och barnlöst; men då han, redan till ålders kommen, för tredje gången gifte sig, erhöll han i sitt 67.de år ännu en son och denna är undertecknad. Min mor var bördig från Dalarne och hette Björling (en faster till n. v. Domprosten i Westerås). Äfven hon hade en gång förut varit gift med en handl. Holmberg i Stockholm, och då jag år 1859 efter nyligen tagen kandidatexamen gjorde en lusttur till Sverige hade jag det något egna nöjet att formera bekantskap med en dittills aldrig skådad broder, bruksläkaren Holmberg på Forsmarks bruk i Upland".

Den teckning Axel Olof Freudenthal sålunda ger av sin familj understryker ett par för hans utveckling viktiga omständigheter. Först och främst: det långa avståndet i ålder mellan honom och hans föräldrar, i all synnerhet fadern, som vid hans födelse var sextiosju år gammal. Detta bidrog till att giva hans barndom en prägel av ensamhet. Han karakteriserar senare i ett självbiografiskt utkast sin fader som "en sträng, gammal herre, som icke mycket sysselsatte sig med sin yngste telning" och för vilken han hyste mer respekt än kärlek. Vidare blev det betydelsefullt för Axel Olof under hans uppväxtår att ingen av hans styfsyskon stod honom nära i ålder; de voro undantagslöst fullvuxna, när han föddes. Med en viss tillbakahållen bitterhet berättar han i självbiografien att hans halvbröder och halvsystrar på fädernet "sågo snedt på den oväntade medarfvingen". De erhöllo för övrigt vid faderns död år 1845 till följd av ett äldre, icke förstört testamente en "oproportionerligt stor del" av arvet och Axel Olofs moder blev därför tvungen att för sitt och sonens uppehälle öppna en flickskola jämte pensionat på Pickala gård. Här erhöll han sin första undervisning. Senare, år 1847, flyttade modern som nämnt till Helsingfors, där hon fortsatte sin pedagogiska verksamhet, medan Axel Olof vann inträde i Helsingfors lyceum, vars högt begåvade, stränge och på samma gång omutligt rättvise rektor Carl Backman han efteråt förklarar sig vara tack skyldig för att hans barndom blev "en det goda och väl groende utsädets tid".

Bilden av Axel Olof som barn uppvisar å ena sidan ett tidigt framträdande humoristiskt drag, yttrande sig i fallenhet för skämt och raljeri, men å den andra sidan enstöringsläggningen, som hängde samman med frånvaron av hjärtlighet i hans förhållande till fadern och styvsyskonen. Han var uteslutande en mammas gosse, bekänner han, och en ensamsittare, som med utmärkt flit pluggade sina läxor — primus i klassen, när dimissionen till universitetet ägde rum på hösten 1854, samt ännu under de första tre studentåren omedveten om att det gavs "en lärdom utom boken". Sådan är den yttre anblick betraktaren omedelbart får för sig. Men under denna yta döljes ett starkt temperament. I barnets själ finnas grodder till en rättskänsla, som en dag skall slå ut i lidelse, och en verksamhetslystnad, som länge yttrar sig blott som ihärdig flit vid boken, men i sinom tid skall framträda som en okuvlig initiativkraft. Och under ett strävt yttre sätt och en stor försagdhet skyles även en annan ljus lynnesegenskap än den i själens djup alltid spelande humorn. Hos barnet och än mer hos ynglingen kan man skymta ett starkt ömhetsbehov i förening med ett försynt begär att själv få utveckla ömhet mot andra, kort sagt en vänskapsdrift, som under uppväxtåren endas: i kärleken till modern kan finna ett utlopp. I detta förhållande gömmes den innersta kärnan i Axel Olof Freudenthals personlighet.    Hemligheten, som ligger bakom det utomordentliga inflytande han skulle komma att öva på sin omgivning, ligger i styrkan och renheten av den vänskap han med fulla händer skänkte den kamratgrupp i nyländska studentnationen, som stod honom nära. Hans idéer samlade omkring honom en krets av lyssnare, anhängare, men ur denna samvaro i ett studentkotteri hade under de rådande förhållandena aldrig växt fram en sådan rörelse som "den freudenthalska", om icke ledarens vänsällhet och vänfasthet hade förvandlat den första lilla skaran meningsfränder till ett förbund av vänner. Vid utvecklingen av dessa vänskapsförhållanden är de freudenthalska idéernas tilltagande makt över sinnena oupplösligt förknippad.

Denna krets bildar sig småningom under vårterminen 1858. Axel Olof Freudenthal var då tjuguett år gammal. Att han dessförinnan varit en fullständigt isolerad enstöring är visserligen icke fallet; det framgår av bevarad korrespondens från detta år samt det närmast föregående att han stod i kamratliga förbindelser på skilda håll. Och en rad långa, innehållsrika brev från Carl Gustaf Vilhelm von Christierson framvisar en förtrolighet, tydande på en gammal vänskaplig förbindelse. Men dylika sympatier ägde knappast under dessa tidigare ungdomsår någon större betydelse för Freudenthal. I hans inre liv härskade endast en djupt ingripande känsla: kärleken till hans moder.

Under skilda perioder av sin levnad har han givit rörande vittnesbörd härom. I det självbiografiska utkastet nedskriver han dessa ord: "Gud löne henne, den oförgätliga, evigt älskade, för all hennes outsägliga och uppoffrande kärlek! Hvad hade blifvit af mig utan hennes vård, hennes oaflåtliga sträfvan att redan i mina spädaste år hos mig inplanta fromhet, dygd och kunskap" För alla mina bästa minnen, för hvad godt och ädelt hos mig kan finnas, för hela min själsriktning har jag henne den goda, den ädla, den ödmjuka, den tåliga, den kärleksfulla modern att tacka." Längre fram i utkastet talar han   om   den  af  modern åt hans karakter givna grundriktningen   av   ordning, allvar och sparsamhet.    Och en vacker bild av denna moder i hennes förhållande till sin yngste son formar sig ur en följd brev av hennes hand, som kommo till sommaren 1856, då Axel Olof hade anställning som informator hos general Stjernvall på Lielax gård i Tammerfors-trakten — den sista sommar modern levde.   Breven låta oss vecka efter vecka se hennes moderliga omsorger, höra hennes råd och förmaningar och bevittna det tillkämpade lugn, med vilket hon svarar på sonens frågor om hennes hälsa — modern har lungsot och hyser knappast något hopp om tillfrisknande. "En underlig tomhet kännes hos mig vid alla företag", skriver hon en gång, — "fast ej något fattas är det ändå som något skulle saknas — förmodl. är det dig — men blott jag är säker du har bra och är frisk blir det bättre för mig." Och en annan gång: — — "Jag njuter nu mera af denna vackra natur" (modern tillbringar sommaren i Pälkäne) "sen jag blef lugnad i af seende på ditt välbefinnande — jag spatserar långa sträckor, har mitt arbete med och sitter oftast vid den udden som går ut i sjön och hör vågorna så trefligt skvalpa vid mina fötter, blåbär  finnes där i trackten äfven samt blommor i mängd dessa hafva varit ovanligt praktfulla i år — botaniserar du ej  i Sommar?   Det är ej bra att du så lite sällskapar med de öfriga jag gladde mig åt att du skulle nu öfvervinna din obenägenhet för fruntimmers sällskap — gör nu lite våld på dig och vänj dig småningom dervid, du vinner sjelf dervid i sätt att vara — får ledighet [och] mycket trefligare äfven både nu och fram[gent]."

Den 17 mars 1857 avled Axel Olof Freudenthals moder. Han stod nu ensam, skriver han — "ensam i vida verlden". Ännu vid terminens slut föreföll honom "allt så tomt" och "lifvet så bedröfligt" att han reste bort från magisterpromotionen, mer än vanligt storartad tack vare ankomsten av en femmannadeputation från Uppsala — en festlighet, som under andra förhållanden hade skänkt Freudenthal den största glädje. Nu avstod han från att höra talen för de kära gästerna och begav sig till morbrodern, Anders Björling i Bjärnå, där han dröjde till sommarens slut. När han om hösten återvände till Helsingfors med ett återvunnet lugn i sinnet, öppnade sig en ny värld för honom. Hans studentliv i ordets egentliga mening tog vid.

Studentavdelningarna, som år 1852 blivit upplösta, begynte att röra på sig i form av illegala, halvt hemliga föreningar och under höstterminen 1857 återuppstod även den nyländska. Den 10 oktober hölls det första mötet. Till ordförande utsågs Viktor Öhberg, till protokollist C. J. Lindeqvist. Landsmännens handskrivna tidning Nylands Dragon började åter att utkomma följande vårtermin. Initiativet utgick från Freudenthal, som på nationsmötet den 18 februari yrkade att man borde "något mera ombesörja det andliga lifvet, som hittills nödgats stå i bakgrunden för de materiella bestyren", Öhberg, Otto Höijer och Freudenthal anmälde sig som redaktörer — redaktörsval förekommo icke på denna tid — och i det inledande numret den 21 februari är en liten artikel om Helsingfors lämplighet som universitetsstad skriven av den sistnämnde. Den bär samma märke, af, som snart skulle bliva Dragonens ledande signatur.

Under denna vårtermin visa sig många tecken på en ökad allmän livaktighet. Den 14 mars skriver Freudenthal i Nylands Dragon om skandinavismen och uttalar en förhoppning att "Skandinavernas confoedererade stat" i en snar framtid skall varda verklighet, önskningarna, som för Finlands vidkommande förknippas vid intresset för skandinavismen, taga en bestämd form i numret av den 21 mars, artikeln Namnlöst, författad av Casse (Otto Casimir Theodor Nassokin), som vältaligt angriper den materialistiska andan vid universitetet och i hemmen samt i detta sammanhang berör äfven den finländska ungdomens politiska framtidsmål. "Ungdomen", förklarar Nassokin, "bör lyckas en dag att reconciliera Finlands öden med landets i vestern trots Snellmans et comp. declarationer".  En vidlyftig och högst betydelsefull åsiktbekännelse i fråga om den finska nationalitetsidén framträder den 28 mars i en artikel, lånad från aboensernes handskrivna tidning Veritas et Jocus. Det är Carl Viktor Bremers uppsats, som så förträffligt återgav den västfinska färgen. Viktor Öhberg (W —h—) har kort förut kommit med ett inlägg i samma riktning. Också han klandrar de av Yrjö-Koskinen  ledda "jungfennomanernas" Sveriges-fientliga tendens, påvisande vilken lycka det har varit för Finland att lyda under Sveriges spira.   Med rent snellmanska åsikter uppträder Emil Böök på mötet den 25 april och väcker en livlig diskussion. Emellertid, de antifennomanska yttranden, som skymta i  protokollet, synas helt röra sig inom samma tankekrets, som dragits upp av de öhbergska och bremerska artiklarna.

En ansats åt annat håll kan man finna hos Freudenthal i Dragon-artikeln Ett Projekt av den 21 mars. Den gäller anslutning till ett förslag om etnografiska forskningar i Nyland och Tavastland, som Fredrik Cygnaeus har väckt i historisk-filologiska studentfakulteten. Nylänningarnes ekonomiska understöd har begärts. Men Freudenthal, som annars verksamt vill främja Cygnaeus tanke, anser att ett nyländskt penningbidrag icke bör lämnas "utan det uttryckliga förbehåll att forskningarna äfven skola omfatta vår hembygds Svenska innevånare, hvilka, om de ock icke äro af Finsk stam, likväl sedan uråldrig tid äro bosatte i Finland och sålunda berättigade att få ett rum i den framställning af Finlands folk, seder, karakter och skiljaktigheter, som jag hoppas att detta företag skall utgöra början till." 8

I detta uttalande varsna vi det första tydliga tecknet på den åsiktsutveckling hos Freudenthal, som snart skulle försätta honom i en oppositionell ställning. Men hur oklart nationalitetsspörsmålet ännu tedde sig, när han i mars 1858 uppträdde i Dragonen till förmån för det cygnaeuska förslaget om Nylands etnografiska utforskande, framgår av den utläggning han i de självbiografiska anteckningarna ger av sin ensamma strid mot hela den nyländska nationen på mötet den 2 maj samma år. 9

Den 25 april hade fil. mag. Gustaf Magnus Cederhvarf som diskussionsämne för påföljande möte föreslagit frågan: Är nyländska svenska allmogens assimilation med den finska att förutse och äro vi berättigade att söka befordra densamma? "Frågan jakas af Cederhvarf", tillägger protokollet. Den 2 maj sammanträder avdelningen ånyo i sin hyrda lägenhet, som denna vår är belägen i bokbindare Beichmans gård vid "Trekantiga torget".10 Nu diskuteras tesen och Freudenthal läser upp ett skriftligt avfattat inlägg "Böra vi önska den Svenska nationalitetens undergång här i landet och dess sammansmältning med den Finska?"

Spörsmålet hade, som synes, fått en vidare avfattning i hans formulering än i Cederhvarfs. Emellertid, frågan var i sin kärnpunkt densamma, Cederhvarf hade besvarat den j åkande, Freudenthal svarar bestämt nekande. Den svenska nationalitetens undergång och sammansmältning med den finska anser han minst böra önskas av oss, "såsom sjelfva varande svenskar både till språk, börd och födelseort (en Svensk koloni)". Tvärtom ansåg han oss "böra motarbeta densamma genom den svenska befolkningens höjande i bildning och genom att lära den inse att den, fastän i politiskt hänseende ett folk med det finska, likväl i nationelt vore en gren af den Skandinaviska stammen, emellan hvilken och den finska den sålunda skulle komma att utgöra en förbindande länk i framtiden, då Finland såsom den fjärde staten anslöte sig till Skandinavien, den enda tänkbara sjelfständiga ställning för Finland".

Så långt Freudenthals anförande! "Om dessa åsikter", tillägges det kort i protokollet, som fördes av Freudenthal, "uppstod en liflig diskussion, hvarvid flertalet tycktes vara af civis Cederhvarfs ofvannämnda mening, ehuru i vissa punkter modifierad. Ett voro dock alla ense om näml. att vi med all ifver böra söka befrämja den svenska befolkningens utveckling. Vidare diskussion i ämnet uppsköts till nästa möte."

Något fortsatt meningsutbyte finnes  emellertid  icke nämnt i det följande mötets protokoll.   Men att Freudenthals uppträdande mot Cederhvarf satte sinnena i rörelse, det står utom allt tvivel. Det bekräftas även av den märkliga framställning av denna avgörande händelse han givit i den flere gånger anförda självbiografien. Han kallar här meningsutbytet om Cederhvarfs tes "en i sig sjelf ringa episod", men tillägger att han likafullt däri ser "fröet till mitt val af lefnadsverksamhet". "Det var under vårterminen 1858", berättar han, "som en medlem af afd., sonen till en från Sverge inflyttad man, anslog som diskussionsämne för af delningens medlemmar: Hvad böra vi göra för förfinskningen af vårt lands svenska befolkning?  Fjällen begynte falla från mina ögon, när jag eftersinnade: hvilka äro då vi? Äro icke då också vi en del af denna svenska befolkning? Med hvilken rätt skulle vi främja ett förfinskningsarbete ?    Är  det icke fastmer vår ovilkorliga plikt att icke blott verksamt motsätta oss ett sådant, utan äfven att hålla vårt modersmål i heder så visst som vi hedra och älska vår moders minne ? Svaret kunde icke blifva mer än ett. Det gick upp för mig som en solklar sanning, det rotfäste sig hos mig som en bärgfast visshet: jag och många af oss äro ej finnar, utan rena svenskar, äro en del af 'Finlands svenska befolkning'. Och jag skref en ungdomligt entusiastisk artikel, den jag med af rörelse skälfvande stämma uppläste inför af delningen, jag stred muntligen för min öfvertygelse, ensam, omringad af en hel kamratkrets, som stämplade min åsikt som föga bättre än fosterlandsförrädisk. Jag följde slutligen från af delningsmötet ett stort 'bolag' (Öhberg, två Ekroosar, Lange, enligt en blyertsanteckning i marginalen) hem genom hela staden ända till deras port och sökte bli öfvertygad eller att öfvertyga. Förgäfves! Ensam begaf jag mig hem, och det kändes som skalden måtte hafva tänkt sig sinnesstämningen hos den, hvilken frågar: förutan vänner och fosterland hvad är ett mänskolif? Mina ögon tåras ännu, då jag erinrar mig de själskval jag utstod den natt, som följde. Men sanningen stod fast och klar, och jag kunde icke svika i uppfyllandet af min plikt mot min moders minne. Och det var här, i mitt älskade fosterland som den plikten skulle fyllas. Icke emigrera. Det hade varit fegt att fly, och vid tjuguett års ålder har man mod att kämpa, ty man har hopp att vinna seger."

"Efter förmåga upptog och fortsatte jag kampen", yttrar han vidare, "samt hade snart tillfredsställelsen att se allt flere hjärtliga vänner och ifriga meningsfränder sluta sig omkring mig. Vi stiftade ett s.k. 'skandinaviskt förbund', och efter några år var hela den nyländska studentafdelningen på vår sida, var svenskt sinnad såväl som svenskt född. Ur denna plantskola hafva många goda kämpar för svenskhetens sak i Finland sedan utgått, ett stort svenskt politiskt parti har uppstått och om den svenska nationaliteten i Finland en gång dukar under i striden mot sina allierade fiender, så skall det åtminstone icke hafva skett utan kraftigt själfförsvar. Ty hon var medveten af sig själf och lydde det fjärde budordet: Du skall hedra din fader och din moder."

I  denna redogörelse och självbetraktelse, som vi ha följt ända till slutet, avspeglar sig med utomordentlig klarhet den psykiska grund, ur vilken Freudenthals personlighet växer ut till en hövdings gestalt. Hans ståndpunkt bestämmes instinktivt under inflytande av en stor känsla. Och denna var framsprungen ur kärleken till hans moder, den förband sig med vördnaden för hennes minne, den yttrade sig omotståndligt som en offervillig kärlek till den dyrbaraste arvedel den döda modern hade skänkt sitt barn — hennes språk.   Hans känsla var helig för honom och den stod i något dolt samband med denna religiösa underton i själens djup, som enligt många vittnesbörd   oskiljaktigt  hörde ihop med Freudenthals väsen. Det beror icke av någon tillfällighet och får icke fattas som ett talesätt att de sista manande orden i hans utläggning blevo de bibliska: du skall hedra din fader och din moder.

Till detta känslomoment sluter sig ett tankemoment, som präglas av klarhet, ärlighet och djärvhet. Det springer fram i orden: "Fjällen begynte falla från mina ögon, när jag eftersinnade: hvilka äro då vi? Äro icke då också vi en del af denna svenska befolkning?" Här framträder en fullkomligt ny tanke, som dristigt skjuter åsido hela det rådande betraktelsesättet. Det lilla ordet "vi" hade i alla meningsutbyten förutsatt att de talande och handlande voro en kollektivitet för sig: den bildade, bestämmande, styrande klassen, lika självklart upphöjd över den svenska allmoge- och arbetarbefolkningen, som över den finska. "Vi" behärskade samhället, "vi" gestaltade utvecklingen, "vi" överlade i Nylands nation vad "vi" borde göra för att befordra den svensknyländska allmogens förfinskning. Nu kom Freudenthal och stack i detta "vi"-begrepp. Om en gång vi, de nyländska studenterna, nationellt voro en del av Nylands svenska befolkning, så föll hela frågan ihop till en löjlighet, ett tomt intet. Angreppet var fullkomligt oväntat; man kunde överrösta Freudenthal men icke vederlägga det ovederläggliga. Hans tag om motståndaren var icke ett dialektiskt grepp, som en ändå överlägsnare dialektik kunde lösa. Han stod på en förbisedd men oförtydbar verklighets grund. De nyländska studenterna hörde — icke alla, men de flesta — hemma i det svenska Nyland. De måste till slut vidgå det, de kunde icke på längden förneka sin samhörighet med sitt eget landskaps befolkning.

Men den korta redogörelsen innehåller härutöver ännu ett moment av betydelse för förståelsen av Freudenthals ståndpunkt våren 1858 och av hela hans följande livsgärning. Han för i detta sammanhang sin fosterlandskänsla på tal.

I hans barndomshem var levnadsordningen genuint svensk, enligt vad han meddelar i självbiografien, samtalen rörde sig kring minnena från Sverige, Frithiofs saga och "historierna om Gustaf II Adolf och Carl XII" voro gossens käraste läsning. I hemmet lärde han sålunda att älska Sverige som sina "fäders" land och Sveriges folk som sin "nation". Men trots allt detta hyste han en ärlig finländsk fosterlandskänsla. Hela hans bildningsgång, sådan den gestaltat sig under skolåren i Helsingfors lyceum och vid universitetet, hade ingivit honom den. Förnimmelsen att han hörde samman med den nyländska födelsebygden och sålunda med Finland hade stärkt den. Tillägnelsen av Runebergs diktning hade förädlat den. Men denna fosterlandskänsla saknade fullständigt den tillsats av ett finsknationellt patos, som den svenskspråkiga bildade klassen allmänt hade tillägnat sig. Freudenthal betraktade fosterlandet på sitt eget sätt: hans fosterlandskänsla var finländsk, icke finsk. Och enligt hans uppfattning betecknade lösryckningen från Sverige 1809 ett avbrott i den historiska utvecklingsgången, som icke skulle bliva långvarigt. I föreningen med Ryssland såg han en namnlös olycka. Gränsen mellan Finland och Sverige var dragen av våldet och fanns ideellt sett icke till. Sverige förblev för honom "fäderneslandet" och Sveriges folk "nationen", medan Finland var hans fosterland. Det var här, i hans "älskade fosterland", som plikten mot moderns minne skulle fyllas. "Icke emigrera!" utropar han; "det hade varit fegt att fly".

Kamratkretsen stämplade hans åsikt som "föga bättre än fosterlandsförrädisk". Den domen vållade honom svåra själskval, men kunde icke driva honom att godtaga ett hopplöst antingen-eller: antingen  flytta ur landet eller tillägna sig en finsk fosterlandskänsla. Han stod där han stod och vek icke åt sidan. Denna omutliga trohet mot det egna jagets förnimmelse av det rätta, detta orubbliga fasthållande vid tvänne livsvärden, ett svenskt-nationellt och ett fosterländskt, som enligt de andres mening uteslöto varandra, blev betydelsefullt i en utsträckning, som han då icke själv fattade. Han stod fullkomligt ensam i denna prövning, omedveten om att den strid, som utkämpades i hans själ, efteråt skulle visa sig ha varit av en avgörande vikt för hela den finlandssvenska folkstammen,  åt vars andliga utveckling han skulle komma att giva en ny riktning.

När Freudenthal på andramajmötet år 1858 stred för sin övertygelse utan något som hälst medhåll, innebär hans ensamhet icke att det femtiotal studenter, som då utgjorde nationen, ovillkorligen skulle ha omfattat finsknationella tänkesätt. På skilda håll framträdde, såsom det redan har påvisats, antifennomanska åsikter av olika skiftningar. Och det kan tilläggas att Otto Höijer i sina skämtsamma bidrag till Dragonen både före och efter detta majmöte kommer med små inpass, som förråda en utpräglat svensk meningsriktning. Det sker under signaturen —le —la, som säkert är hans, men möjligen äro även signaturen O :s muntra brev till en vän i Karis, som taga vid den 18 april 1858, skrivna av honom. Här — i första brevet — skämtas det ohöljt med de svenska studenternas finska modersmål och fortsättningen håller samma kurs genom åren.

Det blir en olöslig uppgift att noggrant klarlägga opinionsbildningens fortgång under den följande höstterminen 1858 och början av vårterminen 1859. De stormigaste fäjderna blåsa i regeln upp kring personfrågor eller av tillfälliga anledningar och när då olika åsikter i nationalitetsspörsmålet sticka fram, påverkas sinnena törhända starkare än under principdiskussioner i själva ämnet. Ett sådant fall inträffar, då Snellman, ideligen omstridd i studentvärlden, på mötet den 26 september 1858 blir föremål för nylänningarnas harm och åtlöje. Det omtalas i en av Freudenthal skriven Dragon-artikel att "Den Vidtberömde" yttrat om den illegala nyländska nationen att hon "på sitt första möte föddes, på det andra döptes och — som han hoppades och spådde — på det tredje skulle dö".

Under de följande månaderna utkämpades många heta duster mellan Freudenthal och hans vedersakare, bland vilka Emil Böök och ordföranden Th. Sederholm mest framträda i nationens mötesprotokoll och andra hithörande handlingar. Förhållandet mellan Freudenthal och den sistnämnde är vid denna tidpunkt föga vänskapligt. I ett inför nationen uppläst bemötande den 3 november yttrar Freudenthal med anknytning till den föregående dryftningen av hans Dragonartikel Går Ultrafennomanin Rysslands ärenden?:

"Det är fåfängt äfven för en öfvad talare att söka vederlägga  en mening, då han midt i sitt bevis afbrytes af en annan, som infaller med sin åsigt, derpå af en tredje o.s.v. såsom lätteligen torde inses af hvarochen, som bivistade vårt sista möte. Det understöd jag deremot af mitt partis anhängare (de s.k. Skandinaverna) erhöll för de gemensamma åsigternas försvar, var så kraftigt att jag icke nog kan beundra lifligheten af deras känslor, styrkan af en eld, som undransvärdt nog icke uppenbaras  genom  annat  än  —  rök.   Dock — lemnom detta.— —

4:o yttrades:   'Gå först och gör helst en tiondedel af hvad Snellman gjort för Finland och kom sedan och skär heder och ära af honom genom att påstå det han går Rysslands  ärenden'.  —  Var  meningen härmed att förekasta mig min ringhet vare sig i verksamhet, kunskaper eller förmåga till dessa i jemförelse med prof. Snellman, så  kunde  man  ha sparat sig mödan, ty jag är sjelf den förste att erkänna min så nuvarande som troligen framtida obetydenhet emot honom. Om den hånliga ironi mot mig, som ligger i en sådan jemförelse, tiger jag helst och vill gerna tro den icke hafva varit afsigtlig. Om jag derföre icke på grund af kunskaper, eller allmänt nyttig verksamhet för Finland är berättigad att fälla ett ord emot prof. Snellman, så är jag det deremot — jag såväl som hvarochen     annan    —   på   grund af mina känslor.  Då dessa uppröras, då den nation jag tillhör, det språk jag talar, det land, som i egentligaste bemärkelse är mitt fädernesland, angripes, då är jag berättigad, fullt berättigad att gifva luft åt min smärta, min harm, vore ock angriparen en prof. Snellman.   Att jag påstått honom med eller mot sin  vilja härutinnan  arbeta Ryssland  i  händerna, det har jag påstått på grund af att han är Ultra-fennoman. Att han  är  Ultrafennoman  påstår  jag  på grund af  hans   fiendtliga utfall mot Svenskarna och Svenskheten. Att han gjort sådana utfall är hvad jag ur hans egna skrifter skall kunna bevisa. —

Och för det 5te ansågs att jag äfven bort beröra prof. Snellmans förtjenster om Finland (och kanske äfven om vetenskapen) och icke blott draga fram, hvad jag hade att förebrå honom. Härpå kan jag helt kort svara: titeln på min uppsats lydde: 'går Ultrafennomanin Rysslands ärenden', och icke: 'loftal öfver prof. Snellman'.— —"

Under dylika skärmytslingar, med vilka den piprökande, punschdrickande och ivrigt diskuterande kretsen fördriver sina onsdagskvällar, utbilda sig småningom vissa bestämda tankeriktningar. I sitt "bemötande" av den 3 november 1858 har Freudenthal ironiskt hänvisat till det understöd han fått av sitt "partis" anhängare, "de s.k. Skandinaverna". Detta hade synbarligen varit obetydligt eller inget alls. Men emellertid omtalas just i det nämnda dokumentet för första gången, ett "skandinaviskt parti" i nationen. Och följande termin, den 9 mars 1858, nämner även protokollet uttryckligen "det så kallade skandinavistiska partiet". Det ena med det andra innebär att de åsikter Freudenthal ensam hade hävdat våren 1858 småningom vunnit anhängare och att en begynnelse är skönjbar till en partibildning på deras grund. För honom själv blevo höstterminen 1858 och vårterminen 1859 på samma gång det inre mognandets och den påfrestande examensläsningens tid. Hans studier under dessa och föregående år hade koncentrerats kring de klassiska språken. Med laudatursvitsord i latin och grekiska avlade han i maj 1859 sin filosofiekandidatexamen. Men oavbrutet hade han även under denna period av ansträngd flit tagit del i nationsmötena. På mötet den 17 november 1858, när nationens ordförande Th. Cederholm avgick och Cederhvarf, som valdes i stället, undanbad sig förtroendet, ombetroddes Freudenthal ordförandeskapet. Han behöll det sedan, efter tvänne omval i april och november 1859, till den 28 mars 1860, då en konflikt, som stod i samband med nationalitetsstriden inom avdelningen, föranledde honom att draga sig tillbaka.

Vid årsfesten, den 9 april 1859, håller han talet till Agricolas minne. Den tid är kanhända icke fjärran "då Finnen med förakt blickar ned på en gren af det folk, ur hvars kultur hans egen framgått". Men, "så får icke ske", fortsätter han, "och vår, de Nyländska studenternas pligt är att arbeta deremot; vår pligt är att icke låta kulturens frön försvinna i Nyland, under det att de af en Nyländsk man i Finska nationalitetens jordmån utsådda, redan vuxit upp till ett, kanske snart, fruktbärande träd". "Studenten", heter det längre fram i talet, "kallas ju ljusets kämpe och hvilket mörker skulle han hellre vilja bekämpa än det som sänker sig öfver hans egen hembygd?". Vid samma årsfest fällde Freudenthal ett yttrande om den finska nationalitetens oförmåga att utan stöd av svensk kultur bevara en självständig ställning och detta framkallar upprörda, långvariga diskussioner. Kort därefter, den 13 april, kan man åter ur Dragonen läsa ut hans bemödanden att genomtränga det stora problem, som sysselsätter honom; han företager nu en vidlyftig undersökning av nationalitetskänslans historiska utveckling.

Efter att ha avlagt examen, fick han tillfredsställa sin längtan att lära känna det gamla "fäderneslandet". I sällskap med vännen Hugo Gyldén företog han sin första färd över havet. Han besökte Stockholm, Uppsala och — i fortsättningen av resan ensam — sin moders hembygd, Dalarne.

Under vistelsen i Uppsala gjorde Freudenthal sina första bekantskaper inom den rikssvenska studentvärlden. Ett par brev (bevarade i koncept), som han skrev på hösten efter sin återkomst till Finland, röjde dessa vänskapliga förbindelsers styrka. På samma gång gav brevet han sände till Per Fredrik Widmark en klar belysning åt utvecklingen av hans tankar i nationalitetsfrågan.

"Som en fremling", skrev han, "kom jag till mina fäders och min kärleks land och jag emottogs som en landsman, en broder!" "Du och I alle, som tillhöra den inom Sveriges landamären bosatta delen af Svenska nationen, hafven aldrig känt, förmån kanske icke ens fatta höjden af den nationella enthusiasm, hvartill en af främmande nationaliteter påtryckt gren af ett folk kan uppsvinga sig: vill du öfvertyga dig, så kom till oss, res till Polen, Schleswig, Ungern, Belgien: i hvilket som helst af dessa länder skall du finna uppdrifven till sin höjd den nationella rörelse som i våra dagar genomgår Europa. Hos oss medlemmar af det s.k. Skandinaviska partiet här i Finland är derför tror jag Svenskhetskänslan genom reactionen mot Fennomanm vida mer utvecklad än hos det egentliga Sveriges inbyggare i allmänhet, hvilka aldrig genom någon annan nationalitets påtryckning kommit till nödvändigheten af att försvara sin nationella tillvaro såsom Svenskar."

Denna reflexion hade Freudenthal gjort i Sverige. Men vad han här klart sade ut, hade han dock redan tidigare anat under samtal med till Finland överresta rikssvenskar. Ett undantag från regeln utgjorde en enda individ bland alla han personligen eller genom deras offentliga uttalanden kände — August Sohlman. Dennes skrifter Det unga Finland och Lemningar af Svensk Nationalitet i Estland och Livland hade alltid varit Freudenthal "i samma mån kära, som de af det finska partiet äro förhatade."

Freudenthals åsikter ha vid ingången av höstterminen 1859 nått en slutlig klarhet på flere avgörande punkter. Och han utvecklar dem nu i Nylands Dragon i de två artiklarna, Några ord i nationalitetsfrågan, den första införd den 15 oktober 1859, den andra den 8 februari 1860. Det väl långa tidsavståndet mellan uppsatserna har enligt hans förklaring berott av att andra viktiga ämnen upptagit honom. Men uppskovet har så tillvida varit till gagn, som den stora fäjden mellan August Schauman i Papperslyktan och Snellman i Litteraturbladet, till vilken Freudenthals första betraktelse omedelbart anknöts, vid det nya årets ingång i huvudsak blivit avslutad. Freudenthals utredning kan alltså gestaltas till en uppgörelse med de stridande riktningarna. Vi meddela artiklarna efter hans manuskript med uteslutning av några få, oväsentliga partier.

NÅGRA ORD I NATIONALITETSFRÅGAN
I.

— — — Hufvudfrågan synes mig på grund af hvad förut i ämnet blifvit taladt vara att afgöra huruvida språket är nationalitetens uttryck eller om denna i mera väsendtelig mån bestämmes af locala och sociala förhållanden, folkets tänkesätt, lagar, seder, religion m. m. Att någon tvekan härvid kunnat uppstå har sin rot i ett simpelt språkmissbruk, hvilket åter härflutit i de nyare språken af det föga utbildade begrepp medeltidens nationer hade om nationaliteten och nationalåtskilnaden. Så har t. ex. i svenskan ordet Finne sedan uräldsta tider inbegripit hvarje invånare i Finland, vare sig av Skandinavisk eller Finsk härkomst. — — I sin allmänhet återfinna vi detta missbruk, denna förvexling, i det oregelbundna användandet af orden nation och folk, hvilket i alla nyare Europeiska språk torde förekomma. Engelsmannen gör ingen skilnad mellan people och nation, Fransmannen ingen mellan peuple och nation, Tysken säger omhvartannat Das Deutsche Volk och Die Deutsche Nation. Är det då verkligen ingen skilnad dem emellan? Man vet ju att det i hvarje språk finnes en hel mängd synonyma ord: kanske höra de ifrågavarande till dem. Men så är ingalunda fallet. Vi observera att ordet nation i alla såväl de romaniska som germaniska språken är ett lån från latinet. Ordet »Folk« som i Svenskan och Tyskan dermed förvexlas torde alltså svara mot people, peuple, popolo m. fl. som i de Romani ska språken är o synonyma med nation etc. Dessa åter härledas från latinets populus. Alltså få vi i latinet såsom ord motsvarande nation och folk de bägge: natio och populus. Voro nu dessa också i latinet synonymer, såsom deras motsvarigheter nuförtiden? Ingalunda. Gicero, den i sitt modersmål mest bevandrade Romare, säger uttryckligen att natio betyder nation, folkstam såframt den har samma språk och är i det närmaste synonymt med gens, populus deremot betyder folk, samtliga innevånare i en stad, en stat eller ett land, såvida det inbegriper öfverhet och undersåtare. Alltså hafva vi här den bestämdaste åtskilnaden mellan nation (natio) som är = ett inbegrepp af samma språk talande individer och folk (populus) som är = ett inbegrepp af dem som lyda samma lagar och samma öfverhet. Det förra bestämmes alltså af språkliga, det senare af medborgerliga iförhållanden. Gens och natio komma begge af verba som betyda föda och emedan i de flesta fall barnet som modersmål begagnar deras språk som födt honom, har språket kommit att utgöra det bestämmande momentet i nationaliteten. Denna beror alltså endast och uteslutande på språket, men hvarken på lagar, seder, religion, riksgränser eller något annat, ehvad det vara må.Dessa åter synnerligast de politiska och lokala förhållandena skilja från hvarandra de olika folken d.v.s. innevånarne i de olika staterna. Enligt således sjelfva ordens grundbetydelse utgöra t. ex. Schweitzarne, Amerikanerne, Finnarne tillsvidare endast folk men ej nationer. Samma nation men icke samma folk äro deremot alla som t.ex. tala Engelska vare sig i England eller Amerika, alla som tala en Skandinavisk dialekt vare sig i Sverige Danmark och Norige eller på Island och Färöarne, Finland och Estland o.s.v. Någon ny nation uppstår ej utan något nytt och eget språk och alla som tala t.ex. om en Nordamerikansk nation begå samma språkmisstag, som Sveriges innevånare, då de kalla oss alla för Finnar. Allt detta vore i sig sjelf en småsak såsom egenteligen endast ett origtigt språkbruk, men då detta origtiga språkbruk leder till en lika origtig uppfattning af sjelfva begreppen samt derur härflytande sträfvan att i verkligheten såsom ett oting utplåna hvad som sjelfva verket har full rätt att existera, då kan denna ordförvexling aldrig nog fort rättas och det egentliga språkbruket återställas. I analogi härmed benämner man ofta »nationalanda« det. som egenteligen borde heta dels samfundsanda, dels frihetskärlek. Så t.ex. anförde P.lyktan nyligen Tessinarnes afslag på Milanesarnes uppmaning till förening med dem, såsom ett bevis på de förres kärlek till den s.k. Schweitziska nationaliteten d.v.s. på deras Schweitziska nationalanda. Dock (framgår det klart för hvarje uppmärksam läsare af Tessinarnes svar att det var kärlek till det Schweitziska samfundet (=samfundsanda) och icke kärlek till de i Schweitz bosatta Tyskar och Fransmän som afhöll dem från att åtlyda uppmaningen, hvarigenom de skulle uppoffrat sin nuvarande lyckliga sociala ställning, såsom Schweitziska förbundsmedlemmar. Nationalanda d.v.s. kärlek till sin Italienska nationalitet skulle de deremot hafva röjt just genom ett motsatt beteende, nemligen om de åtlydt sina stamförvandters manande tillrop. Enligt den i ordet nation liggande betydelse kan det med nationalanda ej förstås annat än kärleken till sin nationalitet och enthusiasmen för dess bevarande eller utbredande. Skandinavismen är alltså en yttring af de nordiska folkens gemensamma nationalanda, Gernianismen af Tyskarnes, panslavismen af Slavernas o. s. v. En yttring af samfundsandan är deremot Nordamerikanernas, Schweitzarnes, Norrmännens kärlek till sitt bestående statsskick, hvilken hindrar dem från att med hänryckning omfatta nationalitetsidén, denna farliga mina, sam i våra dagar sträckt sig under nästan alla Europas stater och troligen en dag skall spränga i luften dessa förruttnade samhällsformer, dem vi ärft från medeltiden och komma nationerna att icke erkänna någon annan öfverhet än den de valt ur sitt eget sköte af samma stam och samma språk som de. Då skola ock begreppen folk och nation blifva synonyma ty då skall man vara i stånd att iförverkliga den nu med så mycken kärlek omfattade grundsatsen: en nation en stat. Man skall vid riksgränsers utstakande fästa mindre afseende på en flod eller på en bergskedja än på de vid gränsen boendes olika nationalitet, ty man skall lära sig inse att säkrare värn för ett lands gränser än de s. k. geografiska utgöras af deras fosterlandskärlek, nationalanda. som af sina landsmän, språk- och stamförvandter, är o ställda liksom på utpost emot all fiendtlig inverkan af en angränsande fremmande nation. — — Till en sådan politisk omgestaltning syftar vår tids nationella rörelse och att dervid endast språket men hvarken samhällsinstitutioner eller kärlek till dessa tages i betraktande det visar oss den flyktigaste blick på nutidens företeelser åt detta håll och tydligast inom det uti så många skilda stater med olika lagar och intressen splittrade Tyskland. — — —

II.

— — Om  man således med prof. Snellman antager språket som nationalitetens uttryck och såsom det enda eller, kanske bättre, det hufvudsakligaste hvarefter frågan om ett folks eller en individs nationalitet kan besvaras, sa följer deratf klart (hvilket äfven på Ltbldt blifvit sagdt)att vi Svenska talande Finländare ingalunda kunna kallas Finnar i nationell mening utan 'Svenskar från f.d. provinsen Finland', som, jemte de egentliga Finnarne. tillsammans utgöra det Finska eller rättare Finländska folket. Någon meningsskiljagtighet i en så klar sak skulle väl aldrig ha kunnat uppstå, om ej i Svenskan namnet Finnar skulle gemensamt beteckna så Svenska som Finska innevånare i storfurstendömet Finland. Finländare såsom Ryssarne kalla oss, är en vida mera egentlig benämning. Om, såsom jag i min förra uppsats sökte ådagalägga, man med folk (populus) förstår inbegreppet af dem som lyda samma lagar och samma öfverhet, men med nation (natio) åter menar samteliga samma språk   talande individer, så kan man icke tala om en finsk nation, bosatt i Finland. Det är med alla eller åtminstone de flesta nationer fallet att de ej bilda skilda folk, utan de flesta folk äro sammansatta af olika nationella elementer. Så består t.ex. Schweitziska folket af Tyskar, Fransmän och Italienare, Österrikiska folket af Slaver, Magyarer, Tyskar och Italienare o.s.v. Samma är också fallet med det Finska folket, hvilket utgöres af Svenskar och Finnar, ja, till obetydlig del äfven af Lappar, Tyskar och Ryssar. Emot denna sedan fordna tider bestående politiska splittringen af Europas nationer är den i våra dagar uppkomna s.k. nationella rörelsen en reaction, i det att hvarje nation äfven söker blifva ett folk, ett politiskt helt. Detta är målet för Skandinavismen, för Germanismen för Panslavismen; det är äfven detta Italienarne hufvudsakligen sträfva till. Äfven hos oss finnes något liknande, den sk. Fennomanin.. hvilken det oaktadt är en alldeles säregen företeelse i nationalitetsfrågans historia. Ty öfverallt annorstädes se vi nationaliteterna i kamp mot hvarandra, här kämpar en nationalitet mot sig sjelf, annorstädes söker den ena nationaliteten kufva en annan eller försvara sig sjelf, här söker en nationalitet försvara en annan och kufva sig sjelf. I Ungern t.ex. söker Magyaren göra sitt språk gällande på bekostnad af Tyskens, Tysken åter söker försvara sin redan ägande praevalerande ställning emot Magyaren, här åter der Finnen motsvarar Magyaren och Svensken Tysken, spelar Svensken icke allenast den rol Finnen egentligen skulle ha att utföra, men han sköter också mycket förvändt sin egen i del han gör raka motsatsen till hvad han borde göra. Att ett slikt förfarande synes dårhusmessigt för alla annorlunda tänkande torde dem icke förtyckas och att de stämplat det med namnet Fennomani eller Finskhetsraseri är en icke blott ursäktlig utan fastmera ganska egentlig benämning på hvad man der med velat beteckna. Ty hvad bör för menniskan vara kärare än hennes nationalitet, hennes modersmål, det språk som tolkat hennes barndoms glädje hennes ungdoms känslor, hennes ålders tankar, åt hvad bör hon heldre egna sin verksamhet, sin huldhet än åt sin nations lycka, åt deras fördel som genom ett närmare eller fjermare blodsband äro med henne förenade och hvilkas språk endast är likasom rösten af detta blodsband? Och att arbeta för sin nation är hvarje menniskas skyldighet, ty endast sålunda arbetar hon för verldskulturens framåtskridande. Kosmopolitismen är ett hjernspöke ty icke ens vetenskapen, den allmänna bildningen de sköna konsterna kunna vara af kosmopolitisk natur, hvarje nation påtrycker dem sin serskilda pregel och det är endast genom öfvergången från en nation till en annan eller rättare genom den vexelverkan som i detta hänseende råder nationerna emellan, det är endast derigenom säger jag, som den allmänt menskliga kulturen föres framåt. — —

Då jag sagt att man främst bör arbeta för sin egen nation vare sig direkte för folkbildningen eller indirekte för vetenskapen och konsten, har jag icke dermed absolut förklarat mitt ogillande af arbetet för ett annat folk. Allt arbete för ett godt ändamål är förtjenstfullt, dess förtjenst kan blott minskas icke förintas om det tar  en skef riktning. Isynnerhet i vårt land kan större delen af den bildade Svenska befolkningen ej på annat sätt arbeta i ljusets tjenst än genom arbete för en främmande nation, som bildar de flestas dagliga omgifning och alltså har anspråk på deras välvilja och omsorg, ty hvar menniskan än befinner sig är verksamhet hennes första pligt.   Arbetet för den finska folkbildningen och för det finska språkets utveckling kan väl alltså ingen annat än önska all framgång åt eller sjelv deltaga uti,   derest han ej har en annan och mera nationell bana för sin   verksamhet.   Men icke bör sådant ske i ändamål att framdeles uttränga Svenskan från dess nuvarande rättigheter eller beröfva de Svenska talande deras nationalitet, ty ett sådant arbete af Svenska män är något onaturligt, man kunde nästan säga ett sjelvmord i nationell mening. IT vilka  politiskt farliga följder ett  sådant  sträfvande dessutom medförer, hvilken splittring ibland oss sjelfva det åstadkommer och i hvilket fiendtligt förhållande till Svenskarne i vester om bottenhafvet det ställer oss, anser jag öfverflödigt vidare upprepa, då jag så många sånger förut derom uttalat mig.

I skilda hänseenden bli dessa artiklar bestämmande för åsikterna i den studentkrets, för vilken de skrevos, och för den nationalitetsrörelse, som senare växte fram på nyländsk grund.

Det första avgörande momentet ligger i Freudenthals utredning av betydelseskiftningen mellan orden nation och folk. " Tyngpunkten faller självklart på hans påpekande att ett oriktigt språkbruk måste leda till en lika oriktig uppfattning av själva begreppen och att därav härflöt "en sträfvan att i verkligheten utplåna hvad som i sjelfva verket har full rätt att existera". Härmed gick Freudenthal upp en linje, som genom de finländska nationalitetsstridernas skilda skeden löper vidare ända till den dag som nu är.

Av fullkomligt underordnad betydelse blev det i fortsättningen att den användning Freudenthal för sin del ville giva ordet nation icke godtogs i vidare kretsar. Hans språkbruk förblev visserligen länge rätt allmänt gällande i den nyländska studentvärlden, men det slog aldrig igenom. Som beteckning för en av språkgemenskapen betingad nationell enhet visade sig framdeles ordet nationalitet långt mer brukbart. — I allmänna språkbruket förblev sålunda ordet nation synonymt med ordet folk. Ja, det kom längre fram ändå mer obetingat än detta att täcka den statliga samhällighetens begrepp. I motsats till vad Freudenthal skulle hållit för riktigt, erhöll nämligen ordet folk med tiden en tvetydig dubbelmening och brukades understundom som synonym till nationalitet. Uttrycket "Finlands svenska folk" blev gångbart. Att så skedde berodde emellertid icke på någon ny begreppsbildning, någon tanke i den riktningen att svenskarna i Finland borde politiskt avsöndra sig från den finländska statens gemenskap. Härvidlag verkade enbart en språkrenhetssträvan: det germanska folk klang mer svenskt än  det  franskpräglade  nationalitet,  vilket ord aldrig på samma sätt har gått den finlandssvenska befolkningen i blodet som motsvarande finska ord kansallisuus har gjort det på sitt håll.

Sålunda har betydelseinnehållet i orden oavbrutet förskjutits. Men därunder har nödvändigheten att i det dagliga språkbruket utmärka en finlandssvensk, språkligt-nationell enhet med ett särskilt ord ständigt gjort sig gällande. Och denna nödvändighet erfares numera rent instinktivt av snart sagt varje enskild finlandssvensk. Sedan flere årtionden tillbaka talar man obetingat om den svenska nationaliteten i Finland.

Man kunde invända att en sådan instinktiv drift att särbeteckna den svenskspråkiga delen av finländska nationen genom att kalla den en nationalitet eller ett folk på ett annat sätt har yttrat sig sedan urminnes tid i det att släktled efter släktled av nyländsk, åboländsk, åländsk och österbottnisk allmoge har nämnt sig svenskar och sålunda alltid skarpt betonat ett motsatsförhållande till finnarna. Med en stigande allmän bildning, kunde man säga, ha då, oberoende av Freudenthals uttalanden, uttrycken Finlands svenska nationalitet och Finlands svenska folk vunnit burskap i den mån det motsvarande begreppet stadgat sig. Detta är riktigt för den egentliga allmogens vidkommande. Men hos den "bildade" klassen har en dylik instinkt i äldre tider sällan kunnat spåras. Inom dessa "övre" samhällslager har Freudenthal infört ett nytt betraktelsesätt. Och i den mån hans nationalitetstanke under årtiondenas lopp gått den svensktalande överklassen i blodet, har en förut obefintlig språkinstinkt uppstått och gjort sig gällande i tal och skrift.

Även det allmänna bruket av orden finne och finsk för Freudenthal på tal i dessa artiklar. Han betonar att vi svensktalande finländare ingalunda kunna kallas finnar i nationell mening. Tillsammans med de egentliga finnarna utgöra vi "det finska eller rättare finländska folket". I en så klar sak, framhåller han, skulle någon meningsskiljaktighet aldrig ha kunnat uppstå, om ej i svenska språket namnet finnar hade en dubbelmening i det att detsamma på sidan om sin egentliga betydelse betecknade även Finlands svenska och finska invånare gemensamt.

I och för sig innehöllo dessa påpekanden ingenting nytt. August Sohlman hade utvecklat samma synpunkter i Det unga Finland. Och man ser i slutet av 1850- och början av 1860-talet det av Freudenthal förordade språkbruket rätt allmänt genomfört i den nyländska kretsen, som självklart hade rönt påverkan direkt från Sohlman. Men naturligtvis har Freudenthals kraftiga understrykande av denna namnfrågas betydelse bidragit att — för en tid framåt — skänka stadga åt "skandinavernas" opinion i detta hänseende. Under 1870-talet förgätas hans synpunkter mer och mer till och med i den nyländska kretsen, — han har också själv åsidosatt dem genom att ibland bruka "finsk" i stället för "finländsk". Likafullt komma de framdeles åter till sin rätt. På ett i ögonen fallande vis sker detta i början av 1880-talet, då en fylking unga svensksinnade författare startar skriftserien "Verdandi, strödda blad af svenske finländare". Men på 1890-talet förefaller det som om det Sohlman—Freudenthalska språkbruket helt och hållet hade dött bort. Emellertid, i samma mån som den svenska nationalitetsrörelsen vid tidpunkten för allmänna rösträttens införande började att öka i styrka, begynte åter benämningen finländare (även finlänning) och dess adjektivform finländsk att tränga fram i språkbruket. Och nu skedde detta på många skilda håll, i litteraturen och pressen, i de akademiska kretsarna och långt utanför dessa.

Det andra huvudmomentet i de freudenthalska artiklarna  finna  vi i  hans  påpekande av en enastående företeelse i nationalitetsfrågornas historia, som yppar sig i Finland och som han karakteriserar med orden: "här kämpar en nationalitet mot sig sjelf". Tidigare hade ju Edelsköld berört samma förhållande. Även han hade till den invärtes upprivna svenska nationaliteten velat räkna hela den svensktalande, bildade klassen, vars fennomanisering ju innebar att densamma bekämpade sig själv. — Och Sohlman har på denna punkt övat ett inflytande, som går igen till och med i den yttre formen för Freudenthals uttalanden. Men endast den sistnämnde hävdar synpunkten så kraftigt att hans uppträdande tvingar fram en genom årtionden fortsatt diskussion.

Någonting oberättigat låg det avgjort i själva förutsättningen, då Freudenthal stämplade den bildade klassens nationella ställningstagande som dårhusmässigt. Han begick ett liknande missgrepp som Snellman, när denne förenklade nationalitetsfrågan genom att göra den till enbart ett spörsmål om det "främmande" svenska språkets och bildningens undanskjutande från deras historiskt givna ställning. Snellman gjorde våld på verkligheten: han ville icke taga i betraktande att detta språk och denna bildning i ingen händelse kunde bliva främmande för en geografiskt avgränsad minoritet av Finlands folk. Och Freudenthal  förfor  lika  ensidigt på området för sin betraktelse. Han glömde att Finlands till språket svenska, bildade klass inneslöt mycket olikartade beståndsdelar. En nödtvungen försvenskning av individer och släkter hade ägt rum under århundradens lopp. Tillägnelsen av det  svenska  språket  som ett andra modersmål hade för finnarna utgjort den enda vägen till en högre bildning. Därför kunde det omöjligt fordras att envar, som i kraft av dessa förhållanden blivit svensk till språket, skulle erkänna sig tillhöra den svenska nationaliteten. Ej heller kunde varje arbete, som till börden svenska finländare ägnade finskan och finska syften obetingat pressas in under formeln "här kämpar en nationalitet mot sig själv". Så invecklade, som våra språk- och nationalitetsförhållanden en gång voro, ställde sig ett dylikt allmänt bedömande ogörligt. Rättvisligen måste varje enskilt fall skärskådas. Den förste svensken i förgången tid, som påkallade uppmärksamhet, var Agricola, och hans gärning ägnade ju Freudenthal själv en obetingad beundran. Men även i nyare och nyaste tid yppade sig för visso sådana fall, då finländska svenskars hängivelse åt finska intressen måste bedömas med varsamhet,

Men det bör tilläggas att Freudenthal själv många gånger har dragit en skarp gräns mellan finskhet och finskhet: å ena sidan språk- och kultursträvandet, som han finner berättigat och är redo att hylla i Agricolas och Lönnrots gestalter, men på den andra sidan den snellmanska fennomanien, och än mer den Yrjö-Koskinenska. Dessa senare riktningar voro föremål för hans starka ovilja. I den mån den svenskspråkiga bildade klassen hängav sig åt en nedrivande verksamhet i finskhetens namn med svenskans förjagande ur landet som slutmål, såg han i dess strävanden den högsta orätt. Hans ståndpunkt belyses yttermera i slutet av den senare artikeln, där vi skönja en kontur av ett verksamhetsprogram, det tredje huvudmomentet i dessa utläggningar. Större delen av den bildade svenska befolkningen i Finland, det medger Freudenthal nu, kan ej på annat sätt "arbeta i ljusets tjenst" än genom att ägna sina krafter åt "en främmande nation". Under dåtida förhållanden levde "de flesta", som hörde till den svenska överklassen, i en finsk omgivning och denna ägde anspråk på deras "välvilja och omsorg". Den, som icke hade "en mera nationell bana" att beträda, borde taga del i arbetet för den finska folkbildningen och det finska språkets utveckling. Å andra sidan: — det har sagts tidigare i artikeln — de, som kunna det, böra ägna sin verksamhet åt "sin nations lycka". Intet bör för människan vara kärare än "hennes nationalitet, hennes modersmål".

Utgående från dessa artiklar tar ett meningsutbyte vid, som fortgår i åratal. Inläggen bli snart sagt oräkneliga. Vi finna dem i Nylands Dragon, i nationens skämttidning Myggan,  i de många tillfälliga tidningarna. De fylla debatterna, sådana protokollen återspegla dem, och de göras självklart även i talrika brev från dessa år. Vid mötet den 22 februari 1860 träder den numera fullt tydliga partibildningen fram i diskussionen. Ett förslag till statuter för nyländska nationen tages under omprövning och,   meddelar   protokollet,   "den första sak, som ansågs fordra en allmän öfverläggning var, om den förening vi bildat skulle benämnas Nation eller Afdelning". Freudenthal, Lemström och Cajander ansågo namnet  nation lämpligt, dels för att det var sanktionerat av gammal hävd, dels emedan "bland hufvudvilkoren för emottagning till nationsmedlem just var födelsebygden". "För antagandet af benämningen Afdelning anförde Böök, Öhberg, Svensson och Lindh att vid de förra stadgarnes stadfästelse namnet Afdelning blifvit allmänt antagit, samt att nation ingalunda vore en passande benämning för en förening af Studenter; dertill svarade Freudenthal: 'nation är en Akademisk benämning, hvilken äfven begagnas i Sverge för att utmärka en förening af Studenter från vissa landskaper.' Civis Böök inföll: 'något skäl finns ej att hänga Svensken i frackskörtet'. 'Ännu mindre att hålla i Ryssens chinelle: Afdelning är ju en af Zaren sanktionerad benämning', utropade Cajander." — I omröstningen segrade benämningen avdelning med tolv rösters övervikt. Detta beslut blev en av orsakerna till Freudenthals avgång från ordförandeposten längre fram på vårterminen 1860.

Den första stora principdiskussionen är nu i full gång. I en bilaga till Nylands Dragon den 15 februari gör Emil Böök ett angrepp på de freudenthalska artiklarna.

Utgående från sin snellmanska ståndpunkt, godtager Böök Freudenthals tydning av orden nation och folk. Men han anser att denne pressar teorien för hårt. Fennomanien hos den, som från barndomen talat svenska, var en frukt av historiskt givna förhållanden. "Vi befinna oss i ett öfvergångsstadium", skriver Böök, "och af mången har gränslinien emellan det svenska och finska elementet blifvit öfverskriden, att ifra deremot är att spjerna emot nödvändigheten af den historiska utvecklingen hvilken genom sin framgång sjelf bäst bevisar sin förnuftighet" — en tankegång, i förbigående sagt, som går tillbaka till Snellman och Hegel.

Vidare: arbetet för denjfinska nationaliteten får icke, såsom Freudenthal vill betrakta det, erhålla karaktären av en nådegåva. Det är en plikt både ur mänsklighetssynpunkt och med hänsyn till omsorgen om vårt folks självbestånd. "Om nemligen finnarne en dag med skäl skola kunna göra anspråk på ett rum i raden af de Europeiska nationerna, på rättigheten till sjelfstyrelse samt att inför dessa sjelf föra sin talan, måste de utgöra en nation i ordets fulla betydelse. — — Deras språk måste blifva ett uttryck för alla den menskliga andens verksamhetssferer, för hela deras religiösa och sedliga medvetande. Endast en sådan ställning kan skilja dem i politiskt hänseende ifrån ostiaker och lappar, hvilka äfven hafva ett eget språk, och berättiga till den förhoppning att man åt oss en gång skall medgifva, såsom man nu gör det åt Italienarne, rättigheten att sjelfva välja en styrelse. Det sjelf medvetande, som en så beskaffad utveckling innebär, är den säkraste borgen för allas vårt sjelf bestånd, och bör arbetet för densamma derföre vara icke en nådegåfva utan en pligt."

Freudenthal säger, fortsätter Böök, att arbetet för finskan icke får ske i syfte att uttränga svenskan ur dess nuvarande ställning. Med sådana tänkesätt hos alla svensktalande skulle "den av af begagnade jemförelsen av Tyskar och Magyarer verkligen passa in på våra förhållanden". Freudenthals åsikter innebära, enligt Böök, helt enkelt detta: "finnarne få aldrig blifva en nation, de skola för sin intellektuela och moraliska utveckling umbära fördelarne af en sådan ställning; de skola förblifva hvad de äro, ett beskedligt folk af bönder, för hvilket en sjundedel af landets befolkning skola spela målsmän. Detta är dock öppet språk, att det är det bittraste som i denna fråga blifvit sagdt, derpå synes af icke hafva tänkt."

Freudenthal, yttrar Böök slutligen, synes förutsätta ett "beräknadt utrotande" af det svenska språket i Finland, ett försök att beröva de svensktalande deras nationalitet. Men Böök bestrider riktigheten härav. Någonting sådant har icke varit och skall aldrig bliva ett föremål för de finska strävandena.    Men — detta skall måhända bliva " en secundär, oväsendtlig följd af deras framgång". Och det är onödigt att med detta tvistande gå händelserna i förväg. "Likasom historien betingar dem så skall den äfven öfver dem afgifva sin dom. Dixi".

Vid mötet den 29 februari föres diskussionen med stigande hetta. Freudenthal har med en ny artikel svarat på Bööks och denne kommer med nya argument. Böök anser att de svenskar, som varit bosatta i finska församlingar och därunder " i språket tillegnat sig uttrycket för och i sitt vetande och sed innehållet af den finska anden" ingalunda begå en dåraktig handling i fall de "proklamera" sig tillhöra den finska nationen. Han säger sig ej kunna inse vilken skada det skulle medföra för vårt folks  självbestånd, om den finska befolkningens språk skulle komma att innehava den ställning, som med rätta tillkommer detsamma. I den mån villkoren för svenskans primat förändras, blir detta primat en oförnuftighet, som måste vika för det nya, såvida detta är ett resultat av de förut givna förhållandena. På tal om finnarnes möjligheter att "upplyftas till nationelt oberoende" åberopar Böök Kalevala, Kanteletar och de finska tidningarna. Han framhåller att Freudenthal för litet känner dessa "Finnarnes yppersta alster". Och därigenom tror han sig "kunna frånkänna finnarne intelligens och bildsamhet". "Det vore", fortfar Böök, "en skamlig förebråelse att påstå, det Finnarne ej fört frihetens baner, då vi alla veta, att om Sverge någonsin kämpat för friheten samt derunder skyddats af Finnarne, äfven dessa hafva stor del i äran". "Framställande Finnarnes vänliga tacksägelse för den patriarchaliska lott, 'af vill dem förunna", slutar Böök med anmärkningen att "denna lott med mera skäl skall en dag kunna hembjudas till inlösen åt de svenska inbyggarena på Finlands kuster".

Emellertid, det blev icke endast de rent finsksinnade nylänningarna, som nu uppträdde mot Freudenthal. Det fanns i nationen, såsom vi påpekat, många, vilkas färg närmast var den "västfinska" och som tagit intryck av den redan nu påträngande liberalismen. Från detta håll synes signaturen W (Alexander Ehrenfried Wetterhoff) ha hämtat den grundåskådning i nationalitetsfrågan han sedan söker stödja med från Snellman lånade argument. Wetterhoff höll envist fast vid ett finskt (icke finländskt) nationsbegrepp såsom en högre enhet, som nylänningarna borde gå upp i, ehuru han på samma gång var villig att betrakta dem som svenskar. I en Dragonartikel den 15 februari sporde han: "Tillhöra vi Nylänningar den Finska nationen?" och svarade: — — Nation är ju ej summan af de individer, som tala samma språk, utan den högre förening af individer, som föra menskliga kulturen framåt på ett egendomligt sätt." Freudenthal svarar den 29 februari att Wetterhoff, änskönt han säger sig instämma i Freudenthals åsikter i allt utom betydelsen av ordet nation, "ändock tycks vilja anse sig för Finne under det undertecknad deremot håller sig och alla, som tala det Svenska modersmålet, för Svenskar, vore de än födda i China. Alltså anser jag ock Nyländingarne för Svenskar (de af finsk börd naturligtvis undantagne), hvaremot jag hört åtskilliga yrka det vi äro finnar icke ens de undantagne, som äro födda af från Sverige hitflyttade föräldrar eller af Svenskt-Nyländska bönder. Att protestera hjelper naturligtvis icke: desse herrar vilja med allt gewalt göra oss den äran."

I ett andra Svar till sign. W. belyser Freudenthal detta begrepp om "en högre enhet", som motståndaren icke har lyckats precisera.

"Snellman i likhet med hvar och en, som är af hans åsigt om betydelsen af ordet nation, anser någon s.k. 'högre enhet' i nationelt afseende icke här ännu finnas till, men möjligen i en framtid kunna uppstå, hvilket sednare jag inom parenthes sagdt icke tror kunna blifva fallet. Denna fråga hör dock framtiden till att besvara, och skulle än svaret utfalla jakande, d.v.s. skulle här i landet en ny nation uppstå, hvilken — för att begagna Hr W :s ifrån ingen mindre auktoritet än sjelfvaste katechesen lånade citat — 'i rättfärdighet och helighet inför Gud evinnerliga lefva skulle', så tar jag mig dock friheten betvifla att vi äro medlemmar af denna fromsinta och heliga blifvande 'högre enhet'. Icke ens Hr W. om han än känner de 'bägge språken' här i landet och således 'vill anses som en framtidsman' — såsom hans ord lyda — torde skåda denna hugnesamma sammansmältning, ty om än en sådan verkligen kommer till stånd — hvarom vi naturligtvis ej på förhand kunna discutera — så blir det icke i vår lifstid åtminstone. Assimileringen till ett helt, af två så olika folkelementer som det finska och svenska tarfvar sekler, och så långt torde ingen, icke ens en 'framtidsman' billigtvis kunna förvänta utsträckningen af sin lefnad." — -—

Caj änder hugger in på Wetterhoff i två Dragonbrev till "vännen W.". "Snellman", förklarar han i det senare brevet den 18 april, har aldrig yttrat att "nationell enhet kan finnas i ett samhälle språkdualismen oaktadt". För resten anslå de cajanderska artiklarna ofta en ton av hån mot allt finskt, som Freudenthals ha hållit sig fria från. Även här skymtar det fram: "Jag förmår ej inse huru du kan tro att tschudiskt blod (flegma, kalja, finkel eller hvad du må kalla det) torde finnas hos mig, hvilkens föräldrar varit genuina Svenskar, hvilken aldrig talat ett finskt ord och hvilken dessutom blifvit född och uppfostrad i en svensk stad, belägen uti en af Finlands mest svenska socknar". — "Allt tycks du ännu hysa den vidunderliga tron att Finländarena kunna metamorphoseras till amphibier. Nej kära bror!

Aldrig det skilda
böjer sig samman;
aldrig i tiden
varder det ett!"

Den "högre enhet" i vilken Wetterhoff tänkte sig nylänningarna försvinnande med uppgivande av sin svenska nationalitet, framkallar också på andra håll protester och drift. Signaturen Yngve (Oskar Strömfors) låter i samma Dragonnummer sitt skämt flöda. "Och så", skriver han, "säger den där Lennart [Cajanders signatur] att du kan skatta dig lycklig deröfver att kritik ej får förekomma. Jag undrar just hvad det skulle hafva gjort, om du verkligen, i din ifver att afskrifva Litteraturbladet, skulle glömt bort hufvudsatsens predikat. Ty om man betänker huru glad du måste hafva varit, att finna ett uttryck, som skulle bringa alla dina vedersakare till tystnad, så är det lätt förlåtligt om du i glädjeruset skulle hafva glömt bort något ord. Ja jag är öfvertygad om, att natio — nej för tusan, afdelningen skulle haft öfverseende, om du glömt bort till och med hela meningen.

Det lär verkligen hafva varit din mening att den der sammansmältningen [till en högre enhet] skall ske i en degel, efter som du i ditt bref till Cajus ej upplyser om huru den eljest skulle tillgå. I det fallet lär det vara bäst, att i god tid beställa så stora deglar att de kunna inrymma en Finne och en Svensk, aj förlåt mig bror, halffinne skulle jag säga. Det skall bli riktigt roligt att se till hvilken grad de behöfva upphettas för att smälta och hvem af dem, som är svårsmältast. Jag tänker att helfinnarna skola tåla största hettan."

Kapitlet fortsätter (nästa) >>>

Kapitel i samma bok samt artikel: