Eftertryck ur Geografiska Föreningens Tidskrift 1908 N:o 3-4

Abraham Ortelius' karta
SEPENTRIONALIUM REGIONUM DESCRIP.
ANTVERPIAE 1570
(KARTA SAKNAS)

Föredrag för Geografiska Föreningen den 18 mars 1908
Av Bruno Tallgren

Redan i den klassiska forntiden och under den äldre medeltiden var finnarnas namn visserligen bekant för geograferna - så läsa vi redan hos Tacitus om ett folk Fenni som bodde öster om germanerna - men på kartan förekommer Finland först under nya tiden.

Medeltidens kartor är, med avseende på de nordiska länderna inte tillförlitliga. På sin år 1427 eller något tidigare uppgjorda karta öfver norra Europa upptar väl den danske geografen Claudius Clavus "Finlandi", "Findhlappi", "Vildlappelandt" och "Carelorum infidelium regio maxime septentrionalis" (De otrogne karelarnes, längst mot norden belägna land), men då de för finnar och svenskar angivna boplatserna inte åtskiljs av hav, och karelarnes land står att finna uppe på Grönland längst i norr, inses lätt att kartan, beträffande Finland, inte ger åskådaren någon ledning. 

Detsamma är förhållandet med Ptolomaei-editionerna åren 1467, 1482, 1490 och med Nicolaus Germanus karta, som utkom 1482. På dem förekommer namnen "Finland", "Pilapelant", "Pillapelanth", "Finlappelanth" och "Pilallelanth" men motsvarande landkonturer trotsar emellertid varje tolkning.

På Gerardus Mercators karta utkommen år 1538 läser vi visserligen namnet "Finlandia" på en spetsig halvö, öster om "Scondia" och belägen mellan 60:de och 70:de parallellen men f.ö. saknas varje beteckning. 

På Jakob Zieglers sex år tidigare ritade karta ser vi emellertid Finland som ett mellan två stora vikar och öster om Skandinavien, "Schondia", beläget land, i vars mitt en stor insjö "Peuenthe" är utmärkt, till formen ganska mycket liknande Päijänne. Bland ortnamnen kan man igenkänna ett tiotal. Bottniska viken är framställd som gående först åt norr och sedan rakt åt öster, medan Finska viken tänktes sträcka sig först i nordostlig sedan i nästan nordlig riktning. Längst i norr ligger "Laponia", vilket genom ett landbälte sammanhänger med "Gronlandia" i väster.

Med hänsyn till dessa föregångares arbeten bör Olai Magni Carta marina, tryckt i Venedig 1539, erkännas vara ett ofantligt framsteg i den nordiska kartografins utveckling och av epokgörande betydelse. 
På denna stora karta över Norden får man något så när känna den verkliga formen på Östersjön och Finska viken, medan däremot Bottniska viken fått en överdriven sträckning mot norr. Vad latitudsbestämningarna, speciellt för Finland, beträffar betecknar Olai Magni karta likväl ett betydligt steg tillbaka, ty medan Ziegler förlade detta land mellan 61 grader och 70 grader, anger Olaus Magnus Finlands läge mellan 67 grader och 90 grader nordlig bredd. Påfallande är kartans fel vid en granskning av Finlands hydrografi samt gränsen i öster. Bland de tio insjöar, som på kartan finns utmärkta kan, trots felteckningen, "Lacus Piente" igenkännas som Päijänne och "Lacus niger" som Saima.

De vid kusterna angivna namnen är i de flesta fall riktiga och lätt igenkännbara; några har dock fått orätt plats, ett par förekomma på två ställen, och många namn i det inre av landet är omöjliga att tyda. 
Enligt tidens sed belyses kartan av en massa bilder av politisk, etnografisk och naturhistorisk art.
Bland dem, som i bearbetat skick begagnat Olaus Magnus Carta marina är Ortelius i sin karta över den yttersta Norden.

År 1570 utkom i Antwerpen en stor systematisk kartsamling, en atlas över hela den kända världen, den första i sitt slag.

THEATRUM ORBIS TERRARUM, så hette detta verk, utgivet av flamländaren Abraham Ortelius, eller, såsom hans ej latiniserade namn lydde, Ortel, född i Antwerpen 1527, död i samma stad 1598. Redan vid yngre år tycks han ha börjat en ganska lönande karthandel. Kartfärgläggare till yrket brukade han även köpa upp de bästa kartor, som man kunde komma över, klistra upp dem på väv, färglägga dem och sedan försälja dem. Detta gav anledning till vidsträckta resor för uppköp av kartor, till hopbindande av lösa kartblad till hela band, till nytryck av isolerade kartblad och slutligen till utgivande av en fullständig samling av de bästa kartorna från denna tid.

Denna atlas "Theatrum orbis terrarum" (Världskartan) innehöll, då den första gången utkom i komplett skick, 53 kartor i dubbelfolio utförda i kopparstick av Fr. Hogenberg.

Ortelius var således egentligen kartsamlare och kartutgivare, men ritade inte själv några kartor. Ej heller har han genom införande av någon ny kartprojektion bidragit till vetenskapens utveckling. Det stora inflytandet han dock utövat och den framstående plats han med rätta intar i kartografins historia beror på, att han var den förste, som samlade allt det tillgängliga kartmaterialet och med stor skicklighet av detsamma hopfogade ett modernt kartverk, vilket för alltid utträngde Ptolomaei geografi såsom kartografisk handbok.

Det 45:te kartbladet i Theatrum orbis terrarum är för oss av särskilt intresse. Det bär som titel "SEPTENTRIONALIUM REGIONUM DESCRIP", det är, "Beskrivning öfver de nordligaste regionerna" och visar oss hur man vid denna tid föreställde sig Norden. 

På Orteli karta ser vi längst upp i norr, här betecknad med "Septentrio", ett stort, namnlöst land utbredande sig mot norden långt över den 80:de breddgraden. Detta land, vilket man förgäves söker på Magni karta, bär den upplysande förklaringen: "Pigmei hic habitant" (här bo pygméer) - Man trodde sålunda ännu på Orteli tid på de gamla sagorna om dvärgar, som bodde uppe i höga norden.

Väster om detta land ser vi den stora obebodda ön, "Groclandt", som blott existerade i kartografins fantasi samt "Groenlandt" (Grönland) med ortsnamnen "Alba" och "S. Thome cenobium". Ett isberg syns flyta utanför kusten, som på flere ställen genombryts av floder. Längst i n.v. ligger ett stort, obebott land med påskriften: "Americae sive orbis pars" (Amerika, den nya världsdelen). Detta namn läser vi f.ö. första gången på den tyske geografen Waldseemüllers globkarta 1507. Amerikas södra del, kallat "Estoliant", varmed man velat förstå New Foundland upptar en del portugisiska namn såsom "Baia dus pracel". 

Längst mot nordost sträcker sig "Mare congelatum" (Det stelnade havet) samt söder om Groenlandt "Oceanus hyperboreus" (Det nordligaste havet).

Här ser vi ön Thule, med vilket namn redan Dicuil år 825 e. Kr. betecknar Island. Flera samhällen här, liksom överallt på kartan, utmärkta genom rödmålade kyrkor synas, så "Bergen", "Helgfial" och "Tulios"; även några toppformiga berg, sjöar, floder och jöklar är utsatta. Mellan Grönland och Island ser vi den obebodda ön "Icaria", omtalad redan av Nicolo Zeno.

Lite söder om denna ö ligger "Grislada" dit de överblivna av Zichmnis folk i slutet av 1300-talet räddade sig ur sjönöd. Grislada har man trott sig kunna identifiera som Gross-ey, huvudön i Orkney-gruppen.

Sydväst om Thule ligger i "Oceanus occidentalis" den mystiska ögruppen "Frisland" till vilken Zeno som skeppsbruten räddade sig. Man har ansett Frisland motsvara Färöarna. Här läses ortnamnen "Cabaru", "Campa", "Doffais" m.fl. liksom "Monaco" på en grupp små öar.

Längre mot öster ligger den obebodda ön Drogeo med upplysningen "Dus Cirnes Gallis". Med denna ö, som omtalas redan av Antonio Zeno, har man velat förstå Nya England i Nord-Amerika.

Längre i SV, är "S. Brandain" belägen, en underbar paradisisk ö, om vilken redan forntidens sagor berätta. Konung Emanuel av Portugal sände 1525 en expedition för att undersöka denna mystiska ö, som dock icke återfanns; flera gånger, ja ända så sent som 1721, har liknande expeditioner avgått - med samma resultat.

Öster om Frisland ser vi ön "Neome", som uppträder redan på Zeno d.y:s sjökort, och i S.O. ögruppen "Podalida".

Längst i sydväst ser vi dubbelön "Brasil", som tillhörde de fabelaktiga öar, vilkas existens slutligen troddes och till vilka på 1400-talet upptäcktsexpeditioner utrustades. Ännu in på 1700-talet spåras detta namn på kartan. Även de båda öarna "Verde" och "Demar" saknar motsvarighet i verkligheten.

Över såväl "Scotia" (Skottland), "Anglia" (England) som "Hibernia" (Irland) finns specialkartor i Orteli atlas, varför dessa på detta kartblad blott är utförda i grova men nöjaktiga drag.

Ute i "Oceanus deucalidonius" ligger "Farre" (Färöarna), "Scetlant" (Shetlandsöarna), "Hebrides" (Hebriderna) och "Orcades" (Orkneyöarna).

Genom "Oceanus Britannicus" och "Oceanus Germanicus" är de Brittiska öarna skilda från fastlandet.

Över "Germania" med "Pomerania" och "Prussia" liksom över "Dania" och "Russia" finns mera detaljerade kartor. Endast de största floderna såsom "Rhijn" (Rhein), "Albis" (Elbe), "Vistula" (Weichsel) och "Narva" (Narowa) är utsatta liksom de viktigaste handelsplatserna och städerna.

Så kommer vi till den skandinaviska halvön och Finland.

Skandinavien omnämns första gången av Phyteas som "Scantinavia", en ö av okänd storlek. Tacitus benämner densamma "Svinonia". En beskrifning öfver dess folk ingår i 44 kap. av hans stora arbete Germania. Adam av Bremen talar om "Sveonia". Ännu på Ptolemaei editionen av år 1490 förekommer "Scandia", en ganska obetydlig ö i Oceanus Germanicus.

På denna karta framträder likväl Skandinavien i form av en halfö med utsträckning i N-S riktning samt liggande mellan 55 grader 30' och 72 grader 30' n. br. Bristfälliga är i synnerhet halvöns hydrografi och kustlinje, synnerligast i väster. "Norvegia" (Norge) äger sålunda ett stort antal floder, av vilka en del upprinna på Kölen, som här, till sin sträckning ganska nöjaktigt återgiven, betecknas med två rader toppformiga berg. Andra floder bilda åter avlopp för insjöar nedanför fjällkedjan. Ett par ofantligt stora havsvikar intränga långt i landet. Den sydligare av dem går först mot öster men böjer sig därpå mot norr. I densamma utmynna flera floder och på dess stränder är "Bedstad" (Beitstad), "Frosten", "Trondhem" och "Bodwijck" (Budviken) m. fl. belägna.

Söder om denna bukt eller vik utmynnar genom icke mindre än fem grenar ett långt vattendrag, som tar sin början i "Wener lacus" (Wänern) i Sverige. Vid detta ligga bl. a. "Waldres", "Bergen" och "Anslo".

Den andra stora havsviken intränger i landets n.v. del, här benämnt Finmarck. Av öarna utanför kusten ser vi den stora "Sanian" (Senjen). Ett långt vatten förbinder denna fjord med en vik av "Mare congelatum" öster om udden "Swentimos proontorium" (Nordkap). Här syns en virvel i havet bärande det fruktade namnet "Carybdis". Vid udden läses: "Semes saxum & prom. nautis formidabile", det är en splittrad, klippig udde, som för sjöfararen är farlig. Bland ortnamnen observeras "Wardhuys" (Wardö) och "Trunis" (Tromsö). Längst i norr ligger öarna "Santi Rustene" (Spetsbergen).

Vad Sverige beträffar finner vi uppe i norr "Lappenlandt". En stor insjö dominerar här upptagande ett antal floder från Kölens fjäll. Från densamma flyta sex sig underligt förgrenande och åter förenande floder till "Boddicus sinus" (Bottniska viken). Detta är de nordsvenska älvarne, vilka upprinna i de stora norrländska sjöarna. Här läser vi namnen "Lula" (Luleå), "Pita" (Piteå), "Lefanger" (Lofanger) samt några, vilka inte kunna dechiffreras såsom "Skira", "Landbro" och "Siohem", det sista något norr om "Qverken" (Kvarken). - På något senare kartor saknas dessa namn alldeles.

Söder om denna sjö finns en annan något mindre, vilken likt den förra ej alls existerar. Vid densamma och dess flodsystem äro bl. a. "Asund" och "Netra" (Nätra) belägna. I följande vattendrag igenkänna vi Storsjön och Indalselfven. Här ligga "Oviken" och "Fors". Landet v. om nyssnämnda tvenne sjöar benämnes "Dalekarlia" (Dalarne).

I "Svedia" (Svealand) utfaller vid "Hermesand" (Hernösand) ett längre vattendrag (antagligen Ljungån) med orter såsom "Langa" (Långå), "Borgse" (Borgsjö) och "Tuna".

"Lusen" floden (Ljusne elf), den enda, som på kartan har namn, utmynnar genom ett underbart förgrenat flodnät med fyra armar i Bottniska viken. Här synas bl. a. "Liusdal" (Ljusdal), "Hammar" (Hamra), "Mo" och "Alta" (Ala).
Från samma sjö, där nyssnämnda flod tar sin början utrinner även en annan (antagligen Östa Dalelfven) med ortnamnen "Mora" och "Orsa" vid en sjö (Siljan) som genomflytes samt "Henemora" (Hedemora).
Vid följande flodnät ligger "Gefla" (Gefle), "Losta" (Löfsta), "Arboga", "Upsalia" på en ö i en insjö (Mälarn), "Stockholm", "Vingaker" (Vingåker), "Strangis" (Strengnäs) och "Nicopen" (Nyköping).

I "Gotia" (Götaland) se vi den redan nämnda stora sjön "Wener", som mottagande tillflöden från vester utfaller genom en flod (Göta elf). Här är förutom andra orterna "Tingvallen", "Lidecopen" (Lidköping), "Skara", "Tusso" (Tösse) och "Bahus" (Bohus) belägna.
En annan större sjö (Vettern) står i förbindelse såväl med "Oostsee" (Östersjön) i öster som med Kattegat i vester. Här skådas namnen "Lincopen" (Linköping), "Iancopen" (Jönköping) och "Vaste" (Vadstena). 
Utom mindre vattendrag finnes ännu i söder ett större flodliknande, vilket förenar Östersjön med Öresund. Här ses "Londen" (Lund), "Wexo" (Vexjö) och "Colmar" (Kalmar).

Sydvästligaste delen av detta land har på kartan samma färgbeteckning som Danmark, då den vid denna tid lydde under detta rike.

Finland, "Finlant" kallat har på Orteli liksom på Magni karta formen av en spetsig halvö mellan "Boddicus sinus" och "Finnicus sinus" (Finska viken). Den förra, gående i rak syd-nordlig riktning når på Orteli karta 60 grader; vad den senare beträffar antas denna vik sträcka sig i riktning SV - NO. - Detta fel låter otvunget förklara sig av vad man teoretiskt kan vänta beträffande kompassens missvisning, som vid denna tid ännu ej konstaterats. Finland tänkes vidare sträcka sig mellan 61 grader och 70 grader n. br. varigenom Ortelius sålunda i det närmaste korrigerat Olai Magni fel.

Mycket iögonfallande är kartans svagheter med avseende på Finlands hydrografi samt gränsen i öster. Det bör dock erkännas att kartografen i dessa delar haft stora svårigheter att övervinna. Av de tio större och mindre insjöar, som finnas på kartan utmärkta, kan man trots avsaknaden av namn och felteckning, av konturerna igenkänna ett par. Den ena belägen norr om "Hattola" tycks kunna beteckna "Päijänne" men motsvarar närmast det västtavastländska vattensystemet. "Tavest" (Tavastehus) ligger vid denna sjö, som ger upphov åt inte mindre än fyra floder. Den första av dessa utmynnar i Bottniska viken något söder om "Nerbis" (Närpes), den andra flytande i sydlig riktning grenar sig i tre armar som utfalla en mellan "Vermo" (Virmo) och "Dimus regia" (Kunglig gård), varmed man förstår Björneborg, som vid denna tid var kungsgård, den andra armen mellan "Ulesbuo" (Ulfsby) och "Lemes" (Lemo) och den tredje NO om "Rasteb" (Raseborg) i Finska viken. "Bircala" (Birkkala) ligger vid dessa sistnämnda flodarnars förgreningspunkt. Den tredje flod, som nyssnämnda sjö utsänder, utfaller vid "Borga" (Borgå) samt den fjärde mellan "Perna" (Pernå) och "Pados".

Något norrut finns en annan sjö, med ortnamnet "Perkala", på Magni karta benämnd "Holela lacus", som utsänder floder såväl mot öster som mot väster, den förra utmynnande i två armar vid "Hittis" (Pyttis) och "Vekelax" (Vekkelaks); den mot V rinnande floden utmynnar vid Vesikila i "Boddicus sinus".

Något NO om dessa sjöar anträffas en tredje, motsvarande "Magni Lacus niger", med vilken man velat förstå Saima, trots dess dubbla utlopp i Finska viken. Vid dess tillflöde från norr ligger "Nisiot" (Nyslott); vidare läses här ortnamnen "Saia" (möjl. Savitaipale), "Jokas" (Jokkas) och "Pagosca" (det ryska ordet för kyrkoby) på en ö ute i sjön. Vid det ena av dess utlopp ligger "Wiborg", vid det andra är "Scierf" (Säkkijärvi) beläget.
Ganska troligt är dessutom, att meddelanden om Uleå träsk och trafiken över detsamma legat till grund vid teckningen av någon av de i Bottniska vikens norra del utflytande sjöarna.

Av ortnamnen på "Boddias" (Osterbottens) kust är de flesta lätt igenkännliga. "Corsholm", "Mestesara" (Mustasaari), "Laia" (Laihia), "Kiro" (Kyrö), "Persora" (Pedersö), "Karlab" i (G:la Karleby), "Sala" (Salo), "Igina" (Ijo), "Chim" (Kemi) och "Torn" (Torneå).

Vad däremot ortnamnen i det inre av landet beträffar trotsar de ofta varje försök till tolkning, så t.ex. "Lotra", "Pottra", "Varta", "Lergas", "Trofel", "Vasin", "Pirki" och "Vista". Någon gång har namnen fått en orätt plats som "Lapavesi" ö. om Viborg, "Vermo" n. om Björneborg och "Custa" (Kustö) n. om Abo vid en sjö med utlopp vid "Raugma" (Raumo). Ibland förekommer ett namn dubbelt, så "Helsin" på sydkusten och "Helsinga" långt upp i norr, så även "Tavest" och "Tabast", och slutligen kan ortnamnen bero på missuppfattning t. ex. beträffande en ort kallad "Savolax" eller på kartografens obekantskap med det finska språket. Så upptages i det inre av Österbotten det finska ordet "kylä" (by) som ortnamn. På Olai Magni karta benämnes orten "Paljo kylä" (många byar).

I östra Finland se vi slutligen en längre flod, "Polna" kallad, utfalla i Finska viken. Här ligger "Egrept" och "Kivaneb" (Kivinebb).

Gränsen mot Ryssland utgöres av en sjö längst bort i öster med ortnamnet "Ladoga". Härifrån rinner västerut en flod, som utfaller mellan "Corela" och "Orescack" i "Finnicus sinus". Mot norr utsänds även en flod, som efter att den genomflutit en sjö antager namnet "Onega" och utmynnar söder om "Salofki" (Solovetskijöarna) i en djup vik av "Mare congelatum". Här ligger "Kexholm", "Onegaborg" och "Iegoborg".

Längst i norr bildar en ofantlig insjö "Lacus albus" (Vita sjön) gränsen mot "Biarmia" (Bjarmarnes land). Denna sjö, som väl närmast motsvarar Kantalahti-viken av Vita havet, möjligen sammanblandad med Imandra och Enare sjöar mottager tillflöden både från norr, söder och väster samt utfaller genom "Varziga" (Warsuga) floden i nyssnämnda vik av Ishavet. Vid detta vattensystem läsa vi bl. a. "Carleborg", "Helsinga", "Berge" och "Nordenborg", namn som ett sekel därefter är spårlöst försvunna från kartorna.

I "Biarmia", omnämnt redan av Ottar ses en mängd floder, t. ex. "Kola" och orter såsom "Wardhuis", för andra gången upptagen, samt "Corpus Cristi".

Västerut från "Lacus albus" och norr om "Boddicus sinus" är slutligen "Skrickfinnia" beläget, skridfinnarnes land, omtalat redan av den grekiska historieskrivaren Prokapias. Här läses namnen "Pele", "Olsbi", "Pirki", "Laxastre" och "Helsingabi".

På kartans avigsida läser vi en förklarande text, i översättning från latinet av följande lydelse:

"Scandia eller Nordens länder.
Denna karta upptager nästan hela den nordliga delen av den kända världen: men huvudsakligen den halvö som för forntiden var föga känd och benämnd SCANDIA, SCANDINAVIA, BALTIA eller BASILIA: på grund av dess storlek kallades den då den andra världen, men man har också benämnt den folkens stamort.
Denna halvö omfattar nu för tiden tre riken, Norvegia, Svecia och Gothia: samt en del av riket Dania: och dessutom flere provinser; bland vilka må nämnas, Bothnia, Fenmarckia, Finlandia och Lapponia, etc. Jag skall i det följande beskriva varje rike enligt Iacobus Zieglerus.

NORVEGIA betyder nordligt land eller nordlig väg; detta var fordom ett tämligen blomstrande rike och härskade öfver Dania och Frisia samt närliggande öar, så länge konungadömet var ärftligt i landet. Men senare blev, under ett interregnum, vid ett adelsmöte fastställt, att konungarna skulle utses genom val. Vid denna tid lyder det under danskarna. Dessa utkräva icke allenast lagliga gälder och dräglig skatt, utan bortsläpa därtill alla landets rikedomar, till Dania. Till denna olycka kommer ännu landets ogynnsamma ställning: Dania behärskar nämligen hela sjöfarten på Norvegia: Norrmännen kunna varken segla eller utföra varor; med hänsyn till himmelstreck, jordmån och havets beskaffenhet anses landet för övrigt dåligt eller föga lyckligt lottat. Från Norvegia exporteras till det det övriga Europa en fisk av släktet Asellus, frusen och uppträdd på störar, varför tyskarna också kalla den "Stockfisch". Det är förmånligast att fånga den under januari, då kölden ännu är så stark, att den fryser; den fisk, som fångas under varmare månader ruttnar så att den icke duger till export. Hela kustlandet i Norvegia har ett milt klimat, och havet tillfryser icke. Snön ligger heller icke länge.

SVECIA är ett land rikt på silver, koppar, bly, järn, säd och boskap. Fisk förekommer övermåttan rikt i floder, sjöar och hav; också jakten på vilda djur är mycket givande. Dess huvudstad och förnämsta marknadsplats är Stockholm, en genom konst och av naturen befäst stad. Den ligger på öar liksom Venedig. Därav härledes även dess namn, emedan den är omgiven av vatten och är byggd på pålar.

GOTHIA, det är det goda landet. Det är jämförligt med Svecia. Där finnes hamnen och handelsplatsen Calmar, en stor stad; den har en borg, som med hänsyn till sina storartade fästningsverk kan tävla med borgen i Milano. Vid staden Tingvalla ligga de bästa järngruvor. Detta allt enligt Zieglerus. 

Om DANIA anför jag här intet då därom talas på det särskilda kartblad, som Dania upptager. På samma blad finnes också ön Islandia (i forntiden kallad Tyle), som är berömd, om någon, genom sina under. Även finnes där det höga, kända Groenlandia.

Hos forntidens författare finner man föga upplysningar om dessa trakter. Nyare författare, som skrivit om dem är 1) biskopen i Upsala, Olaus Magnus Gothus, 2) Albertus Crantzius, 3) Saxo Grammaticus, 4) Zacobus Zieglerus, 5) Sigismundus av Herberstein i sina Commentarii Moscovitici. 
Också har Nicolas Wimmanus utgivit en skrift om segling på det arktiska havet. Se även Nicolaus Genus' kommentarer; och Petri Quirini Naufragium (skeppsbrott) av honom, samt Nicolas Michaelis skriven på italienska."

Texten delvis moderniserad av Roland de Thorey, 2002