| Gott Nytt År från Israel |
| Skrivet av Dick Haas |
| 2006-12-31 13:14 |
|
Jerusalem, söndagen 31 december 2006, kl 10:58 Gott nytt år och God fortsättning! Ekonomiskt sett var 2006 ett av de bästa åren som Israel någonsin haft. Märkligt i och för sig. Som Nehemia Shtrasler skrev
häromdagen i dagstidningen Haaretz: Hur kunde ekonomin frodas,
arbetslösheten går ner mycket tydligt, och inflationen vara obefintlig, lika
med noll, trots det ganska misslyckade kriget mot Hizballah i Libanon, som
ju kostade miljarder? För att inte tala om det nästan dagliga palestinska
"sparlågekriget", som vilken dag som helst kan dras upp till full
låga? Samtidigt har israelerna en regering som mera stapplar än går; en
haltande koalition, där de ledande ministrarna knappast är på talande fot
med varandra. Och där varje steg leder till två steg tillbaka eller åt
sidan. Ändå frodas ekonomin som aldrig förr. Tillväxten ligger på 4.8
procent, mer än de flesta länderna i Västeuropa mäktar med, och antalet
arbetslösa minskar stadigt och ligger nu på 8.5 procent av alla arbetsföra.
En klar nedgång. Det betyder i praktiken att en kvarts miljon israeler
funnit arbete de senaste tre åren. Och förförsta gången i Israels korta historia ( republiken kom till i maj 1948 ) övergick exporten av varor importen, med hela 2.2 miljarder dollar. Och den siffran kommer att
mer än fördubblas nästa år, enligt prognoserna. Israel sålde high-tech för
nästan åtta miljarder dollar under det gångna året och är en av de ledande
nationerna på det området. De små ekonomiska förändringarna de senaste 20
åren har gett resultat. Privatiseringen av förut statliga bolag och monopol
har burit frukt. Det kanske märkligaste av allt: de utländska
investerarna fortsätter att satsa på Israel. Som om Mellanöstern vore ett av
de lugnaste områdena i världen och Israel omges av verkligt goda grannar som
bara låtsas föra krig. Att göra affärer med Israel lönar sig. Så länge ekonomin har vind i seglen, är det politikerna gör och inte
gör inte så avgörande i det långa loppet. Det är kanske så den israeliske premiärministern Ehud Olmert tänker. Och varför inte? Vem minns att Saddam
Hussein bombade Tel Aviv med raketer redan för 15 år sedan? Eller att han
donerade tiotusentals dollar på entreprenad till alla palestinska familjer
som låtit ett av sina barn mörda israeler genom att spränga både offren
och sig själva i luften? Vad fick palestinierna och Saddam ut av det, på
litet längre sikt? Ekonomin i Israel rullar på, det är sant, men det
är ju inte hela sanningen. I den israeliska periferin ser det inte lika
ljust ut som i Tel Aviv och i Jerusalem. I gränsområdena som för övrigt
ligger nära centrum måste gemene man klara av att stå emot både små och
stora raketer och den förstörelse som de åstadkommer, utan att myndigheterna
ingriper mer än långsamt och trögt, och det drabbar i första hand
småföretagen och de enskilda: En fullträff mot den kategorin människor bygger man inte bort i första taget. Så de starka i Israel
klarar sig rätt väl, medan de fattiga och dåligt utbildade får klara sig
bäst de kan. Och det är förstås skandalöst. Med vänliga hälsningar, Dick |
