En förmiddag i Israel 7.3.2007

Skrivet av Dick Haas

2007-03-07 12:44

Jerusalem, onsdagen 7 mars 2007, kl 10:40

I Israel är det alltid vår strax före och efter maskeradfesten Purim. Detär nu man ska ge sig ut i naturen och bara glömma allt dumt politisktrundsnack.

Och konstatera att det här gamla heliga landet ännu spritter till och förnyar sig: något kargare än Toscana, men definitivt på nivå med det bästa norra Italien kan erbjuda av vårstämning och pånyttfödelse.

Vill man bort från snö och slask tar man första bästa flyg till Israel nu, och möter våren som om det vore ett glas champagne. Sedan kör man i hyrbil upp österut från flygplatsen, riktning Jerusalem, och tar av på vägen mot Beit Shemesh sydväst om Jerusalem, just innan den verkliga stigningen börjar upp till nivåerna mellan 300 och 500 meter och där bland kullarna fridlyser man en heldag åt naturen, just där Judéens berg börjar plana ut väster ut mot kusten och övergått till att bli leende kullar och mjuka ängar.

Nu är det grönt som på Irland eller i södra Sussex, nästan ett parkland- skap - man förväntar sig i varje ögonblick höra Bellman spela och sjunga med en herdinna gungande mellan två gedigna olivträd.

Jag var i dessa poetiska trakter hela dagen igår för att slippa alla Olmertar och Lindenstraussar och allt politiskt taskspel. Kan rekommenderas.

Var uppe i skogen ovanför kibbutz Tzora'a. Det här är Simsons hemtrakter, ni minns den gamle israelitiske hjälten med styrkan sittande i håret, men samtidigt med en viss fatal svaghet för förbjudna fruntimmer. Delila, till exempel, som till sist blir hans öde och klipper av honom lockarna, hon var filistéer, och det är just här som den protojudiska bergskulturen kolliderar med den filistéiska slätt- och sandkulturen; man måste se landskapet med egna ögon för att fatta att det i sig självt bäddade för kulturkrockar. Det är två kynnen som möts och två klimat.

Faktum att man ledigt kan gå på en dag från Simsons gröna vårkullar ner till kusten och Medelhavets bränningar vid Ashkelon och Gaza har säkert sin betydelse i sammanhanget. Inom rimligt avstånd, faktiskt nära.

Man går till fots, så små är avstånden. Och det är till fots som man ser vårens fägring och man hör sångfåglarna och de skriande svalorna som återvänt från Afrika.

Rosa och vita cyklamen i varje liten solbelyst skreva, hav av röd vallmo i gläntorna. Fruktträden i sina planterade rader utefter vägarna har slagit ut och i en del fall redan blommat ut, i alla nyanser, från luddigt gråvitt till lila och chockrosa. Mandelträden knoppades redan i januari och är nästan slut nu och har fått sina löv, utom när de står i lä och på skuggsidan. Päronen och aprikoserna är på väg att slå ut, och ju högre man kommer i skogen vid Simsons hemkulle vid Tzora'a, desto fler röda tulpaner i backarna.

Det gör inte saken sämre att dagen är glasklar som den sällan är vid de här breddgraderna. Det tänker man inte på att Jerusalem ligger någon grad ovanför 30:de breddgraden, alltså i höjd med Marrakech och Sahara, och för den delen också i linje med Louisiana ( New Orleans ) och Texas och även med den indiska kontinenten. Men här i de bibliska markerna vid Beit Shemesh ( Solens hus ) där man tar tåget till Telv Aviv och en cappucino som påtår, kommer havet in som en smekande vind och påminner en om det generöst mediterrana. Man kan bokstavligen se hur molnen från havet drar in över den israeliska kusten och sedan stiger med landskapet och blir allt bulligare och stinnare, med en lätt regnskur som extra hyllning till våren.

Och medan vi går där i Simsons fotspår ner till Timnata, och några riktigt gamla vinodlingar på vägen mot havet, där landskapet planas ut, plockarjag mer och mer berusat salvia och za´atar, bara för att låta luktsinnet vara med; här saknas inte en enda av de traditionella kyddväxterna. Buskarna med vild rosmarin och lavendel surrar av hundratals bin och humlor och man måste nästan sätta sig ned för att inte bli vimmelkantig av överflödet.

En stund senare har vi nått upp till en annan kulle 350 meter över havet och ser nu bergskammen mot sydost, och man urskiljer staden Hebron på toppen av Västbanken och närmare oss och mera mot norr och Jerusalem ser vi tillfartsvägarna till Bethlehem via Efrata och Gush Etzion.

Närmare oss, den lilla Elah-dalen med sina atlantekar och de underliga, till synes malplacerade tropiska träden från Etiopiens högland. Jo, den här delen av världen som ibland kallats Västasien är egentligen en utlöpare av Afrika både vad gäller faunan och floran. Och en vacker dag om kanske 50 miljoner år kopplar landet Israel loss från Asien och gör det vid Jordan och drar sedan söderut med hela Sinaihalvön, medan Syrien och Jordanien drar norrut mot Sibirien, på kanten av sin kontinentalplatå.

Kullen vi står på nu är Azeka som man kan läsa om i Samuelsboken och som är för evigt förknippad med David - och Goliat. Här stod deras slag för så där en 3 000 år sedan. David var en spänstig och rödhårig yngling på ca 18 medan Goliat var filistéernas ärriga superkämpe, mer än 2 meter och 40 i strump- lästen och utrustad med en rustning av koppar som vägde cirka 60 kg med moderna mått mätt. Det säger sig självt, att han måste ha rört sig ganska makligt, för att inte säga omständligt. David skulle ha kunnat ränna runt runt sin motståndare flera varv för att lista ut Goliats svagaste sida och antagligen var det Goliats övermod och långsamhet som avgjorde envigen. "Svisch!" och den lätta men spetsiga stenen ur slungan i Davids hand fällde kämpen till marken i ett slag. Stenen kunde ha varit mindre än ett plommon.

Davids styrkor stod på en kulle och filistéerna på två andra och de möttes nere på slätten där Elah-ån nu vindlar förbi som en vår-periodare. Vi har nu havet i ryggen och molnen har försvunnit och det är nästan som en svensk högsommardag med lätta stackmoln och en sval bris. På nästa kulle som kallas Socho i bibeln finner vi de fridlysta och ståtliga bergslupinerna som står så fint i blålila dräkt mot vallmon och smörblommorna.

Nu hör vi en stor skock getter och får med lamm bräka till som hämtade ur en barockopera med herdar och herdinnor. Det är då rent för bukoliskt.

Och dags att fara hem till den politiska lunken,

hälsar Dick

Senast uppdaterad 2007-03-07 12:51